Kategoriarkiv: Personligt

Vuxna som bara finns där

Publicerad den av
1

#gympaläraren

Minns med värme skolvärdinnan på Bergaskolan i Limhamn. En rund tant, som alltid hade ett leende till över och än hellre, en varm och öppen famn. Hon bara fanns där, och jag vet hur jag ibland sökte mig till henne. Inte för något specifikt, utan just för att hon fanns där. Såg mig. Lyssnade. Gav en kram eller en klapp på axeln. Ställde en allmän fråga, kollade läget, pejlade stämningen.

Var finns de idag för våra barn? Vuxna, som fullt ut äger sitt vuxenskap, samtidigt som de har tid att bara vara. Finnas där. Inte stressat gå vidare, inte hinna med, inte orka se, höra, göra. Utan bara finns där. Så där som Kalle under en termin verkar finnas på sin gamla högstadieskola, åtminstone av avsnitt ett att döma.

Förut fanns de kanske både på skola och hemma?

Skolvärdinnan, vaktmästaren, städaren. De där som fanns där, och så klart hade en funktion att fylla, men den sociala aspekten, att faktiskt se eleverna, kanske det allra viktigaste de bidrog med? Vaktmästaren som finns på plats i arla morgonstund, sätter på kaffet, och går en elev till mötes med en kopp nybryggt kaffe. Ett möte som kanske är det enda skälet eleven kommer till skolan överhuvudtaget – och när hen väl är där kan hen lika gärna gå på lektionerna också. Skolvärdinnan som rör sig på skolgården under rasterna, som sprider en känsla av samhörighet, i varm famn man alltid kunde gråta ut om man slagit sig, eller upplevt något otäckt.

Och hemma, mamma (eller pappa så klart) som fanns där när man kom hem från skolan. En chans att äta lite mellanmål tillsammans och lyfta något som kanske behöver lyftas, helt enkelt bara för att möjligheten finns där? Måste ju inte vara en förälder heller. Far/Morförälder. Eller en Astrid. Det var vad jag hade under en period åtminstone. I gårdshuset drevs det företag och Astrid var alltiallot på kontoret, skötte nog bokföring, fakturering och sånt där kan tänkas. Har inte riktigt koll. Men hon fanns där. Kunde alltid gå in på kontoret och det fanns någon som sa Hej Helena, hur har din dag varit?

Var finns de idag, de vuxna som bara finns där? Som ser, lyssnar och förmår bära det som  våra unga inte ska behöva bära i ensamhet? Hur finns jag där för de unga jag har i min närhet?

Uruppförande: Stabat Mater av Jens Eriksson

Publicerad den av
10

Veckan rivstartar, möte på möte, avrapporteringar och nyuppkomna problem att lösa, dokument att färdigställa, tester att utföra…. Allt sker på en och samma gång, och det är lätt hänt att pulsen trummar på lite extra, samtidigt som andningsfrekvensen blir allt snabbare, andas korta och grunda andetag. stabat mater

Då känns det alldeles underbart att avsluta måndagskvällen med en extra lång körövning. Att få andas in. Ut. In. Ut. Ta ton. Som om jag lyfter från vardag, jobb, spinnande hjärna och helhjärtat faller in i musikens värld!

Vi i Södra Sallerups kyrkokör ska, tillsammans med Friiskvartetten, framföra Jens Erikssons (@notfarbrorn som är vår körledare) nyskrivna Stabat Mater på långfredagen, 25 mars, i Husie kyrka kl 15, och vi övar och övar. Visst krävs det ännu lite finslip innan vi sätter hela mässan, men det hinns med, jag lovar. Vi har fått en länk till notlyssning och jag spelar satserna om och om igen. Den är så vacker. Det finns partier i några av satserna som jag kan lyssna till hur många gånger som helst, hela min själ vibrerar, flyter bort på vågor av tonernas pärlband. Helt fantastiska fraser.

Jag ser fram emot att få delta i uruppförandet – stå där i kyrkan, låta musiken och sången porla under kyrkvalven…. som jag längtar! Jag hoppas att just du kommer och lyssnar? Det skulle göra mig så glad!

Tiden, denna gåva!

Publicerad den av
Svara

Tänk så mycket tid vi har.
Hela 24 timmar/dygn. Tjugofyra. Timmar. Per. Dygn.
En skatt, vilken rikedom, en gåva att göra något av!

Själv väljer jag åtta timmar till sömn. Den är given, för mig. Jag mår bra av det och njuter av det. Tycker om min säng, tycker om sömn. Restorativt. Uppbyggande.

Men resten av tiden då? Sexton timmar kvar. Vad gör jag av dessa timmar?
Lagar mat. Äter, ibland allena, andra gånger i gemenskap. Mediterar, ca tjugo minuter Headspace varje dag. Sen har jag min Sjua rörelse, som jag oftast gör i samband med daglig tvagning och påklädning.

Jag skriver. Bloggar. Inte allt jag skriver skickas ut i etern, men mycket. Vill skriva mer. Min skrivretreat i januari gav mersmak. Föresatte mig att blocka dagar i kalendern, för skrivande i längre sjok även hemma, men det har inte blivit av. Föresatsen kvarstår dock, liksom avsikten att ge mig själv två dagars skrivretreat varje kvartal.

Sociala media. Tar min tid. Och ja, faktiskt lite mer tid än jag känner mig bekväm med. Den planlösa tiden, den grämer mig. Att lägga 30 minuter på förmiddagen för att checka in, den vill jag ha. Men resten? Planlösheten skaver. Där är jag ovarsam med den gåva varje dag för med sig, gåvan som är tid.

Möten. Och då menar jag inte projektmöten, utan möten person till person. Coachsamtal (ibland är jag coach, ibland klient), Walk n Talks. HangOut’s, eller än hellre, min favorit HangIn’s. En timme eller två, där själ möter själ, där något kan hända i mellanrummet, där min förståelse för och upplevelse av livet vidgas, expanderar. Explorativt. Ibland väldigt processinriktat, konkret, beslut fattas, handlingsplaner dras upp. heart to heartJust nu har jag hela 12 dylika sammanhang av skiftande karaktär, som regelbundet återkommer på olika frekvens i min kalender. Ibland dyker ett nytt sammanhang upp, engångsföreteelser, eller som inledning till ett nytt regelbundet återkommande sammanhang av själsmöten. Tolv stycken. Nej. Tretton. Glömde en. Kanske finns fler? Ja! Fjorton! Oavsett siffran: tänk! Fjorton sammanhang där jag upplever att min själ får näring, mitt hjärta stärks i all den värme och omsorg jag badar i, jag berikas av dessa tillåtande miljöer, att utforska, uppleva och vara i.

Sen finns projektmötena också. Jobbet liksom. Det som just nu genererar merparten av min inkomst. Att i de mötena vara jag. Där en utmaning, för mig, i den kontexten. Min hjärna utmanas, jag drar kopplingar, ser udda samband, föranar sådant som vi därmed kanske kan förebygga. Det har jag alltid bidragit med. Men att i den typen av sammanhang bidra även med den jag är nu och inte bara med den jag var då, där kan saker och ting uppstå, inte minst eftersom den jag var är det som ligger till grund för att jag har denna typen av uppdrag idag.

Finns ännu mer tid över. Och där gäller det att icke förglömma rörelsen, mestadels utomhus. Cyklar kors och tvärs genom staden. Promenerar, mol allena eller i sällskap, och snart snart väcks trädgården till liv igen… eller. Den har redan börjat, det spirar både här och där medan annat förmultnar. Allt står som redo att explodera, samlar en sista gnutta kraft inför vårens växtexplosion. Där vill jag spendera mer tid, med fingrarna i jorden. Plocka äpplen, bär, krikon, grönsaker och örter – snart nog är de första nässlorna redo för att plockas! Lagom tills de tagit slut i frysen, där förra årets förvällda dito senaste halvåret gett mig glimtar av en annan årstid. Kirskålen kommer något lite senare, men så finns det ännu kvar något fler portioner i frysen av förvälld kirskål.

Tjugofyra timmar. Varje dags tidsgåva. Till dig. Mig. Oss alla.

Den dagen kommer då vi inte längre får tjugofyra timmar.
Men givet att den dagen inte är idag – vad väljer du då att göra av dagens gåva?

Ni starka och sköra ungdomar – välkomna!

Publicerad den av
2

Tankar för dagen på radion. Zanyar Adami berättar om sina upplevelser från ett boende för ensamkommande. Lyssnar, berörs, och ett tu tre tänker jag: Oj. Är var femte 16-åring i Sverige ensamkommande?

BoldomaticPost_en-framtid-berikad-av-ungdomaHickar till!

Inte av skräck och avsky, inte av domedagstankar om att detta kommer aldrig gå, det förstår väl var och en. Nej. Motsatsen. Fylls av tankar av omsorg och kärlek. Så vackert Zanyar målar upp framtiden, en framtid berikad av dessa ungdomar, dessa individer, starka, sköra, med upplevelser långt bortom allt jag nånsin genomlevt.

Som God Man har jag mött flera av dem. Blygseln, förvirringen, rädslan, frustrationen. Ömsom räddhågsna för vad som kan komma att ske framöver, famlande efter ord på ett språk som är helt främmande, ömsom förtvivlade i ovisshet över var nära och kära håller hus.

Det är en ynnest att få bistå och göra det jag kan för dem. Deras väg hit skiljer sig, deras anledning till att vara här olika, åtminstone på ytan. Men i botten detsamma. Otryggt, osäkert, inga framtidsutsikter. Olika behov, lite utifrån vilken ålder de är, men i grund och botten individer som landat i ett land som de inte känner. Ett land vars sociala koder är nya, okända, främmande.

Tufft. Absolut. Jag är inte någon verklighetsfrånvänd själ som tror att om vi bara håller varandra i händerna så blir allt guld och gröna skogar för alla. Inser till fullo att det kräver en rejält insats från alla, både de som kommer hit, och de som redan finns här, om vi ska se till att göra något bra av detta. Vi har alla en roll att spela i detta, och själv vill jag göra skillnad till det bättre. För jag tror, liksom Zanyar, att det finns en vacker framtid framför oss.

God Manskapet är ett av de sätt jag valt för mitt engagemang. Och mina Gode Barn betyder mycket för mig. Tre aktiva förordnanden, och en som redan blivit myndig och därmed ska klara sig utan en God Man. De finns alla i mitt hjärta, och jag hoppas verkligen att de också upplever den ömsesidighet som jag själv känner. Jag gör en insats, absolut, ansöker om dagersättning och särskilda bidrag, pratar med socialsekreterare och boendepersonal, följer med på utvecklingssamtal i skolan, håller koll på ekonomin för minstingen osv, men får också så mycket tillbaka. Lär mig massvis, och får en vidgad förståelse för världen vi lever i, både den värld de flytt från, men även den svenska som jag trodde jag kunde utan och innan. Trodde jag ja. Tji fick jag, insåg jag redan då första förordnandet kom i brevlådan. Det finns många aspekter av det svenska samhället och dess offentliga funktioner som jag aldrig kommit i kontakt med, helt enkelt eftersom jag är född och uppvuxen här.

Zanyar avslutar med att säga till de ensamkommande ungdomarna att de är framtiden. Jag vill nyansera det där, för jag tror att vi tillsammans bygger framtiden. Men det allra viktigaste är att ta tillvara på Nuet och göra det bästa vi kan av det, för det är med stunder av nu som vi bygger våra liv. För faktum kvarstår. Om var femte 16-åring i Sverige idag är ensamkommande – hur drar du ditt strå till stacken för att bygga en bra framtid för oss alla?

Ekologisk varumärkeskonspiration?

Publicerad den av
4

Först försvann Pågens ekologiska fullkornsskorpor från hyllan. Kvar fanns bara Änglamarks egna, och jag tänkte att det bara var något övergående. Inte minst eftersom Änglamarks fullkornsskorpor, vilka vi köpt av misstag några gånger, inte är goda överhuvudtaget. Vi gav dem till hönsen till slut, för ingen i familjen ville äta dem. Så de vill jag inte köpa. Men Pågens fullkornsskorpor har inte synts till på flera månader på vår lilla COOP, så det är nog ingen tillfällig slump utan som medvetet beslut. Alltså får familjen Roth inte längre några fullkornsskorpor (om vi inte handlar just den varan på en annan butik vill säga).

Här om dagen skulle jag köpa krossade och passerade tomater. Samma sak där. På COOP finns endast deras eget varumärke om jag vill ha ekologiskt. Så skulle jag köpa smör. Och nu blev det faktiskt uppenbart att detta måste vara en medveten strategi, en varumärkeskonspiration för ekologiska produkter helt enkelt. Tidigare har det bara funnits ARLAs ekologiska smör. Nu fanns bara Änglamarks, som jag aldrig tidigare sett. Att Änglamark tar fram en ny ekologisk produkt i sitt sortiment har jag inget emot, men varför får jag ingen valmöjlighet, bara för att jag handlar ekologiskt? Kolla själv hur hyllan ser ut, det finns massvis med icke-ekologiska valmöjligheter, men för ekologiskt endast Änglamark (översta hyllan åt vänster till, lite svårt att se men där finns det).

Varumärkeskonspiration

Klev vidare och skulle ta ett paket röda linser också. Gissa vad jag upptäckte? Jo, det enda ekologiska alternativet var Änglamarks röda linser.

Välj en annan butik då, kanske du säger. Jo det går kanske, men lika illa är det på ICA Maxi, även där har jag börjat notera trenden att andra ekologiska märken försvinner, för att endast lämna ett alternativ: I love Eco på ICA och Änglamark på COOP. Sen vi sålde bilen handlar jag mer på COOP, för det ligger lite närmre hem, därför kommer de flesta av mina exempel därifrån. Men jag har noterat detsamma på ICA. De är lika goda kålsupare, med andra ord.

Tillägg efter publicering:
Samtidigt är det så att det finns en ekohörna på vårt COOP med Kung Markatta och Renee Voltaire och andra ekologiska märken, så på sätt och vis känns det som att det finns fler ekologiska valmöjligheter på lite udda saker – vilket jag storligen uppskattar – samtidigt som det minskar på basvarorna.

(Och hur butikerna väljer att dela upp varor efter märken snarare än efter produkt gör mig frustrerad, springer som en tätting mellan hyllorna i febril jakt på än det ena, än det andra, som aldrig står tillsammans så jag kan jämföra och därmed välja enklare. Men det är en annan fråga…)

Därav att jag ställer mig själv – och världen – frågan:
Är det så att detta är en medveten ekologisk varumärkesstrategi? Är det ICA och COOPs tanke att endast de egna ekologiska varumärken ska finnas på hyllorna? Att jag som kund ska inte få en chans att själv välja mellan olika ekologiska varumärken? Varför i sådana fall? Hur är detta bra för mig som kund? Och varför gäller det endast (i nuläget, vissa av) de ekologiska varumärkena?

Bacha posh – tänk om det vore jag?

Publicerad den av
Svara

bacha poshLånade De förklädda flickorna i Kabul av Jenny Nordberg under tågresan norrut. Läste ut den på tågresan söderut. Berörs och blir f r u s t r e r a d! Vilket resursslöseri boken pekar på. Inte bara hur Jenny visar hur hälften av en befolkning inte räknas, och därmed definitivt inte kommer till sin rätt. Men också den enormt inkompetenta välviljan, som slår så fel, så fel. För alla. Alla dessa miljarder som plöjts in i Afghanistan…. Till vilken nytta? Till vems gagn?

Det fascinerande perspektivet som verkar genomsyra så mycket av mänsklig aktivitet – von Oben-attityden, tron att man vet vad någon annan behöver, utan att veta, utan att kunna veta. Och utan att se helheten. Fascinerande… Och f r u s t r e r a n d e som sagt!

Resursslöseri är en av de saker jag har allra svårast att fördra. Så är det, och så har det varit länge. Egentligen så länge jag kan minnas. Och det uppenbara resursslöseriet är kanske det som frustrerar så när jag plöjer kapitel på kapitel av boken.

Men berättelserna om bacha posh, de förklädda flickorna, och deras livsöden. Detta intrikata fenomen som ligger just under ytan, och inte bara förekommer i Afghanistan, utan är något uråldrigt och globalt, vilket Jenny visar med exempel på exempel. Det är där jag berörs till tårar. Det kryper under skinnet på mig, får mig att inse hur människan i sanning formas av sitt arv, sin miljö, sitt sammanhang. Insikten om vem jag är, varför jag är som jag är, och vilken ynnest det är att vara född i ett land som Sverige. Vem vore jag om jag vore född i Afghanistan istället?

Tar ett steg i taget

Publicerad den av
6

För 279 dagar sedan missade jag att utföra mitt dagliga meditationspass via Headspace, efter att ha mediterat dagligen i 278 dagar. Vaknade dagen efter och insåg min miss, och sen var det liksom inte mer med det. På hästen igen, och börja om.

Och nu, nu är jag där. Har nu mediterat 279 dagar i rad, och alltså kommit ett steg förbi förra rekordet. Dag ett, dag två, dag tre… Ett steg i taget, en dag i taget, och hux flux har jag 279 dagar i rad under bältet, så att säga.

Headspace

Tänk vad som blir möjligt när man tar det ett steg i taget. Faktiskt allt. Det är ju faktiskt så livet levs. Ett ögonblick i sänder, och i varje stund finns det en valmöjlighet. Det finns en inneboende möjlighet i varje stund, i varje dag. Varje andetag jag tar ger vid handen att något kan ske. Eller inte. Valet är mitt.

Medvetenheten att valet är mitt, är i mina ögon det som gör skillnaden mellan om jag lever livet som ett offer för omständigheter eller som skaparen av mitt liv. Det förunderliga i det är ju att även om jag väljer offerkoftan så ÄR jag ju faktiskt skaparen av mitt liv, med den viktiga distinktionen att jag väljer passivitet, jag väljer att inte själv styra, utan maktlöst låter mig föras fram i livet av andra krafter. Krafter som jag kan nyttja för att föra mig dit jag vill, men som jag – passivt – istället låter föra mig dit de vill… Fast vill och vill? Snarast är det som att sitta på stormigt hav i en jolle med uppspänt segel och inte styra, utan bara låta vindarna avgöra destinationen.

Det är inte mitt val.

Jag väljer att aktivt möta och därmed skapa livet. Ett steg i taget, och sen ett till. Vad väljer du?

Lilla jågel – en kärleksförklaring

Publicerad den av
Svara

Den dök upp i mitt Facebook-flöde i höstas. Åsa Anevik, fritidspedagog och vän från sociala media, är också konstnär, och la upp ett par skisser hon gjort under dagen.

Jag. Föll. Som. En. Fura.
Handlöst förälskad.

Jag hade just upplevt något ofantligt stort, när jag löstes upp i beståndsdelar och blev en del av alltet, och när jag såg denna grå lilla jågel, lätt suddig i konturen, så var det som att jag såg mig själv. Igenkänningen var totalt, och jag frågade om jag fick köpa den.

Det fick jag. Lycka!

Nu är lilla jågeln inramad och ska få en plats i mitt hem, nånstans där jag ser henne, ofta, dagligen, som en påminnelse om att jag finns i allt likväl som alltet finns i mig. Lilla jågel, du är värd min kärlek, du förtjänar en kärleksförklaring.

lilla jågeln

Lilla jågel – jag tittar på dig och ser mig själv.

På väg, men samtidigt just precis där du är. Lite fransig i kanten, och likväl så distinkt.
Ditt öga. Näbben som ropar ut ett kvidevitt till världen. Som säger ”Här, här är jag!”.

Vingen som anger en riktning, expansion, nya upptäckter.

Ut på huppegupptäcksfärd, lilla jågel, ut och flyg, vida omkring!

Bär mig med dig, bär mig i ditt hjärta, låt mig flyga på dina vingar, så bär jag dig i mitt hjärta här nere på jorden. På det viset får vi det bästa av två världar, du finns i mig, och jag finns i dig, och därmed finns vi i alltet, båda två. 

Feberyrselns heta famntag

Publicerad den av
2

influensatrött HelenaI feberyrselns heta famntag har jag valsat runt i allt för många dagar.
Huvudvärk. Hosta. Snuva.
Ömsom kall, ömsom varm.
Vaknar så äntligen upp, mer eller mindre feberfri.
Orkar tom duscha.
Men sen. Helt slut. Utmattad.

Har därför fått anstränga mig för att inte förta mig idag.
Ett telefonmöte (fick det av naturliga orsaker bli för min del) som God Man för ett av mina Gode Barn.
Lite andra telefonsamtal.
En grovrensning av mailen som inte åtgärdats eller lästs under veckan i sjuksängen.
Sen satte jag på Hector and the search for happiness och fick två timmar välbehövlig vila.

Påminner mig själv om vikten att ta ett steg i taget och fortsätta ta det lugnt – att sakta låta mig få komma tillbaka till full styrka, både fysiskt och mentalt. Därför sätter jag även punkt för dagen och förbereder mig för en skön natts sömn, den första feberfria sedan förra veckan. Att vila i varsam samvaro, aldrig är det väl viktigare än i stunder av ohälsa?

Tack och adjö, MFF!

Publicerad den av
1

Var på MFF-match igår, Malmö IP, träningsmatch mot Bröndby. Lite extra roligt eftersom vi har Bröndby-fans i familjen och därför var vi en utökad skara som i spänd förväntan begett oss till arenan.

sista MFF-matchen

Sista MFF-matchen för mig?!

Jag är ingen hardcore MFF:are, direkt, har snarare gift mig till supporterskapet, men har under årens lopp hängt med hyfsat ändå. Och hela familjen var i Madrid i december 2015 och såg Champions League-matchen mot Real Madrid (vi syns faktiskt 3 minuter in i det länkade klippet). Den typen av matcher kan jag tänka mig att gå på igen faktiskt, men vanliga Allsvenskan- eller Svenska Cupén-matcher, eller för den delen simpla träningsmatcher. Nope. Det var min sista igår.

Varför?
Enkelt.
Det stavas b e n g a l e r.
Och även s m ä l l a r e.
(Och vi snackar inte små kina-puffar, utan det smäller så det gör ont i öronen!)

Max WimanJag tycker inte det är ok. Inte på nått plan, något även Max Wiman ger intryck av i sin krönika över träningsmatchen. Inte heller är jag imponerad av MFFs och MFF Supports tama sätt att hantera det hela. För de facto är det så att det skapats en kultur där bengaler, smällare och även allsköns okvädingsord och buanden är tillåtna. Vill inte påstå att klubb och supporterförening uppmuntrar beteendet, men de gör heller inte allvar av sina ord att de vill få bort det.

Och tänk. MFF Support har så mycket bra att bygga vidare på istället. Minns hur fansen imponerade på världen i Madrid. Trummandet och sjungandet, det är fantastiskt. Minns med glädje också någon av Champions League-kvalmatcherna som jag såg på stadion. Vilket tryck. Sång och trummor i 90 minuter, rätt upp och ned. Oerhört häftig upplevelse, som jag aldrig kommer glömma – och dessutom helt utan bengaler och smällare eftersom Champions League ju bevisligen lyckats hålla de aspekterna av fotbollskulturen borta. Det är anledningen till att jag säger att sådana matcher går jag gärna på i framtiden. Även Malmös dam-matcher kommer jag gå på, för där har (ännu?) inte bengaler och smällare gjort sitt intåg. Men i övrigt säger jag tack och adjö.

Jag är inte den första, garanterat inte den sista, som lämnar som en markering, och/eller helt enkelt för att jag inte vill vara i en miljö som denna längre. Jag tycker verkligen det är sorgligt, inte minst för att det i mångt varit en av de saker som hela familjen samlats runtikring. Och på tal om familjen, så är det inte utan att jag räds minstingens stora fotbollsintresse. Är fotbollskulturen verkligen främjande för våra barn och ungdomars utveckling till kärleksfulla och omtänksamma vuxna?