Du sköna nya värld (bok 12 av 12)

– Kalla det civilisationens fel! Gud är inte förenlig med maskiner och medicinsk vetenskap och allmän lycka. Man måste välja. Vår civilisation har valt maskiner och medicin och lycka.

De sista böckerna i årets ”dessa-förbestämda-böcker-ska-jag-läsa-och-blogga-om”-utmaning har suttit långt inne. Eller snarast… jag har prioriterat annat. Som typ jobb. Mycket jobb till och med. Lägg därtill gitarrlektioner, körövningar och Lucia-framträde, mer jobb, bokklubb och kallbad, hemkomst av förstfödd från Australien, lite korta resor på det och så lite till jobb. Ont om bokläsning har det blivit, och alldeles för lite sömn så jag har inte orkat läsa så mycket om kvällarna heller.

”[…] det finns inga flugor eller moskiter som sticks. Dem gjorde vi oss av med för århundraden sedan. 
Vilden nickade med rynkad panna. – Ni gjorde er kvitt dem. Ja, det är just likt er. Att göra er kvitt allting obehagligt i stället för att lära er tåla det. Månn’ ädlare att lida och fördraga ett bittert ödes stung och pilar eller att ta till vapen mot ett hav av kval och göra slut på dem med ens… Men ni gör ingendera delen. Varken lider eller tar till vapen. Ni helt enkelt avskaffade styngen och pilarna. Det är för lätt.”

Men nu är årets sista bok på svenska utläst: Du sköna nya värld av Aldous Huxley. Har fortfarande bok 11 och 12 på engelska kvar att läsa, rejäla tegelstenar är de båda två dessutom. Men det ska jag allt fixa det med, var så säker.

– Men jag tycker om obehagen.
– Det gör inte vi, sade kontrollören. – Vi föredrar att göra saker och ting på ett bekvämt sätt.
– Men jag vill inte ha bekvämlighet. Jag vill ha Gud, jag vill ha poesi, jag vill ha verklig fara, jag vill ha frihet, jag vill ha godhet. Jag vill ha synd.
– Ni kräver i själva verket rätt att vara olycklig, sade Mustapha Mond.
– Nåväl då, sade Vilden trotsigt, jag kräver rätt att vara olycklig.

Men. Nu åter till Du sköna nya värld. En bok som gavs ut första gången 1932 och det är ganska fascinerande och inte så lite tankeväckande att läsa något som på många sätt är en lite för sann beskrivning av den värld jag själv lever i, för att det ska kännas riktigt bekvämt att läsa. Ett konsumera-mera-samhälle i jakt på den eviga lyckan, att på alla vis undanröja minsta lilla känsla av motgång och ensamhet, av att behöva kämpa för nått, eller ens uppleva starka känslor.

”Arbetet skänkte honom ett intensivt nöje. Efter de sysslolösa veckorna i London utan någonting annat att göra, när helst han önskade något, än att trycka på en knapp eller vrida på ett handtag, var det en ren fröjd att göra något, som krävde skicklighet och tålamod.”

Det exemplar av boken jag kom över på en loppis, eller möjligen en ta-en-valfri-bok-hylla nånstans, är översatt av Greta Tiselius 1932, om än att det är en utgåva tryckt 1984. Språket är gammalmodigt och jag misstänker jag hade njutit mer av det om jag läst den på originalspråket. Men läsvärd? Ja. Det är den!


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2019, att läsa och blogga om 12 svenska och 12 engelska böcker, en varannan vecka, böcker som jag redan har hemma.