Adventslyft nr 10 – Engagemang

engagemangENGAGEMANG. Ett ord som jag gillar. Till och med älskar. Jag älskar engagemang. Det antyder intresse, drivkraft, vilja, nyfikenhet, jävlaranamma och inte minst en himla massa omsorg och omtanke. Och där har du nog storyn bakom Cancerkompisar i ett nötskal.

Cancerkompisar är rörelsen som min kära vän Inga-Lill Lellky är grundare till, tillsammans med sina barn. Då Inga-Lills man var sjuk och senare dog i hjärntumör hade hon turen att få en ”cancerkompis” via kuratorn på sjukhuset, dvs en kvinna som gick igenom samma sak som Inga-Lill, en kvinna vars man också var dödligt sjuk i cancer. Tillsammans kunde de stötta varandra, ventilera allt, och därigenom ge varandra styrka att kunna stå stark bakom sina döende makar. Där såddes fröet till det som idag är Cancerkompisar.

Själva syftet med Cancerkompisar är att ge stöd till anhöriga och nära vänner till cancersjuka. För som deras slogan lyder:
Bakom varje cancersjuk står någon som måste vara stark!

Eftersom cancer drabbar var tredje svensk så är det ingen stor risk för mig att påstå att du antingen själv är anhörig eller vän med någon som drabbats av sjukdomen. Därför skulle jag vilja be dig att kolla in Cancerkompisar och även sprida ordet vidare. Tack på förhand!

Engagemang – jag tänker på Cancerkompisar, en rörelse som Inga-Lill Lellkys fenomenala engagemang givit upphov till.
Engagemang – vem eller vad tänker du på?

1 av 3 drabbas av cancer

20131215-230330.jpgHar du kommit i kontakt med cancer? Kanske du drabbats av det själv? Eller så har du en familjemedlem, släkting, nära vän, arbetskamrat, bekant osv, som drabbats av det? Visste du att en av tre får cancer? Det är en horribel siffra, och den beräknas öka. Men vet du att man gör väldigt lite för anhöriga till cancerdrabbade – trots att anhöriga löper 25% högre risk att drabbas av sjukdom. Det är där Cancerkompisar kommer in. Inga-Lill Lellkys man dog av cancer, och det var startskottet på det som idag blivit den ideella föreningen Cancerkompisar. Det handlar om att ge anhöriga kontakt med andra i en liknande situation, att helt enkelt få en kompis som vet vad man går igenom, som man kan prata med, om att det där som man kanske inte vågar eller ens kan prata om med någon som inte varit i samma sits.

Nu har Cancerkompisar skapat en Funded by me-kampanj för att samla pengar att kunna skapa en automatisk förmedlingsplattform som snabbare förmedlar kontakt mellan blivande cancerkompisar.

Läs mer och stötta dem här: https://www.fundedbyme.com/en-us/campaign/2667/cancerkompisar-1/#.Uq4fuIWUfgw

Att det finns ett stort behov även för anhöriga fick jag själv svart på vitt på, när en god vän berättade om sitt cancerbesked. Så gör som jag, stöd Cancerkompisars Funded By Me-kampanj och hjälp dem bygga en skräddarsydd applikation som kan para samman cancerkompisar så snart behov finns, för tyvärr finns det behov hela tiden!

Är du på?

Dåligt. Jag har cancer.

Gästbloggade på Inga-Lill Lellkys blogg Jag sticker upp huvudet den 23 augusti med följande inlägg:

Träffade en vän som jag inte sett på fyra fem månader. Frågade ”Hur är läget?” så där som man brukade. Förväntade mig svaret ”Allt väl!” så där som man brukar får höra. Så när svaret blev ”Dåligt. Jag har 20131215-224822.jpgcancer.” så hajjade jag till. För det där hör trots allt inte till vanligheterna. Och är det något jag inte var beredd på, eller ville höra för den delen, så är det just något sådant. Det är inte lätt att veta hur man ska tänka och känna kring ett sådant svar.

Jag ville så klart veta vad som hänt, och vi hamnade i en lång och bra diskussion kring cancerdiagnosen, status just nu, framtidsscenario osv.

Min vän sa ”Det märks att du är läkardotter, du kan hantera detta. Till skillnad från alla andra jag berättat det för. De har samtliga fallit i gråt, och så har jag fått trösta. Det har varit lite jobbigt.”

I den stunden kände jag mig väldigt glad som kunde ge min vän ett alternativ. Jag sa nämligen ”Men du, då tycker jag du ska tipsa dina nära och kära om Cancerkompisar.se så de kan få det stöd de behöver från en cancerkompis istället. För du ska inte behöva hålla alla andra uppe just nu, du har nog med dig själv.”

Min vän skrev genast upp Cancerkompisar.se på en lapp och jag har en känsla av att det var en lättnad för hen att få något konkret att kunna ge nära och kära, som så klart blir ledsna och bestörta över beskedet. Samtidigt väcker ju besked som dessa individens egna tankar kring döden. Fullt naturligt, men nog blir det lite bakvänt ändå? Att vi alla behöver stöd är självklart, men vem stödet kommer från, kanske vi behöver fundera mer kring.

Så tack Inga-Lill och Alexandra för att ni startat Cancerkompisar.se! Det var som att jag kunde ge min vän en gåva i denna svåra stund, när jag kunde presentera Cancerkompisar.se för hen. Att som sjuk få släppa lite grann på ansvaret för nära och käras välbefinnande, och därmed få lite mer kraft och energi kvar att bekämpa sjukdomen, det är mycket värt! Själv hyser jag inget tvivel på att min envise vän kommer gå hel ur det här, ännu ett snäpp klokare och visare än idag.

Finns det någon som du kan tipsa om Cancerkompisar.se?