Den dök upp i mitt Facebook-flöde i höstas. Åsa Anevik, fritidspedagog och vän från sociala media, är också konstnär, och la upp ett par skisser hon gjort under dagen.

Jag. Föll. Som. En. Fura.
Handlöst förälskad.

Jag hade just upplevt något ofantligt stort, när jag löstes upp i beståndsdelar och blev en del av alltet, och när jag såg denna grå lilla jågel, lätt suddig i konturen, så var det som att jag såg mig själv. Igenkänningen var totalt, och jag frågade om jag fick köpa den.

Det fick jag. Lycka!

Nu är lilla jågeln inramad och ska få en plats i mitt hem, nånstans där jag ser henne, ofta, dagligen, som en påminnelse om att jag finns i allt likväl som alltet finns i mig. Lilla jågel, du är värd min kärlek, du förtjänar en kärleksförklaring.

Lilla jågel – jag tittar på dig och ser mig själv.

På väg, men samtidigt just precis där du är. Lite fransig i kanten, och likväl så distinkt.
Ditt öga. Näbben som ropar ut ett kvidevitt till världen. Som säger ”Här, här är jag!”.

Vingen som anger en riktning, expansion, nya upptäckter.

Ut på huppegupptäcksfärd, lilla jågel, ut och flyg, vida omkring!

Bär mig med dig, bär mig i ditt hjärta, låt mig flyga på dina vingar, så bär jag dig i mitt hjärta här nere på jorden. På det viset får vi det bästa av två världar, du finns i mig, och jag finns i dig, och därmed finns vi i alltet, båda två.