Adventslyft nr 9 – Dådkraft

dådkraftDÅDKRAFT. Detta vackra ord som antyder enorm inneboende energi. Ordet som Lisa Carr uppmärksammade mig på en dag i tidernas begynnelse på det äventyr som kallas #skolvåren. Minns du Lisa?

Och det är faktiskt skolrelaterade associationer jag gör när jag hör ordet. Jag tänker på vännerna Susanne Granat Ahlstrand och Ingela Netz. Både två har tagit plats i mitt liv tack vare #skolvåren, och när jag säger tagit plats, så menar jag det verkligen. Detta är två kvinnor som tar plats yrkesmässigt på ett sätt som fyller mig med vördnad. Det är en ynnest att se och höra hur de agerar, vad de åstadkommer och tydligheten i varför de gör som de gör.

Båda två är relativt nyblivna rektorer, fast på skolor med vitt skilda förutsättningar. Båda två har arbetat som lärare, men dessutom har de arbetat länge utanför skolvärlden. Och jag undrar jag om det är det sistnämnda som ger dem det skinn på näsan som gör att de sticker ut som rektorer i mina ögon?

Mer än något annat är de dock fantastiska människor. Deras tankeförmåga utmanar mig, deras vänskap stärker mig, deras sätt att föra sig i världen inspirerar mig. Och dådkraft, det är ett ord som de båda lever, fullt ut.

Dådkraft – personifieras för mig av Susanne Granat Ahlstrand och Ingela Netz, rektorer med skinn på näsan.
Dådkraft – vem eller vad tänker du på?

Marionettdocka

Sydsvenskan kör en artikelserie där de granskar Malmös skolor. Måndagen den 23 september stod det på förstasidan:20130923-105223.jpg

Jag ringade in anledningen till att den intervjuade läraren lämnade yrket. Han anger att han kände sig som en marionettdocka. Jag kan förstå honom. Och han har fattat ett beslut utifrån sin känsla. Att agera är bra!

Dock så undrar jag – vad skulle hända om lärare, som upplever samma som Niklas, istället för att lämna yrket, vände på det hela? Dvs, om du känner dig som en marionettdocka – vad skulle hända om du återtog kontrollen själv? Drog ner snörena som någon annan styr, och började styra själv?

*hukar lite grann, kanske det börjar flyga ruttna tomater snart*

Allvarligt talat – jag pratade med en rektor i fredags, som eftersökte modiga lärare. På Twitter i helgen landade jag i en diskussion som handlade om önskan efter fler modiga skolledare.

Är det inte precis det som behövs? Att lärare, rektorer, förskolelärare, fritidspedagoger och alla andra som arbetar inom utbildnings-Sverige, verkligen utnyttjar hela det utrymme som är dem givet i form av skollag och styrdokument?

Jag brukar likna det där vid en kub. Låt oss säga att skollag, läroplan mm ger en rektor en kubikmeter stor kub stor att verka inom. Jag kan nog namnge en handfull rektorer runt om i landet, som jag tror verkligen utnyttjar varje kubikmillimeter som är dem givna. Ja, några av dem är tom så fräcka (modiga!) att de utmanar systemet genom att putta på väggarna, så kuben börjar bukta!

Min uppfattning är dock att det finns ofantligt många fler rektorer som endast verkar på en väldigt liten del av kuben. Om de upplever sig inmålade i ett hörn, eller faktiskt själva har målat in sig där, ska jag låta vara osagt, men faktum är att de inte ens utnyttjar det lagstadgade utrymme de har!

Och det är väl där efterfrågan på mod kommer in. Våga bryt dig loss. Våga utmana. Använd dig av hela det givna utrymmet!

Och igen – ja, det är lätt för mig att säga, jag vet inte hur det är, osv osv. Stämmer bra det. Men jag är en tänkande, reflekterande individ, som ser hur detta självförminskande är en enormt destruktiv kraft. Och det måste inte vara så. Och det KAN jag säga, eftersom jag själv gjort just den resan!

Så, om du känner dig som en marionett, gör ett val, fatta ett beslut. Stanna inte bara kvar i situationen utan åstadkom en förändring. Antingen gör du som Niklas, som lämnade och gav sig själv en annan jobbsituation där han mår bra, eller så tar du över kontrollen.

Vad väljer du?