En betraktelse, del ett av tre

Del ett av Charlotte Rudenstams betraktelse över mig:

Helena vänder sig mot mig, tittar intresserat och håller kvar blicken. Hon är där, för mig, just nu. Det finns en intensitet i hennes närvaro som känns elektrisk.

Sedan rullar orden ur henne, blixtsnabba och träffsäkra. Hon vet vad hon ser och vågar leverera det.

– Jag har gjort ett sådant lappkast i mitt liv. Tidigare behövde jag bevisa att jag var någonting. Jag måste vinna, få dig att tycka som jag, för det gav mig ett värde. Annars var jag värdelös. Det finns inte på kartan idag.

Ett av de ord jag lärt av Helena Roth är tankespjärn. Hon tycks älska när någon är av en annan uppfattning än hon, när hon får möjlighet att reflektera, vrida och vända på något och ibland, som en slutsats, stå kvar på samma ställe som innan och andra gånger, nicka och säga ”tack för insikterna” och vara beredd att följa med på ännu en resa, mot än fler insikter.

Den som försöker boxa in Helena har ett svårt arbete. Nej, inte ur aspekten skicka ett meddelande till, för hon inboxar gärna, jag menar ur aspekten göra sig en fast och färdig föreställning om vem hon är.

­– När jag coachar vill jag gärna komma i kontakt med det äkta i mig själv och i klienten. Jag kan finnas där med en fråga, med tystnad, med ett påstående och hela tiden återkomma till frågan: Vem är du? Vad är du? Lever du så? Det kan väcka insikter om att det finns ett gap mellan hur personen lever och vem hen egentligen är, och det kan innebära ett första steg mot att bli mer äkta.

100% engagemang

Helena tillåter sig att växa, att expandera, att ompröva och att rensa. När hon går in i ett projekt gör hon det med totalt engagemang och har dessutom en förkärlek för det omöjliga. Eller snarare, en förkärlek för att testa om det omöjliga är möjligt.

Då och då visar hon att målen är möjliga att nå. Som under 2014, då hon bestämde sig för att på tre månader träffa 100 nya coachklienter och ta med dem på coachwalks. Mission accomplished. Eller under 2015 då hon genomfört 90-dagarsprojektet #cleanse4expansion.

– En kompis sa till mig att hon stressas av mina omöjlighetsprojekt. Det är hennes tankar, jag stressas inte. Om jag tycker det är kul att hoppa på en utmaning som varar i hundra dagar, varför inte? Det ger mig varken lycka eller olycka. Tidigare hade jag mer behov av kontroll och nu lever jag mer i det okända, där mitt bestående minne är att jag inte slaviskt följer projekten. Jag tar till mig det jag vill.

Storslagna visioner

Projekten visar ändå att Helena har en storslagen sida. Hon ser företeelser på systemnivå. Hon ser hur saker fungerar och inte fungerar och har förmågan att se vad som skulle må bra av förändringar eller justeringar.

solros– Jag ser helheterna i det stora och så har jag varit sedan jag jobbade i läkemedelsbranschen. När jag ser brister skapar jag system som ska fungera. En gång jobbade jag på en maskinutvecklingsfirma och sa till en kollega att jag ville rädda världen. Hon sa ”man behöver inte göra det så stort”. Där kändes det så begränsat. Jag vill upp i det stora. Jag vill mer.

Helena är utbildad biolog och valde en inriktning som liknar en apotekares, för att hon hade en idé om att jobba som etnofarmakolog, men kom direkt efter examen att börja arbeta som anställd i läkemedelsbranschen. Själv har jag bara mött frifräsaren Helena Roth: Den intensiva engagerade blomma som driver frågor hjärtat klappar för, oavsett hur många belackare hon möter.

Det mellanmänskliga

Lånade en bok på bibblan, kallad Det mellanmänskliga, skriven av Martin Buber för drygt sextio år sedan. Tror det var ett tips jag fick på Twitter, som jag agerade på. Och boken är en liten juvel. Tunn, stor text, och djupt filosofisk. Tar inte lång tid att läsa, men är djup och tarvar omläsning både en och flera gånger.

20140408-085013.jpg

Det mellanmänskliga, av Martin Buber

Läste den för första gången i helgen och njöt. Skrev ned sidor att gå tillbaka till, meningar att fördjupa mig i, tankar att utveckla.

Jag har talat, tänkt och bloggat om mellanrum mer än en gång. Det mellanmänsklga uppfattar jag som just en typ av mellanrum. Men Martin Buber hävdar att det mellanmänskliga mellanrummet i det närmaste blir till, tillkommer som en egen identitet, att det nästan blir något påtagligt, ett tredje väsen som föds, då äkta och ärliga möten äger rum.

Han skriver om att detta kan vara något vi skyggar från. Det kan uppstå då två främlingar får ögonkontakt på en buss, men pga konvention och normer, så kanske endera parten, eller båda, viker ned blicken, det blir för mycket, det mellanmänskliga tar för stor plats, kännas för verkligt och äkta, Men tänk om vi vågade stanna kvar i det?

Han gör också en mycket intressant distinktion mellan två människotyper, högst generellt. Mellan de som ser sig som de ÄR, kallad väsensmänniskan, och de som ser sig som de skulle vilja uppfattas som, bildmänniskan. Väsensmänniskan är i sitt väsen, sitt varande, medan bildmänniskan önskar projicera en bild, en mask, så som hen vill bli uppfattad av andra. När en av vardera människotyp möts, visar Martin Buber på hur många människor som faktiskt möts… och det blir ett intressant litet tankeexperiement, som du får läsa om i boken.

För detta är en bok som ska läsas. Inte tu tal om det. Det är en bok jag aldrig hört talas om, och det gör mig lite beklämd, för det är verkligen en riktig juvel. Det är en bok som vore intressant att läsa med ungdomar. För den pekar i en riktning, visar på vad som är möjligt, och det inger mig med hopp. Och mod.

Mod att fortsätta skala bort mina egna lager, pålagda av mig själv och samhället, konventionerna, så här ska man vara för att passa in-mönsterna, och att bli ännu mer mig, bli allt mer av en väsensmänniska. Men jag ser det inte som att jag måste ändra på mig för att jag inte duger. Jag tror snarast det är som att återvända hem. För jag tror att just detta, att vara jag, vara den jag är, är människans utgångspunkt, i mångt och mycket. Bildmänniska blir vi – kanske? – då vi reagerar på samhället runt omkring?

I takt med att jag blir och vågar vara, mer ärlig med mig själv och vem jag är, så kanske jag vågar stanna i känslan av det mellanmänskliga allt mer?

Vill du mötas?

Detta är mötas. Vad underbart det är, när jag möter en människa som gör att jag kan växa och utvecklas. Och insikten att alla människor jag möter har den potentialen. Det finns ingen människa jag inte kan lära mig något av, ingen!

Jag tänker därför tillbaka på mitt liv, och inser, med ett litet styng i hjärtat av förlorade möjligheter, att jag allt för sällan varit mottaglig för människor och deras resa. Jag har varit så upptagen av att hävda mitt eget värde, att jag inte kunnat öppna upp för lärandet i mötet. Jag har inte vågat vara mig själv, fullt ut, utan har känt ett behov att hålla uppe en 20131130-170611.jpgfasad, en yta, som sköld. Av rädsla för att bli bedömd och värderad som sämre än andra.

Nu möter jag – oftast – människor fullt ut, äkta, ärligt, öppet, och det är med ett leende på läpparna jag skriver detta. För jag lär mig, jag vågar vara mig själv, fasaderna rämnar och kvar står jag, den äkta Helena, i all min kraft och svaghet. Som jag är.

En människa. Fullt ut.

Vill du mötas?

Förbättringsprojektet som var jag

Tänk om vi föds med en personlighet, mer eller mindre en kärna. Och att när man påverkas av sin uppväxt är det mer en bur som personen innesluts i, som hindrar kärnan från att vara sig själv. – Sigge Eklund

Jag höll på att cykla omkull när jag hörde Sigge säga det där i Värvet, avsnitt 25. För precis det där tänker jag mycket på nuförtiden. Jag har under många herrans år tänkt på mig själv som ett förbättringsprojekt. Ständigt jagat efter att bli bättre, mer värd, duktigare, mer duglig. Men jag har slutat tänka så, att jag måste utvecklas och bli nått annat, någon annan. Under alla dessa år som jag ägnat mig åt att vara projektledare för detta förbättringsprojekt, är det som om en massa lager lagts utanpå mitt jag, den jag verkligen är.

Men inte längre. Jag har slutat lägga på nya lager, snarast skalar jag bort dem, ett i taget. Och ju mer jag skalar bort dessa utanpåliggande lagren, desto mer mig blir jag. Mer och mer av mitt äkta jag träder fram. Det är precis som om mitt jag lyser igenom kvarvarande lager mycket starkare än någonsin tidigare.

Helena Roth by Alma Roth

Dessutom är det så att ju mer jag vågar vara mig själv, desto mer lär jag känna mig själv. Det är som en fantastisk upptäcktsfärd och jag är så tacksam för att jag vågat mig ut på resan. Belöningen är enorm, inte minst för att jag verkligen tycker om mitt jag. Och det, det gjorde jag inte innan. Alla de där lagren jag omslöts av, de gav en besk eftersmak på något vis. Känslan att jag behövde lägga på nya lager för att bli en bättre människa gav en ständig känsla av att inte duga.

Men det gör jag. Jag duger. Som jag är. För att jag är, inte för att jag gör. Och du, du duger du med, precis som du är. Vet du det?

Berätta din historia!

Fick en fråga hur man ska tänka 20131024-130959.jpginför ett framträdande – och precis som Dennis Westerberg sa på #skolvåren:s #afkMalmö, så säger jag, att det viktigaste är att du berättar din historia! Inte min, utan din. Gör det utifrån dig själv, var äkta, och våga skapa känslor hos publiken. Dela din resa, både oops-händelser och aha-ögonblick. När du är äkta så spelar det mindre roll exakt vad du säger, och hur du säger det för det som åhörarna minns är känslan du väckte i dem.

Vad är din berättelse?