Det vänder.
Människor kommer till insikt, medmänskligheten väcks ur sin dvala.
Vågar jag drömma?
Vågar jag tro?
Hoppet börjar skimra och växa framför mina ögon.
Med varje artikel, Facebook-status, videoklipp, tweet som visar på ett engagemang, en medmänsklig kärlek, #jagdelar, #jagvillhjälpa, #refugeeswelcome och mycket mycket mer, går vanmakten och frustrationen över i förhoppning.
Det är dags nu.
Medmänskligheten vaknar ur sin alltför långa dvala. Nu. Nu vänder det.
Alternativet vore att gå under, som civilisation, som art. När vi fastnar i Vi mot Dem, hot, hat och andra -ismer, så faller vi, gå under, splittras. Även det gör vi tillsammans, paradoxalt nog.
Vågar jag drömma?
Vågar jag tro?
Människans främsta tillgång är det faktum att vi gör varandra bättre, ensam är inte stark. Tillsammans kan vi mer, tillsammans blir vi mer än summan av de enskilda individerna.
Nu levlar mänskligheten, gränser faller, vi ser att vi finns här tillsammans, att vi behöver varandra, vi är Ett med En jord att leva på. Ihop. Tillsammans.
Det vänder. Nu.
Gräsrötterna agerar, kraftfullt, röster lyfts, med händer och fötter börjar vi säkerställa att de som är i behov kan bli mötta i kärlek och omtanke, med generositet och respekt.
Samtidigt som vi hjälper de som behöver hjälp, måste vi arbeta på att få slut på hjälpbehovet, att behöva fly från sitt land, av rädsla för livet. Vi behöver arbeta på flera fronter, samtidigt. Men alla behöver inte göra allt, var och en kan bidra där de gör allra mest nytta.
Nu är det dags för politiken att kliva fram, för politikerna att våga. Vi behöver agera på statsnivå, över gränser, Inspireras av Angela Merkel som inser att an bank aldrig kan vara lika viktig som en människa, hör vad påven har att säga om att öppna våra hem, lyssna till samhällets mångfacetterade röster, som allt starkare på alla sätt visar att vi förstår. Vi förstår att vi är alla beroende av varandra, att vi inte kan göra ont mot någon annan, utan att göra ont mot oss själva.
Vågar jag drömma?
Vågar jag tro?
Ja. Jag vågar. Ja, jag drömmer, ja, jag tror på en värld där vi tar hand om varandra och jorden vi alla är beroende av. Vi kan. Tillsammans.
Så ja. Jag vågar.
Jag drömmer.
Jag tror.
Gör du?
HERO - the coach 
Jaaa vad bra! Så mycket som händer. Så mycket att oroa sig för men samtidigt så mycket kärlek. Tysta människor som står upp och har fått nog. Nu är det dags. Jag håller med samtidigt som jag oroar mig för att det inte ska räcka. Men jag vet att tillsammans är vi starka.
Som Ewa säger, en text att läsa flera gånger om.
❤
Jag väljer att tro att det räcker. Så får jag styrka att möta både dagen och morgondagen.
Läste ditt inlägg flera gånger, och sen flera gånger till. För varje gång fick du mig att tänka ytterligare. Jag kommer nog att läsa det igen! 🙂
Oh Ewa, om du visste så oerhört mycket det betyder att få en sådan kommentar. Det gläder mig något oerhört att du tänkte, och tänkte om och nytt. Precis det är en av de saker jag får ut av att få ”tankespjärn” som jag kallar det och jag blir så tacksam för att andra kan få det av mig/mina texter också. Stort tack för din kommentar!
Tack själv 😀
Pingback: Intresseanmälan God Man | HERO – the coach