Sigrid är släppt

Jag gick på boksläpp av Sigrid sover på soffan. Jag var långt ifrån ensam, och när Sigrid Klang läste högt ur två inledande stycken i boken – som består av två berättelser som vävs samman så sakteliga – så var det inte enkom mina ögon som tårades.

Och nu är hon släppt på riktigt Sigrid som sover på soffan, för nu finns hon att köpa i bokhandlar såväl som på virtuella boklådor – och jag känner att detta är en bok som många ska läsa. Den är viktig. Bär ett viktigt budskap, utan att skriva läsaren på näsan. Den är inte fylld av pekpinnar, långt ifrån, men att följa Sigrid växelvis mellan barndom och senare tonår/vuxenliv, är för mig omöjligt att göra utan att slås av insikter om hur viktiga vi är, i andras liv. Hur viktiga vi alla är – genom det vi gör, eller värre, genom det vi undlåter att göra. Det får konsekvenser, på gott och ont, och det är dit hän jag landar när jag läser boken. Vet inte om det är Sigrid Klangs avsikt, eller om hon bara ville få ur sig historien. Vet inte heller om det bara är jag som drar den slutsatsen, eller om jag gör sällskap där med andra läsare?

Sigrid är släppt – och Sigrid förtjänar att läsas. Det är en tragisk historia, men Sigrid fastnar aldrig i offerrollen. Liksom alla ikläder hon sig emellanåt offerkoftan, absolut, men så är det ju – det gör vi alla, från tid till tid. Och Sigrid har fullt förståeliga skäl till det valet. Hon stannar dock inte där – hon drar av sig offerkoftan, gång efter annan. Svag, ledsen och rädd, är hon, Sigrid. Men i än högre omfattning, stark, kapabel och okuvlig; sån är hon också, Sigrid.

Min livsupplevelse är på intet sätt lik Sigrids, och ändå finns det beröringspunkter; igenkänning och en känsla av släktskap – kanske bara för att även jag varit en liten flicka som stundtals var förvirrad i stora vuxenvärlden? Köp Sigrid sover på soffan, och stifta bekantskap med denna flicka/tonåring/kvinna, och ta reda på vad hon lämnar för intryck – bestående eller flyktigt – i dig.

Tar ett steg i taget

För 279 dagar sedan missade jag att utföra mitt dagliga meditationspass via Headspace, efter att ha mediterat dagligen i 278 dagar. Vaknade dagen efter och insåg min miss, och sen var det liksom inte mer med det. På hästen igen, och börja om.

Och nu, nu är jag där. Har nu mediterat 279 dagar i rad, och alltså kommit ett steg förbi förra rekordet. Dag ett, dag två, dag tre… Ett steg i taget, en dag i taget, och hux flux har jag 279 dagar i rad under bältet, så att säga.

Headspace

Tänk vad som blir möjligt när man tar det ett steg i taget. Faktiskt allt. Det är ju faktiskt så livet levs. Ett ögonblick i sänder, och i varje stund finns det en valmöjlighet. Det finns en inneboende möjlighet i varje stund, i varje dag. Varje andetag jag tar ger vid handen att något kan ske. Eller inte. Valet är mitt.

Medvetenheten att valet är mitt, är i mina ögon det som gör skillnaden mellan om jag lever livet som ett offer för omständigheter eller som skaparen av mitt liv. Det förunderliga i det är ju att även om jag väljer offerkoftan så ÄR jag ju faktiskt skaparen av mitt liv, med den viktiga distinktionen att jag väljer passivitet, jag väljer att inte själv styra, utan maktlöst låter mig föras fram i livet av andra krafter. Krafter som jag kan nyttja för att föra mig dit jag vill, men som jag – passivt – istället låter föra mig dit de vill… Fast vill och vill? Snarast är det som att sitta på stormigt hav i en jolle med uppspänt segel och inte styra, utan bara låta vindarna avgöra destinationen.

Det är inte mitt val.

Jag väljer att aktivt möta och därmed skapa livet. Ett steg i taget, och sen ett till. Vad väljer du?

Offerkoftan

På Twitter har jag och några andra fört en diskussion om offerkoftor. Vad är de, varför finns det, hur används de och vad är motsatsen. Intressant som alltid att delta i dessa dialoger där det finns oerhört mycket lärande, åtminstone för mig. Att ha 140 tecken på mig (mindre ju fler som deltar i den specifika konversationen, eftersom deras användarnamn då tar upp en del av dessa 140 tecken) gör att jag tvingas koka ner mina tankar till få ord. Utmaningen är att ändå få det förståeligt, och därav blir det ibland en liten följetång av tweets, som jag oftast binder samman med -> eller >.

När jag så idag läste följande stycke i en bok så mindes jag vår konversation igen:

20130325-121411.jpgTittar jag tillbaka på mitt liv så har jag varit ganska snabb att dra på mig offerkoftan.
Nån annans fel att jag tvingades flytta.
Nån annans fel att jag inte trivdes i nya staden.
Nån annans fel att jag var stressad på jobbet.
Nån annans fel att jag blev sur i ett förhållande.
Nån annans…. ja, ni förstår poängen va?

Jag ska inte säga att offerkoftan aldrig kommer på nuförtiden, men den gör det definitivt bra sällan, och under extremt korta stunder. Den passar mig inte längre, känns obekväm, dålig passform. Tidigare satt den som en smäck, men gud ske lov att jag vant mig av att dra den på mig vid minsta motgång.

I boken jag läste var det en av karaktärerna som bodde i sin offerkofta, och det är snarast så att jag har svårt att se hur jag, och andra, kan låta oss duperas så. Att leva sitt liv med ett filter för ögonen som förvränger verkligheten. Som gör att vi inte ser vare sig vår egen storhet eller våra rädslor. Där vi låter någon annan sätta sig i förarsätet. Det är ett förminskat liv, som jag inte önskar någon. Det är samtidigt ett liv som ställer krav på individen. Och jag både vet och förstår att vi av olika skäl inte alltid klarar av att sitta i förarsätet, med allt vad det innebär.

Vågbrytaren hjälper när stormen kommerAtt välja att inte dra på offerkoftan innebär för mig att jag tar mitt ansvar, att jag undviker att stoppa huvudet i sanden, att jag möter stormen när den kommer. Och det är ju det som är livet. Eller? Hur tänker du?