Med kroppen i fokus – februarireflektion

Jag kommer säkert reflektera kring det faktiska jag gjort under månaden, antal mil cyklade och promenerade har jag ju loggat ända sedan september 2009, så den typen av data (och vana) har jag lättillgängligt. Men detta vill jag komplettera med reflektioner kring mina upplevelser, kring känslorna som väcks inom mig, kring skillnaderna jag noterar och vad de betyder för mig.

Så där skrev jag när jag introducerade årets fokus med kroppen i fokus och onekligen har jag haft ett annat typ av fokus på kroppen även årets andra månad. Också. För visst har jag loggat både det ena och det andra. Så där som jag gör. Så där som jag mår bra av.

Loggen för februari ser ut som följer:
Minst en mil i kroppen 25 av 29 dagar
–> cyklat 35 mil
–> promenerat 4 mil
Wim Hof-andats 29 av 29 dagar
Gått till sängs före kl 22 14 av 29 dagar
Skärmfri tid efter kl 21 6 av 29 dagar
Kallbadat eller -duschat 8 gånger

Smart våg
Den16 februari kl 11:14 ställde jag mig på Almas smarta våg igen. Då visade den följande:
68.3 kg (med kläder)
29,8% fett
50,5% vatten
37,6% muskler
3,8 kg ben

Huksittandet då?
Naprapatjonas utmaning med 30 minuters huksittande i 30 dagar, som drog igång den 4 januari körde jag inte ända in i kaklet, men jag har fortsatt huksitta. Någon minut om dagen blir det, alltsom oftast, antingen när jag gjort min dagliga morgonsjua och SMSar min dagliga reflektion till min sjua-kompanjon, eller när jag borstar tänderna och/eller håret. Men jag har också börjat stå på ett ben när jag borstar det ena eller andra, för att stärka min fotstyrka genom att stå på ett ben är också något jag vill ha fokus på under året.

Morgonsjuan
Även under februari har Naprapatjonas rygg-tips följt mig, men inte dagligdags. Jag har tom lagt in ytterligare en sak i min Way of life-logg, och det är när morgonsjuan är ”lite mer än en vanlig sjua”, och tio gånger i februari så körde jag lite mer än sju minuter. Alma skapade ett kettle-bell-program till mig (som jag kört två varianter av, fokus på överkropp eller helkropp, totalt 6 pass under månaden), jag inspirerades att skapa ett lite längre core-program själv (som jag kört 3 gånger) och jag har också lagt in de ridturer jag gjort (fast de dagarna har jag såklart gjort en vanlig sjua också), för nog innebär det en rejäl genomkörare av kroppen (inte minst om det ska mockas och/eller fixas med hö och halm och sånt i stallet efteråt!).

Den 27 februari gjorde jag dessutom den 2020e sjuan på raken – så nu är jag förbi innevarande år!

Lindy hop
I slutet av månaden drog så äntligen lindy hop-kurs D igång. Tänk dig 1,5 timmes fullt ös-medvetslös dansande till den mest medryckande musik som finns. Ah! Underbart är vad det är! Tio gånger totalt under våren går kursen och jag hoppas få till lite socialdans också utöver det! Dessa pass räknas också till ”lite mer än en vanlig sjua”-kategorin.

Kroppsligt och mentalt välbefinnande?
Även i februari har jag jobbat mycket, men har likförbaskat slarvat med min läggtid, fast jag loggar den. Här skapar jag bättre vanor, i detta nu.

Kallbadandet (och Wim Hof-djupandning) är dock verkligen en barometer för mentalt välbefinnande. Att kliva ner i 5-gradigt vatten och njuta av det, att andas lugnt, stadigt, otvunget, och fyllas av känslan att Detta klarar jag, utan problem. Galant till och med! är oerhört stärkande. Mycket annat bleknar liksom i jämförelse, eller… kanske inte bleknar. Men det blir så uppenbart att jag (vi!) har så ofantligt mycket större kapacitet och potential än jag (vi?) nyttjar dagligdags. Och det är en fin påminnelse att få med jämna mellanrum.

Funkar – Funkar Ej – Saknas?
Nytt sedan januari är fokus på att bygga styrka, vilket jag kommer köra vidare på. Jag sa i januari att jag skulle sätta fokus på bättre kostintag också, den får stå kvar, för det har jag ännu inte gjort.

Men framför allt är det självhedrandet som jag ska agera på. Att lägga mig i tid. Att hålla obokad tid i kalendern, för att bara vara, tid som jag inte ska fylla bara för att så mycket annat pockar på. Jag är viktig. Bara-vara-tid är viktig. Och jag ska hedra det åtagandet jag gör till mig själv, för om inte jag hedrar min tid och mina prioriteringar, vem ska göra det då?

Uppföljning november 2019: Som jag är.

Likt förra året har jag för avsikt att stämma av gångna månaden i förhållande till årets intentioner. Det ger mig en månatlig påminnelse av vad jag har för intentioner för året, och ger mig också utrymme för reflektion och eventuell justering.

November. En fullsmockad månad som slutade i ett crescendo med en väldigt känslofylld händelse.

2019. Året då jag ska…
* ha kroppens välbefinnande i fokus bland annat genom att:

  • fortsätta göra min dagliga sjua med burpees: ✅
  • Headspace:a Meditera dagligen: ✅ 129 dagar med Wim Hof-djupandning.
  • springa minst 75 löprundor –> spring-när-jag-känner-för-det-intention: Inte en endaste gång.
  • kallbada så ofta jag bara kan – och komplettera dem med att duscha kallt: 7 kallbad (eller kalldusch) i november. Har varit ett par gånger på Kallis på Ribban, och passar då på att simma en sväng så jag är i åtminstone två minuter. Det i sig är värsta konversationsstartaren – många som kommenterar och nyfiket frågar ”hur jag står ut”. Kul, för då får jag en chans att prata om min egen resa till att älska kallbad.
  • dansa Lindy hop så ofta jag bara kan: Lindy Hop-kursen tog slut i mitten av månaden och tyvärr har jag haft andra åtaganden onsdagkvällar då det är social dans.
  • fortsätta cykla och gå så mycket jag bara kan: promenerat knappt 4 och cyklat knappt 40 mil. 47 dagar med ”Minst en mil i kroppen” dessutom!

* ha mitt mentala och själsliga välbefinnande i fokus bland annat genom att:

  • läsa minst 75 böcker, varav 12 svenska och 12 engelska redan är utvalda. Dessa 12 + 12 ska jag reflektera om på mina bloggar: Fullsmockad månad, innebär att jag endast läste tre böcker i november. Det var länge sen jag läste så lite! Så vid månadsskiftet var jag på 65/75 böcker, och är fortfarande back novembers engelska bok (däremot läste jag klart oktobers!). Utan invandring stannar Sverige (bok 11 av 12 på svenska) och Don’t panic (bok 10 av 12 på engelska).
  • lära mig minst fem stycken låtar utantill (i både text som komp) på gitarr, vilket jag kommer åstadkomma genom att sikta på minst tio minuters gitarrspel varje dag: Whoop whoop – är åtminstone en bättre gitarrelev, för jag har lagt handen vid gitarren och spelat varje dag under november, och det var länge sen!
  • jag ska låta Mark Nepos fantastiska bok The book of Awakening bli min dagliga följeslagare: Njae, även Mark har fått stryka på foten med hänsyn tagen till  fullsmockheten.
  • hålla digital 24-timmars sabbat minst två gånger per månad: 12-13 (sabbat från skärm-nöjesbruk, däremot var jag på besök hos en maskinleverantör i Tyskland under dygnet, så jobb på datorn blev det lite grann av), 15-16 och 29-30 november. I december månad planerar jag in digital sabbat den 15-16, 19-20 och 30-31.

* ha mitt skapande i fokus bland annat genom att:

  • boka in minst fyra stycken två-dagars-skrivretreats under året: Följande datum gäller: 13-14 september, 28-29 oktober, 11-12 november, 9-10 december. Hade behövt själssöstra Sara på plats även i november för att det skrivretreatet skulle bli av vill jag lova. Å andra sidan var det välbehövligt med två dagar som jag blockat eftersom det dök upp både det ena och det andra. Å andra sidan har jag en bonus-retreat inplanerad över nyår!
  • fortsätta med dagliga Facebook Lives så länge det fortsätter locka mig:
  • blogga dagligen: Nä, alltså. 3 svenska och 3 engelska blogginlägg i november. Ridå…
  • börja podda: Har klippt 7 avsnitt och har typ 15 kvar… så det vill till att boka in stund för det med. Kalendertjockan gjorde att jag prioriterade annat. Fast det hjälpte inte det heller. Nåväl, det kommer det kommer. Fast, jag ska ju inte glömma bort att jag ju faktiskt är moderator av podden Fria Barn som släpptes under november månad, och under december släpps ett par avsnitt av en annan pod jag är med i också. Så poddas, det görs, bara inte min egen Doing gentle with an edge.
  • släppa (minst) 4 e-böcker under 2019: En påbörjad ebok finns nu på datorn min sedan oktobers skrivretreat men mer har inte hänt på den fronten heller.

* ha ekonomisk resurshushållning i fokus bland annat genom att:

  • så, så och så lite till; varje vecka medvetet arbeta med mina olika inkomstkällor: ✅
  • stämma av mitt uppsatta faktureringsmål varje månad: ✅Nådde målet i januari och mars, augusti, oktober och november! Whoop!! Nådde inte målet i februari, april, maj, juni, juli eller september.
  • föra kassabok över mina privata intäkter och utlägg: ✅

Och så slutligen – på alla plan – experimentera och leka, njuta och  testa, utforska och utmana mig, samtidigt som jag fortsätter vara i varsam samvaro med mig själv: Fullsmockheten märks även på det relativa fåtal foto jag tagit i november. Men  avslut av min mastermindgrupp jag modererat sedan augusti sticker ut, ett antal kallbad med magnifika vyer, strumpstoppning med katten Pop som sällskap, Mozart’s Requiem med Skånes Dansteater på Malmö Opera (vilken grej!), Rocketman sing-a-long-bio och dessutom undergörande klangbad på Yoga Kendra med fina H och slutligen crescendot på månaden: Alma kom hem efter 10,5 månad i Australien. Som jag grät när hen vandrade genom tullarna på Kastrup och jag äntligen fick krama mitt förstfödda barn. Vilken känsla!

Tänk vad hon kan, ungen min!

För ett par veckor sen var det punka på äldstens bakhjul. Jag sa åt henne att snacka med sin far om det, och en dag när jag kom hem stod de i hallen och var nästan klara med slangbytet. Fadern i fråga stolt och nöjd, då Alma gjort mer eller mindre allt själv, med instruktioner och direktiv från honom.

Häromdagen fick jag ett mess, där hon skrev att det var punka på hennes bakhjul, så hon lånade lillebrors cykel. När jag kom hem pumpade jag däcket på hennes uppmaning och när hon kom hem så kollade vi av det. I morse var det fortfarande ok, så off she went till skolan. På cykel. Men på hemvägen så gick det inte längre, punkan var ett faktum.

Själv låg jag på sängen och slumrade när hon trillade hem, varvid hon ropade ner mig och bad om hjälp att bära in cykeln. Sagt och gjort, in kom cykeln, vändes upp och ned och sen gick hon igång. Och som hon gick igång (ja, lite mutter och gruff var det, för att hon inte riktigt kom ihåg hur få loss bakhjulet – för dig som, liksom jag, aldrig bytt slang, så är tydligen bakdäcket femdjävligare än framdäcket, just för att nav för kedja och växlar och sånt sitter där – och att pappa inte svarade omedelbums på hennes mess med frågor). 

Bakhjul av, däck av, slang ut, pumpa, testa i hink med vatten, hål identifierat, ny slang på, däck på, bakhjul på, vända cykeln upp och ned igen, pumpa nybytt däck, bära ut den, pumpa lite till och sen en testrunda för att säkra att allt är som det ska. Och det kan jag meddela: allt är som det ska. Stolt moder är jag, tänk vad hon kan, ungen min!

Ibland alltså…

Ibland så lossnar det och små surdegar blir omhändertagna. Helt utan ansträngning, utan att det tar emot, utan att det känns betungande. En sån dag har jag haft idag.

Började med att jag, när jag ändå skulle hänga en tvätt, äntligen fick tummen loss att byta ut de tio+ år gamla och väldigt slitna ”tvättlapparna” i tvättstugan – alltså, lappar på trådkorgarna där vi sorterar tvätten, som berättar om det är 40 eller 60-graders tvätt, och om det är färgat, vitt, svart eller rent ut sagt ömtålig tvätt. Tryckte ut och laminerade dessa i början av året, och sen har de legat här och väntat på att jag skulle få just tummen loss. Blev mycket prydligt!

Sen tänkte jag det var lika bra att sätta upp vecko-planeringstavlan jag och Alma införskaffade i fredags när vi var ute på vår lilla biltur. Så nu sitter den i hallen precis innanför ytterdörren – så får vi se om husets alla invånare kan fås att använda den på ett för oss alla bra sätt. Och då fick jag ju flytta på stråhatten som hängt där planeringstavlan nu sitter, dessutom.

När jag så la tillbaka hammaren och vattenpasset i pannrummet plockade jag med mig den lilla tuben emaljlack jag införskaffade på Clas Ohlsson häromdagen, och har nu lackat min tidigare trasiga såpa-burk ett par gånger. Har en vän som lyckades löda samman hålet, så nu ska såpaburken snart vara återställd (fick dock flera tips om Sugro, så det har jag införskaffat det med – kan se många användningsområden för det!). Emaljlacken är vit (avsedd till badkar, spisar och andra vitvaror tror jag bestämt) och inte gul tyvärr, men jag ser hellre en lite vitfläckig såpaburk i bruk, än en trasig som ligger oanvänd och samlar damm nånstans. 

Sen tog jag upp kökets vinterfönster, dvs innerfönsterna, som stått nere i pannrummet sedan slutet av våren/början av sommaren. Putsade ytterfönsterna (fast enkom på insidan, började med detta när vi skulle börja med maten vid sex-snåret) och innerfönsterna, bredde ut fetvadden och dekorerade med målade kastanjer och satte därefter innerfönsterna på plats.Små saker alltsammans, ingendera tog särdeles lång tid, sammanlagt har jag max lagt en halvtimme på dessa surdegar (vilket i ärlighetens namn planeringstavlan inte hunnit bli, det är lite ojuste av mig att benämna den som en surdeg när den flyttade in till oss så sent som i fredags. Men den skulle lätt kunnat b l i en surdeg tänker jag!), och trots det så känns det riktigt gôtt må jag säga!

Eftersom jag utöver detta även klarat av lite jobb-mässiga surdegar och också plockat nässlor (vattnas redan i munnen inför morgondagens gröna nässel-smoothie!) på vägen till butiken, så klappar jag mig helt enkelt på axeln för ett gott dagsverke: Bra jobbat Helena!

Arton år senare.

”Vi gratulerar, vi gratulerar…” med bricka i hand.

Arton.
Det fyller min förstfödda, du, idag.
Arton.
Tänk så mycket som hänt, så mycket jag lärt mig, så mycket vi upplevt, tillsammans.

Så mycket av den jag är idag, kan jag härleda till ögonblick, lärdomar, insikter och upplevelser, i relation till dig. Att bli förälder till dig, du mitt älskade barn, var början på en resa som i stort förlöst mig – jag vore inte densamma utan dig, och det är jag tacksam för. Jag är stolt över den jag blivit, på så många plan, och inte enkom utifrån ett föräldraperspektiv.

Vi har sparrats och utmanat varandra, haft djupa samtal om livet och känslor och drömmar och rädslor, bråkat så dammråttorna förskräckt kurat under soffor och sängar, skrattat så tårarna sprutat (och du fått hicka!) och gråtit tillsammans, funderat över varför världen ser ut som den gör och vilka vi vill vara i den, dansat och sjungit, förundrats över framträdanden från Britain’s got talent och America’s dito, samtalat om böcker, filmer och dokumentärer, och bara varit tillsammans i vänskaplig och harmonisk tystnad.

Jag hoppas att du får uppleva både kärlek och sorg – för vad vore en bergochdalbana utan både toppar och dalar? – glädje och vänskap, utmaningar såväl som easy wins, och att du inte tar dig själv på så blodigt allvar.

Jag hoppas att du medvetet väljer ett steg, tar det, och därefter väljer nästa – utan att känna att du måste fortsätta i samma riktning. Det måste du inte, det måste ingen. Vi kan alla backa, vända om, ta ett kliv åt sidan eller skutta rejält framåt – allt det där är helt enkelt del av livets dans. Dansa med det som knackar på din dörr!

Jag hoppas att du ser rädsla (inte fara!) som en invit som utmanar din komfortzon, att du inser hur mycket du har med dig som kommer gagna dig på färden, att du lär dig släppa taget om det som inte gör dig gott och att du skrattar – för du har det mest älskliga, porlande och medryckande skratt! Så använd det, mycket, gärna och ofta!

Alma i Canada, sommaren 2016. Vilken resa!

Jag är oerhört stolt över den du blivit och framför allt, den du är! Och nu är du arton fyllda, myndig och kan göra precis vad du vill (bortsett från att handla på Systembolaget), och jag ser fram emot att fortsätta följa dig på din livsresa. Jag finns här för dig, alltid, och det vet du. Det värmer mitt hjärta att kunna skriva det, för jag vet verkligen att det är så:
Jag finns här, och du vet att jag finns här för dig. Alltid.
Jag älskar dig!

My greatest teacher

Today my daughter turns fifteen. Fifteen years ago my life had just turned upside down as me and my then husband split up just five weeks before Alma was born. In all that turmoil, there was one thing which was rock solid regardless of the spinning motion of the world around me, and that was becoming a mother to this little person, who turned out to be Alma (whose name means soul in Spanish).Darling girl

As time went by, the turmoil slowly resided, and everyday life kicked in as we created a life together. Over time, our lives have taken new turns leading us to where we are at today. And when I look at where I am at, as a human being, knowing and looking within myself, Alma has been a pivotal person for my personal development.

Beloved AlmaSo I thank you Alma, for being my greatest teacher. I’ve learned so much together with you, and when I first started to look within myself, being the best mother to you that I am capable of being was definitely a motivating factor for me.

Besides learning a lot from being your mother, I also have a lot of fun with you, and I truly look forward to having a lot more fun with you in the days, months and years ahead.

Being a part of each others lives also means we get to ride the high’s and low’s of life together, and I cherish all of it, as it makes life so much richer. I wouldn’t trade being your mother for anything in the world.

Loka Brunn

Happy birthday, my beloved Alma!

I love you, and I am grateful every day for having you in my life. ❤

 

Crawl

My daughter Alma taught me to crawl a few summers ago. I’ve always lived being in (and mostly under) water, but just never got the hang of the breathing part of crawling. Hence I managed one maybe two breaths before I sort of drowned.

But then Alma taught me and since then I’ve been practicing more and more. I remember in the beginning when I first swam in a 50 meter long indoor pool. That was a stretch, just managing even one length of that was almost more than I could manage. Because while I no longer ‘drowned’ my breathing and crawling technique was far from perfect and I got so tired so quickly.

But I persevered. Did 25 me a h of breast stroke x 2, back stroke, crawl. Repeat x 10. Then slowly the percentage of crawl increased and since at least 2 years I’ve been able to do a full kilometer of crawl. It’s great because I avoid the crick in my neck that breast stroke give me.

20140729-160901-58141705.jpg

Just did one km at Segevångsbadet in Malmö, a nice slow swim to get some relief from the almost tropical heat of southern Sweden. All the while my son and his best friend were having fun jumping in the pool. Summer at its best!

20140729-161004-58204782.jpg