Min vän Matilda skrev på Facebook om hennes liv ett givet år. Hon skrev öppet och modigt, visade sårbarhet och styrka. Sist skrev hon följande:

Det här är en liten kedja av händelser. Om du gillar min historia kommer du få chansen att berätta din. Jag ger dig en ålder och du berättar om du har lust.

Jag valde att gilla och fick därför ett eget år att skriva om.

Hon gav mig 1987.

Fick ett MMS häromdagen, från den vän som följt mig genom berg och dal, sedan årskurs sex. Hon har precis flyttat och fyndade ovanstående i en gammal plånbok som kom till dager. Jag är osäker på årtalen på dessa, men fotot till vänster är taget under min tid som utbytesstudent i USA, 1989-90. Det högra fotot är taget efter USA, troligen 91/92. Men de mittersta kan vara från 87/88, definitivt inte tidigare eftersom jag fick glasögon när jag flyttat till Arvika. (När familjens yngling såg detta började han skratta och utbrast ”Du har fjortis-glasögon, mamma!”.) Bilderna för mig tillbaka till slutet av åttiotalet åtminstone, om än kanske inte exakt till 1987.

Oavsett vilket, nu ska vi se:
1987 fyllde jag 15.

Jag gick i åttan/nian på Centralskolan i Arvika, dit jag och min mamma flyttat året innan. Jag gjorde allt för att förhala flytten, och anlände till staden en söndag. Började årskurs åtta på måndagen.

Jag var en malplacerad Limhamnsbo i en värmländsk småstad, tillika mitt i tonåren och detta värmländska äventyr var allt annat än lyckat.

Jag blev hon den lilla skånskan på skolan. Blev inte alls retad eller så, snarast tvärt om. Även niorna – ni vet, skolgårdens kungar och drottningar – visste vem jag var och hälsade på mig i korridorerna.

Men så fort tillfälle yppade sig flydde jag Värmland för Skåne. På lov och långhelger bodde jag i Limhamn hos min mammas fördettas föredetta och hennes man.
Hängde ni med? Det kan jag lova att Arvikaborna inte gjorde. Tror kanske det fanns ytterligare en i min klass som hade skilda föräldrar. Att min mamma och hennes fd hade umgåtts väldigt mycket med hans fd var liksom inte något som ens fanns i föreställningsvärlden. Oavsett vilket så var de ett stort stöd för mig, och jag är glad att jag hade vuxna att anförtro mig till.

Jag längtade till havet, och gick, i brist på just den varan, ner till Glafsfjorden och drömde mig bort.

Jag har alltid läst mycket, men jag läste nog mer under de första åren i Arvika (det blev tre år totalt) än någonsin tidigare. Biblioteket blev ännu en tillflyktsort, och det blev även musiken.

Jag fick vänner och skolan var inga problem, men jag var inte lycklig.

Överlag så handlade 1987 nog mycket om att försöka fly, in i mig själv, bort från omvärld och omständigheter. Precis som med alla erfarenheter har detta år bidragit till att göra mig till den jag är idag dock, och eftersom jag tycker om Helena av idag, så tackar jag 1987 för allt det gav mig!

Jag vill dessutom tacka Matilda för denna vandring längs Memory Lane. Jag upplever att det är spännande att se vad som dyker upp vid återblickar.

Det här är en liten kedja av händelser. Om du gillar min historia kan du få chansen att berätta din. Jag ger dig en ålder och du berättar om du har lust.