Så var även jag i mål – #Blogg100

Hoppade på #Blogg100-utmaningen 2013 och tack vare det så kom jag in i rutinen med dagligt bloggande, vilket för mig betytt oerhört mycket. Insåg nyligen att jag aldrig känt mig själv så väl som just nu, har aldrig haft så bra koll på mig själv, vem jag är, vad jag är, vad jag tycker, behöver, känner osv. Mina mer eller mindre dagliga skrivstunder spelar en stor roll i det.

20140609-204858-74938469.jpg

Detta årets #Blogg100 hoppade jag också på, mer för att det är roligt att ingå i ett sammanhang. Har lyckats hålla MINA egna regler kring det hela (ett dagligt inlägg), med ett undantag…. jag bloggade i förväg förra helgen och var stensäker på att jag hade tidsatt en räcka inlägg som sträckte sig över en längre period, men tji fick jag. Insåg i efterhand att den 4 juni var det tomt. Så kan det gå. Så detta är alltså mitt hundrade inlägg sedan starten av #Blogg100 och därmed målgång för mig, en dag efter stora målgången den 8 juni. Och vet ni – jag bryr mig inte det minsta över det missade inlägget, det bekommer mig inte en endaste gnutta.

Väljer istället att försjunka i en liten kavalkad med inlägg från #Blogg100-utmaningen. Håll till godo, kanske du upptäcker något du missat?

Mest lästa:
https://herothecoach.com/2014/04/30/jag-vet-vad-du-tankte-saga/

Mest betydelsefullt för mig personligen:
https://herothecoach.com/2014/03/21/meteoritnedslag-i-mitt-inre/

Mest otippade:
https://herothecoach.com/2014/05/22/hygienic-design/

Den jag verkligen önskar du tar action på:
https://herothecoach.com/2014/05/08/the-era-of-behaviour/

På temat liv och kärlek:
https://herothecoach.com/2014/05/20/breathe-in-breathe-out/
https://herothecoach.com/2014/05/13/ensam-i-sallskap/
https://herothecoach.com/2014/04/14/i-dreamed-a-dream/
https://herothecoach.com/2014/04/16/karlek-och-nyutsprungna-bokblad/

På temat världsförändring:
https://herothecoach.com/2014/03/12/varlden-skapas-mellan-manniskor/
https://herothecoach.com/2014/06/05/bemot-eller-tystna/
https://herothecoach.com/2014/05/02/doing-the-right-thing/

Och så avslutningsvis en personlig favorit:
https://herothecoach.com/2014/05/05/touching-the-silence/

Det känns fint att ha bloggen att gå tillbaka till, den finns ju där som en nedplitad historia över min resa. Ord och bild hjälper definitivt mig att trigga ett minne, en känsla, en sinnesstämning, så denna min kavalkad blir som en kort walk down Memory Lane, då jag nu har bläddrat igenom samtliga inlägg jag skrivit under #Blogg100. Gör du någonsin en återblick på din resa och var du är idag, i förhållande till var du var tidigare?

Bemöt eller tystna?

Får syn på en artikel på Svenska Dagbladets opinionssida där jag läser:

”Avvikelser från det som för tillfället utgör normen möts ofta av oproportionerligt hårda ord, kanske näthat. Ibland skulle man kunna tala om ett slags nutidens häxbränning på Twitter. Inte alla orkar stå emot, trots att magkänslan uppmanar till att protestera och resonera. Resultatet blir tystnad.”

Hummar, känner igen mig, och hukar lite av skam, eftersom jag vet att jag gör just det. Skräms till tystnad. Velar inför att våga sticka fram huvudet, när jag vet att så många står redo att sätta eld på häxbålet under mina fötter… Vore det medeltid tvivlar jag inte en sekund på att jag hade kategoriserats som häxa – kanske även idag? Känns onekligen som det flammar upp runt omkring mig med jämna mellanrum, det erkänner jag.

Nåja, huruvida jag är häxa eller ej är kanske ointressant, jag läser vidare i artikeln:

”Men verkligt civilkurage visar den som står stark och lugn gentemot den som inte delar ens åsikter. Civilkurage uttrycks inte genom knytnävar eller tändstickor.

Sverige behöver de kavata. Visselblåsarna, motståndarna, kämparna i vardagen. De som samtalar i stället för att riva ner affischer eller överrösta sina motståndare.”

Just det. Att samtala. Att lyssna. Att våga möta, mig själv och andra. Att lyssna, inte bara prata. Jag har en lång väg att gå här, men tittar jag tillbaka på mig själv så lyssnar jag så ofantligt mycket mer idag än bara för ett par år sedan. Och den gordiska knuten upplöstes den dag jag vågade börja möta mig själv. För jag tror det är ett av de största hindren till att våga öppna sig för verkligt lyssnande. Är jag rädd för vad som kan väckas i mig, så kommer jag definitivt vara sluten, det är en full naturlig psykologisk försvarsmekanism, som jag ser det. Men när jag inte längre räds mig själv, öppnar det för så ofantligt många fler spännande möten.

Och så kommer då slutklämmen:

”Och Sverige behöver därtill starka politiska ledare som vågar tala om visioner i stället för att fegt böja sig för minsta rynka i pannan hos opinionen.”

Vad ska jag säga annat än word, inte minst med tanke på mina funderingar kring att det inte finns någon vision i det negativa, i det vi är mot.

Repar mod, sträcker lite på mig, och beslutar mig för att fortsätta försöka bemöta. Ibland tystnar jag, och jag tänker lite snällt om mig själv att det måste få vara ok det med. Så länge jag inte tystnar permanent. Emellanåt behöver jag omgruppera, mentalt om inget annat, för att orka och våga fortsätta att lyssna och bemöta. Med kärlek. För det är mitt val. Jag väljer att bemöta med kärlek, nyfikenhet, öppenhet.

20140605-095840-35920503.jpg

Vad väljer du oftast, bemötandet eller tystnaden?

KASAM

KASAM står för Känsla Av SAMmanhang och är ett begrepp myntat av Aaron Antonovsky. Jag har på sista tiden reflekterat kring de olika sammanhang jag befinner mig i, och vilka olika delar av min personlighet som kommer till utlopp i de olika sammanhangen.

Jag ingår i en familj, och det är ju ett ganska tydligt sammanhang. Eller…. Tänker vidare och fnissar lite, och inser att det kan vara ganska löst definierat det med. Minns hur paff min make blev då vi blev tillsammans, då han insåg att födelsedagskalas anordnade av mig, definitivt bestod av familjen, men oj, vilken storfamilj. Närmsta familjen, släkten (både de bestående av blodsband, men likväl de som är ingifta och kanske tom frånskilda och därmed i mångas ögon ”inte längre en del av”-familjen, men så icke i mina tankar), goda vänner. Alla ingår de i sammanhanget Min familj. Och därför blir det alltid ganska stort antal individer som bjuds in.

Men visst, det finns den allra närmsta familjen, så klart, bestående av de tre unika människor jag bor tillsammans med, plus katt, kryp (dvs marsvinet) och numera även tre kycklingar.

Sen har jag ett för mig oerhört viktigt sammanhang, som vuxit fram senaste 1,5 åren, sedan #skolvårens födelse på Twitter, nämligen Back Office-sammanhanget. Just nu består back office av in alles fem personer, och om ni visste vilken stor betydelse detta sammanhang har i mitt liv. De finns där i vått och torrt, och jag får så oerhört mycket ut av den mer eller mindre dagliga konversation som vi alla deltar i. Tack gode gud för iMessenger, säger jag bara. Bland dessa fantastiska människor kan jag vara mig själv, och jag upplever endast kärlek, stöd, uppmuntran. Dömande, avund, missunsamhet och tjuvnyp finns inte på kartan helt enkelt. Jag är så oerhört tacksam för att vara en del av just det sammanhanget!

Min mastermind-grupp icke att förglömma dock. Det är ett sammanhang som vuxit fram parallellt med #skolvåren, med några veckors försprång, och det har utökats detta året så nu är vi sex personer. Fantastiska personer. Vilket mod jag får ta del av, kärlek, utmaningar, himlastormande glädje och djupaste förtvivlan. Allt får plats. Allt möts på samma vis, med kärlek, omtanke och acceptans. En ynnest att vara del av även det.

Jag upplever KASAM även i många andra sällskap, så klart, till exempel i Twitter-sfären jag rör mig i, med mina kollegor i Supercoach Academy, Södra Sallerups kyrkokör osv, men familjen, Back Office och Mastermind-gruppen sticker ut lite extra just nu.

20140529-093038-34238187.jpg

Jag funderar i detta nu på vad dessa olika sammanhang ger mig, vilka av mina behov jag täcker genom att vara en del av olika grupperingar. Det är en tanke att reflektera vidare över, just nu känner jag mest tacksamhet över det jag är delaktig i.

Vilka för dig betydelsefulla sammanhang är du en del av?

Vända ryggen till eller möta blicken?

Sonen som följde med till vallokalen igår är hemma från skolan idag. Han frågade nyss ”Mamma, vem vann igår?”, så jag plockade fram @jacobmollstam:s valgrafik som jag såg på Twitter i morse.

Twitter och Facebook är fyllt av tankar kring valresultatet, om antal röstande, om fördelningen, om uppgångar och nedgångar för olika partier och trender som är mer eller mindre tydliga.

Att Sverigedemokraterna går framåt i Sverige och att liknande partier gör detsamma i stora delar av Europa tycker jag är riktigt ledsamt. Men jag tror inte vi vinner så mycket på att vända ryggen till. Jag tror mer på att möta blicken. Att mötas, att samtala, att vara nyfiken och öppen för att våga föra ett samtal. Det kan vara ett tufft samtal, ett jobbigt samtal, och säkert på många sätt ett frustrerande samtal. Men jag tror det behöver föras. Jag tror vi behöver nå in i varandras hjärtan, fånga den samhörigheten som vi alla är en del av, oavsett om vi vill det eller ej. Jag tror dessa samtal gör sig allra bäst i köttvärlden, så gå en promenad, bjud på en fika, ta en lunch, eller byt några ord vid busshållplatsen med en annan människa. Bjud upp till dans. Lär dig något av och om denna medmänniska och försök förmedla dina egna tankar kring samhället, medmänsklighet och framtid.

20140526-122651-44811998.jpg

Jag tror på en hållbar lärande framtid. Jag jobbar på att skapa den framtiden varje dag. Jag tror på kärlek, att kärlek handlar om möten, och att det är en bra väg till den hållbara lärande framtid jag drömmer om.

Vad tror du på? Och kantas vägen dit av att vända ryggen till eller genom att möta blicken?

#jagskarösta

Ja, jag har faktiskt redan röstat, det klarades av i förmiddags.

20140525-163326-59606059.jpg

9-åringen följde med oss till vallokalen (som är sagda barns skolmatsal) och det blev ett intressant samtal före/under/efter måste jag säga.

20140525-163326-59606365.jpg

Mr B frågade ‘Är det Sverigedemokraterna som inte tycker om alla?’ och fortsatte att fundera ‘Jag tror ingen röstar på dem!’.

Önskar så att han finge rätt. Tyvärr tror varken jag eller maken att hans önskan lär slå in.

Dock uppmanar jag dig att gå och rösta om du inte gjort det ännu!

20140525-172825-62905752.jpg

En ljuvlig dag som denna, då solen skiner, grönskan frodas, blomknoppar spricker ut i ljuvlig blom, och katten njuter bland mangolden, då är det svårt att se varför vi ska bygga murar – mentala eller faktiska – mellan människor.

20140525-163326-59606717.jpg
Vad ska till för att få fler att välja kärlek?

Bara för en dag eller två?

Urk.

Livsfarligt var ordet, som någon använde. Läser om smalhets på Instagram, och blir ledsen. Drömmer mig bort. Önskar något annat.

20140418-064424.jpgFör snälla världen, dvs du, jag, och alla andra, kan vi inte åtminstone testa att skita i utseende för en dag eller två?

För yta är just bara det. Yta. Ett skal. Du, och jag, och alla andra, är så mycket mer.

Fast det är kanske en utopi att ens tro att vi kan gå en dag utan att bry oss om vårt utseende? Människan blir på något vis till när vi blir sedda av en annan människa. Och det verkar vara jakten på det där, som gjort att yta tar upp så mycket av vår tid, vårt bryderi och vår osäkerhet. Och när blir det för mycket? Vem kan avgöra det? Finns det ett recept?

(Svar nej, så klart inte. Jag är unik, och behöver det jag behöver. Du är unik du med, och behöver det du behöver. Att tro på Ett sätt som funkar rakt av, för alla, det är verkligen att göra det för enkelt! Så naiv är inte ens jag.)

Men tja du… *uppgiven suck* Vad vet jag. Jag är ju som du. Klart jag bryr mig om hur jag ser ut. Fast… med så mycket mer kärlek till mig själv idag, än tidigare.

Jag sminkar mig inte längre. Körde med läppstift under många år, men det har jag också lagt av med. Jag har inte slutat sminka mig för någon annan. Utan det har varit en gradvis process, under många år, där jag själv blir mer och mer bekväm (och lat) utan smink, och mindre lockad av det. Men visst är det uppmuntrande med en make som säger Du är som vackrast när du är dig själv, utan smink. För det gör han. Säger det alltså. Örhängen dock, det använder jag, nästan dagligen. Det är nog det främsta sätt jag smyckar mig på idag. Och jag gillar örhängen, har alltid gjort! Så jag använder dem i största utsträckning för att de gläder mig. Kläder däremot lockar mig väldigt lite. Bryr mig inte liksom, och vi ska inte snacka om att shoppa. Huvaligen, hemska tanke.

Jag är väl ungefär som Karlsson på taket, en vacker och genomklok och lagom tjock kvinna i mina bästa år. Knatar, cyklar och rör mig, mest för att jag lockas av det, det är skönt, det ger mig något. Inte – handen på hjärtat, kanske en liiiiten gnutta finns där nånstans – för att man ska vara smal. Jag är ju inte det. Thigh gaps som artikeln lyfter fram, ja, det är en gren jag inte ställer upp i. Nope. Går inte, finns inte.

Kan känna en önskan efter att röra mig mer, bli starkare, smidigare, för att jag känner att kroppen önskar det. Det finns en önskan i mig att ta bättre hand om min kropp, att kunna använda den mer, på det sätt som kroppar är avsedda att användas. Fysiskt. Längtan kommer ur mig, för mig.

Och thigh gaps. Nä. Inte en chans. Och så tänker jag – att jag är skapt som jag är skapt. Och då ingår inte thigh gaps. Men jag känner ju människor som är byggda så, där thigh gaps liksom ingår i skapelsen. Vad skulle det kunna leda till om jag med kärlek accepterar att jag är jag. Utan thigh gaps. (Ja, nu blev det lite teoretiskt, för just DET har jag aldrig brytt min hjärna om, lovar! Men du fattar vad jag menar, tror jag?!) Och du, du accepterar med kärlek att du är du. Med thigh gaps. Vore inte det befriande så säg?

För är det inte det som är poängen egentligen? Att se skönheten, sådan den är. Unik i mig. Unik i dig. Att jag attraheras till någons yta är ju fullt naturligt. Men om ytan och innehåll inte är i balans och harmoni, så skaver det. Då skorrar det falskt. Men när ytan och innehåll är ett, då börjar vi snacka attraktivt på riktigt.

Så snälla världen, dvs du, jag, och alla andra, kan vi inte åtminstone testa att skita i utseende för en dag eller två och istället välja kärlek?

 

God kharma!

Om du är i behov av att se lite kärlek, omsorg, omtanke och ömhet, så kolla in detta blogginlägg med 21 bilder/händelser som visar just det:

http://cavnews.wordpress.com/2013/07/16/21-pictures-that-will-restore-your-faith-in-humanity/

20130720-223131.jpgJag njuter av bevis på omtanke, omsorg, ömhet och kärlek, i det lilla och det stora. Så här skapar vi en bättre värld!

Ut och sprid god kharma idag – ge någon en kram, skänk en främling ett leende och förvåna dig själv! Har du svårt att komma på saker så kolla in Micke Gunnarssons Fredsuppdrag, där finns det gott om idéer!

Antar du utmaningen?

Kärleksvecka

En kärleksvecka. Hur låter det? Har själv gjort en överenskommelse med en älskad – och det känns fantastiskt.

Testa det vet jag, ta en vecka med bara kärlek, omsorg, omtanke och ömhet! Med din partner, dina barn, bästa vännen eller hela världen för den delen.

20130718-132751.jpg

Testa och se vad det ger dig, och din omgivning. Mer kärlek helt enkelt – hakar du på?

Tio år senare!

Tänk vad mycket som kan hända på tio år. Idag är det nämligen tio år sedan jag gifte mig med min älskade. Och det känns oerhört bra!

För tio år sedan…

  • överraskade vi omvärlden med att gifta oss. Jag ringde runt och berättade för alla i bilen på väg till Vitemölle Badhotell.
  • var dottern 3,5 år och sonen inte ens tilltänkt.
  • stod vi just i begrepp att köpa vårt hus.
  • arbetade jag på en kontraktstillverkare i läkemedelsbranschen och kunde inte tänka mig någon annan arbetsplats.

Under dessa tio år har jag..

  • blivit tvåbarnsmamma.
  • bytt arbetsgivare och startat eget.
  • utbildat mig till professionell coach och helt bytt inriktning yrkesmässigt.
  • utvecklats nått så enormt!

Tycker om att reflektera kring det här. Det är ett sätt att vila lite i vem jag var då och vem jag är nu. Vad har varit viktigt för mig under årens lopp, vilka svårigheter har dykt upp, hanterats eller ignorerats och sedan lösts upp. Vad har jag tyckt om, inte tyckt om, glatt mig åt, lärt mig av, osv. Ja, det finns mycket att minnas.20130517-153012.jpgNu ser jag med glädje fram emot kommande tio år – älskar att gå på huppegupptäcksfärd genom livet! Gör du?

Bevingade ord

Minnen har man i sinnet, inte i ting. Gåvor får man in i hjärtat, inte i en ask. Kärlek ser man i gärningar, inte i tillbakablickar. Trygghet finner man i förändringen, inte i bevarandet. – Sofia Stenfors

Så oerhört vackert skrivet. Tack Sofia för dessa kloka ord, och för att jag fick använda dem här.

För tänk så ofta vi vänder på det hela. Fäster oss så vid saken och askens innehåll, glömmer bort att agera kärleksfullt och fastnar i det som är som det alltid varit.

Inte minst det sistnämnda ”Trygghet finner man i förändringen, inte i bevarandet.” sätter sig rätt i mig, så förändringsagent jag är. Undrar vilken värld vi skulle få om detta blev norm och kutym. Om vi vande oss vid de små stegvisa justeringarna, som så ofta är den avgörande faktorn för ständig förbättring. Med en nyfikenhet på vad som komma skall kopplad till förmågan att ifrågasätta det som redan finns. (Förändring måste inte komma i kaotiska paradigmskiften, även om de också behövs ibland.)

Silverpenningar

Den tanken sporrar mig att fortsätta reflektera och uppmana andra till reflektion. För jag skulle vilja uppleva den världen. Skulle du?