Ljuset – snart vänder det!

Imorgon är det vintersolstånd och årets längsta dag; sen vänder det! Lägg därtill ett efterlängtat besked av slaget nu-kan-vi-andas-ut och ett häftigt besked om framtida uppdrag tillsammans med Pernilla Tillander – den tillanderrothska eran har bara precis inletts – så kanske du förstår min bubblande förväntansfyllda sinnesstämning.

Och när jag då dessutom får en chans att lyssna till Stina min Stina, finaste körkompisen med den vackraste av röster, som sjunger inledande solot (bredvid står jag!) i Lucia, Jens Erikssons arrangemang av Esbjörn Hazelius tonsättning av Erik Axel Karlfeldts dikt, ja, då är lyckan gjord!

Lucia var vårt nytillskott inför årets julkonsert, så den saknas på vårt julalbum Vi är i advent, som jag varmt rekommenderar inför stundande julhelger (finns på Spotify). Och inte var den helt enkel att sätta inte, det vill jag lova. Jens har turligt nog en ängels tålamod och tack vare det så fick vi ihop stycket till slut. Samma stycke som jag inledningsvis frynte på ögonbrynen åt, inte för mitt liv kunde få ihop ljudbilden av, och nu, tänk så vackert det blev!

#blogg100 – Ljuset kommer inifrån.

”Anjalis hejdade sig för ett ögonblick, men fortsatte sedan som han tänkt.
Du förstår, ljuset kommer inte bara utifrån. Det kommer också inifrån en själv.
Marcus försökte förstå.
Det måste vara fel, sade han. Inne i mig är det alldeles mörkt.
Nej, sade Anjalis, ta fram din näckros och se på den. Se på öknen som du såg i månljuset den första dagen jag spelade för dig.
Och blommorna, de röda blommorna som lyste i gräset när jag var en fjäril.
Marcus röst var ivrig.
Just det, sa Anjalis långsamt som om han sökte efter orden. Jag har aldrig tänkt på det tidigare men det är nog så att vi har det ljus vi ser med inom oss själva.
Men solen…?
Ja, men för att se ljuset från solen måste vi ha vårt eget ljus. Det är det ljuset som gör seendet möjligt, det som du alltid har med dig och som gör dina visioner tydliga. Förstår du?”

Sitter i trädgården, fåglarna kvittrar, grannar med motorgräsklippare drar runt på gräsmatta efter gräsmatta, björkens stora krona av läv nästan helt stilla, knappt ingen vind alls. Sitter här i solens ljuva kvällssken och läser om ljuset som kommer inifrån, medan barnet som lånat min systemkamera drar runt bland blommor och vårgrönska och tar foto efter foto.

”…det är nog så att vi har det ljus vi ser med inom oss själva.”

Om det är så, känns det just nu som att jag är fylld av ljus.

För jag ser.
Allt.
På djupet.

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 79 av 100.
Boken ”den som vandrar om natten” av Marianne Fredriksson.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com