Tankeverksamhet tar tid

Skriver en rutin. Eller… flera?! Möjligen fyra. Kanske sex. Inte fler. Kanske färre.
Baseras på en handfull existerande rutiner. Indirekt påverkad av eller påverkande ytterligare två handfull andra rutiner.

Läser.
Klipper och klistrar.
Lägger kommentarer och gulmarkerar, funderar och kliar mig i huvudet.

Hur ska jag få ihop det? Så flödet blir tydligt? Så handhavandet följer en logisk och korrekt bana? Så var och en som berörs vet var de hittar vad, och inte själva står där och kliar sig i huvudet när de ställs inför dessa totalrenoverade rutiner…

Läser lite till.
Klipper och klistrar en omgång till.
Tar bort en kommentar och skriver dit tre nya.
Ändrar en formulering här, markerar ännu en sak gul där. Skriver, skriver om, raderar. Byter ut ett begrepp mot ett annat. Ångrar mig. Fast låter det nya stå kvar, gulmarkerat, för säkerhets skull, så jag kommer ihåg det, och inte blir hemmablind.

Läser igenom mitt långa extremt grova utkast, skriver ner alla delrubriker på ett papper, och börjar se… Flödet. Tydligheten. Uppdelningen som följer logiskt givet vad som ska göras, av vem, när och hur. Sakteliga känner jag att jag – kanske kanske – börjar få fatt i ett yttre ramverk som skulle kunna funka…

Och hela tiden fajtas jag med effektivitetsmonstret inombords. Den där rösten som säger: Du måste vara effektiv, Helena. Kom igen, skriv, skriv, skriv, vad är det som tar sån tid, varför skriver du inte bara klart rutinen/erna? Kom igen, du slösar tid, du är inte effektiv, du är inte produktiv, kom igen, kom igen, kom igen! Basta – bli klar med utkast åtminstone, pronto pronto!

Och samtidigt vet jag att det inte funkar så.
Vissa saker måste få lov att ta tid. Och det här är en av de sakerna.

Vis av erfarenhet från projektet för ett par år sedan då jag skulle skapa en helt ny kvalitetsmanual baserad på en vildvuxen skara rutiner, instruktioner och blanketter. Även där var det en kringelikrokig process för att nå i mål. Och i mål kom jag. Och manualen blev strukturerad, logisk, förståelig och förenklad, inte minst! Det tog sin tid dock. Inte gick det snabbt inte. Och det var kanske inte så mycket den faktiska läs- och skrivtiden som egentligen gjorde att det tog tid, utan snarast det faktum att materialet behövde landa i mig. Landa, smältas, brytas ned i beståndsdelar och sakta sakta, som vore jag puppan som höll utrymmet där larven i säkerhet kunde genomgå sin transformation (transmutation!) till fjäril innan den slutligen var redo att ta sig ur puppans begränsande väggar.

Tankeverksamhet som denna måste få lov att ta tid. För det tar tid.
Åtminstone om jag strävar efter att göra ett bra jobb, och inte enkom ett snabbt dito.

#blogg100 – Vad du känner.

”Vad du känner är en respons på kvaliteten av din tankeverksamhet i ögonblicket, och handlar aldrig om situationen eller omgivningen du befinner dig i.”

Det där kan vara svårt att köpa. Framför allt när situationen är orättvis, när omgivningen inte förstår mig, när alla är dumma och elaka och taskiga. När jag känner mig som en liten fem-årig tös som inget hellre vill än att få gråta ut i mammas varma, trygga och tröstande famn…

Småfnittrar för mig själv… för där bevisar jag på sätt och vis riktigheten i tesen, eller hur? När jag känner mig som en orättvist behandlad fem-årig liten tös, så kanske inte kvaliteten på min tankeverksamhet är på topp direkt, eller vad tror du?

Ett annat sätt att uttrycka det på är att det jag tänker om situationen eller omgivningen ger mina känslor i stunden. Mina tankar om det som sker runt mig ger mig min upplevelse, och om jag mår bra (dvs har hög kvalitet på min tankeverksamhet) så kan jag ta det mesta. Om jag däremot mår dåligt (dvs har låg kvalitet på min tankeverksamhet) så kan minsta lilla sak få mig att tappa humöret, brista i gråt, falla ihop i en liten hög…

Du har kanske märkt detta på samma vis som jag, genom att en återkommande händelse, ena gången tas med en klackspark, medan den andra gånger blir ”droppen som får bägaren att rinna över”. Poängen är ju då att det inte är händelsen i sig som får bägaren att rinna över, utan det är, som Patrik skriver, ett resultat av att kvaliteten på min tankeverksamhet (min sinnesstämning) är låg.

Vet du vad jag försöker göra i sådana stunder?
Vara så varsam med mig själv som jag bara kan! För jag vet både att hårda inre ord definitivt inte underlättar situationen, men också att ett tu tre så lyfter min sinnesstämning och jag kan börja lita mer till vad jag tänker igen. Och vet du – det där påminner mig om en annan sak jag försöker undvika: att fatta stora beslut i stunder då kvaliteten på min tankeverksamhet är låg.

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 93 av 100.
Boken ”Bortom tanke” av Patrik Rowinski.
Svenska inlägg här, engelska på 
helenaroth.com