Så var även jag i mål – #Blogg100

Hoppade på #Blogg100-utmaningen 2013 och tack vare det så kom jag in i rutinen med dagligt bloggande, vilket för mig betytt oerhört mycket. Insåg nyligen att jag aldrig känt mig själv så väl som just nu, har aldrig haft så bra koll på mig själv, vem jag är, vad jag är, vad jag tycker, behöver, känner osv. Mina mer eller mindre dagliga skrivstunder spelar en stor roll i det.

20140609-204858-74938469.jpg

Detta årets #Blogg100 hoppade jag också på, mer för att det är roligt att ingå i ett sammanhang. Har lyckats hålla MINA egna regler kring det hela (ett dagligt inlägg), med ett undantag…. jag bloggade i förväg förra helgen och var stensäker på att jag hade tidsatt en räcka inlägg som sträckte sig över en längre period, men tji fick jag. Insåg i efterhand att den 4 juni var det tomt. Så kan det gå. Så detta är alltså mitt hundrade inlägg sedan starten av #Blogg100 och därmed målgång för mig, en dag efter stora målgången den 8 juni. Och vet ni – jag bryr mig inte det minsta över det missade inlägget, det bekommer mig inte en endaste gnutta.

Väljer istället att försjunka i en liten kavalkad med inlägg från #Blogg100-utmaningen. Håll till godo, kanske du upptäcker något du missat?

Mest lästa:
https://herothecoach.com/2014/04/30/jag-vet-vad-du-tankte-saga/

Mest betydelsefullt för mig personligen:
https://herothecoach.com/2014/03/21/meteoritnedslag-i-mitt-inre/

Mest otippade:
https://herothecoach.com/2014/05/22/hygienic-design/

Den jag verkligen önskar du tar action på:
https://herothecoach.com/2014/05/08/the-era-of-behaviour/

På temat liv och kärlek:
https://herothecoach.com/2014/05/20/breathe-in-breathe-out/
https://herothecoach.com/2014/05/13/ensam-i-sallskap/
https://herothecoach.com/2014/04/14/i-dreamed-a-dream/
https://herothecoach.com/2014/04/16/karlek-och-nyutsprungna-bokblad/

På temat världsförändring:
https://herothecoach.com/2014/03/12/varlden-skapas-mellan-manniskor/
https://herothecoach.com/2014/06/05/bemot-eller-tystna/
https://herothecoach.com/2014/05/02/doing-the-right-thing/

Och så avslutningsvis en personlig favorit:
https://herothecoach.com/2014/05/05/touching-the-silence/

Det känns fint att ha bloggen att gå tillbaka till, den finns ju där som en nedplitad historia över min resa. Ord och bild hjälper definitivt mig att trigga ett minne, en känsla, en sinnesstämning, så denna min kavalkad blir som en kort walk down Memory Lane, då jag nu har bläddrat igenom samtliga inlägg jag skrivit under #Blogg100. Gör du någonsin en återblick på din resa och var du är idag, i förhållande till var du var tidigare?

1987

Min vän Matilda skrev på Facebook om hennes liv ett givet år. Hon skrev öppet och modigt, visade sårbarhet och styrka. Sist skrev hon följande:

Det här är en liten kedja av händelser. Om du gillar min historia kommer du få chansen att berätta din. Jag ger dig en ålder och du berättar om du har lust.

Jag valde att gilla och fick därför ett eget år att skriva om.

Hon gav mig 1987.

20130408-191914.jpg

Fick ett MMS häromdagen, från den vän som följt mig genom berg och dal, sedan årskurs sex. Hon har precis flyttat och fyndade ovanstående i en gammal plånbok som kom till dager. Jag är osäker på årtalen på dessa, men fotot till vänster är taget under min tid som utbytesstudent i USA, 1989-90. Det högra fotot är taget efter USA, troligen 91/92. Men de mittersta kan vara från 87/88, definitivt inte tidigare eftersom jag fick glasögon när jag flyttat till Arvika. (När familjens yngling såg detta började han skratta och utbrast ”Du har fjortis-glasögon, mamma!”.) Bilderna för mig tillbaka till slutet av åttiotalet åtminstone, om än kanske inte exakt till 1987.

Oavsett vilket, nu ska vi se:
1987 fyllde jag 15.

Jag gick i åttan/nian på Centralskolan i Arvika, dit jag och min mamma flyttat året innan. Jag gjorde allt för att förhala flytten, och anlände till staden en söndag. Började årskurs åtta på måndagen.

Jag var en malplacerad Limhamnsbo i en värmländsk småstad, tillika mitt i tonåren och detta värmländska äventyr var allt annat än lyckat.

Jag blev hon den lilla skånskan på skolan. Blev inte alls retad eller så, snarast tvärt om. Även niorna – ni vet, skolgårdens kungar och drottningar – visste vem jag var och hälsade på mig i korridorerna.

Men så fort tillfälle yppade sig flydde jag Värmland för Skåne. På lov och långhelger bodde jag i Limhamn hos min mammas fördettas föredetta och hennes man.
Hängde ni med? Det kan jag lova att Arvikaborna inte gjorde. Tror kanske det fanns ytterligare en i min klass som hade skilda föräldrar. Att min mamma och hennes fd hade umgåtts väldigt mycket med hans fd var liksom inte något som ens fanns i föreställningsvärlden. Oavsett vilket så var de ett stort stöd för mig, och jag är glad att jag hade vuxna att anförtro mig till.

Jag längtade till havet, och gick, i brist på just den varan, ner till Glafsfjorden och drömde mig bort.

Jag har alltid läst mycket, men jag läste nog mer under de första åren i Arvika (det blev tre år totalt) än någonsin tidigare. Biblioteket blev ännu en tillflyktsort, och det blev även musiken.

Jag fick vänner och skolan var inga problem, men jag var inte lycklig.

Överlag så handlade 1987 nog mycket om att försöka fly, in i mig själv, bort från omvärld och omständigheter. Precis som med alla erfarenheter har detta år bidragit till att göra mig till den jag är idag dock, och eftersom jag tycker om Helena av idag, så tackar jag 1987 för allt det gav mig!

Jag vill dessutom tacka Matilda för denna vandring längs Memory Lane. Jag upplever att det är spännande att se vad som dyker upp vid återblickar.

Det här är en liten kedja av händelser. Om du gillar min historia kan du få chansen att berätta din. Jag ger dig en ålder och du berättar om du har lust.

Nattåget

Har du åkt nattåg någon gång? Jag har gjort det med jämna mellanrum under hela mitt liv. Första gången som jag minns var jag 13 år och på väg till Oslo tillsammans med min mamma. Det var ett gammalt tåg, med riktigt fina sängar, bäddade med riktiga lakan osv. Kändes rogivande och tryggt att sakta vaggas till sömns av tågets rytmiska framfart.

Har även åkt till Jokkmokks marknad två gånger med nattåg. Två helt olika upplevelser. Första gången tillsammans med en god vän. Jag hade precis blivit gravid med min förstfödda och mådde tjyvtjockt. Andra gången med hela familjen; vilket äventyr! Rekommenderar varmt ett besök på Jokkmokks marknad!

Nu har jag även upplevt nattåg tur och retur Nederländerna. Ett härligt sätt att transportera mig till/från Global Summit for Transformational Leaders & Coaches. Öppnar för upp- respektive nedrampning så att skiftet mellan vanliga vardagen och fyra-dagars-mötet underlättas. På nedvägen var jag stressad så hjärtat klappade snabbt snabbt. Hade jag inte åkt när jag åkte, utan tagit flyget morgonen därpå istället, hade stressen fortsatt ännu närmre inpå toppmötet. Som det var nu hann min kropp och knopp med att varva ner en smula, något som det långsammare transportsättet möjliggjorde.

20130312-203627.jpg

Hemvägen gick smidigt som få – och det knackande ljud som störde min sömn på nedvägen var helt borta, så jag sov riktigt gott. Men riktigt så mysigt som de gamla sovvagnarna, det är det inte. Dock kanske det fanns en dyrare form av sovvagn, och kanhända den hade varit mer i klass med tonårsminnet.

Fast jag känner att just upptäckten av skillnaderna mellan händelser och upplevelser är lite grann av tjusningen med det hela? Gör jag bara likadant hela tiden blir det ju ingen utveckling, av varken mig eller upplevelsen. Det är ju det som gör Memory Lane så härlig att vandra nedför. Håller du med?