Näringslivspanel, en annan form av seva

För tredje läsåret i rad deltar jag i näringslivspanelen för UF-företagare på Kunskapsgymnasiet i Malmö, som ett resultat av att jag och Tulio Capriles, lärare i företagsekonomi och entreprenörskap på skolan, träffades i samband med ett seminarium som jag tror MINE anordnade för 3,5 år sedan. 

Vid låsårets första tillfälle (totalt gör vi tre tillfällen) fick jag panelsällskap av Alia Jassim, från Orkla Foods, och Emir Mujezinovic, från Ett hem att trivas i (vi har ytterligare två panelmedlemmar som dock inte kunde närvara), två nya bekantskaper som verkligen väckte mersmak och nyfikenhet!

Överst: Jag, Emir, Alia /Mitten: Ett av de pitchande företagen (Ung Fitness UF), mycket imponerande killar! /Nederst: Jag, Tulio, Emir och Alia

Även detta, att vika ett par timmar tre eftermiddagar under ett läsår, för att lyssna, ge återkoppling, ställa frågor och komma med tips, tankar och idéer, till dessa unga UF-företagare, in alles tio företag, (på Kunskapsgymnasiet kör man UF-företag både i 1:a som i 3:e ring), är något jag gör med glädje – en annan form av seva helt enkelt!

Ser med nyfikenhet fram emot att höra vad UF-företagarna har hittat på till nästa gång vi ses – hur långt de kommit, vilka uppenbara hinder och möjligheter de står inför och hur de tänker jobba vidare till det är dags att avveckla sina företag mot slutet av läsåret.

Uppföljning av 2018 års intentioner – oktober

Nu är jag på tårna till skillnad från de två föregående månaderna! Oktober är nätt och jämt slut (och jag trodde det var den förste november redan igår…) och medan jag har månaden färskt i minne kommer här oktober månads uppföljning av årets intentioner:

  • jag fortsätter att vara varsam med mig själv – det är en livsinställning jag alltid bär med mig.
  • jag lever ett mer medvetet digitalt och analogt liv – väljer vilket som passar bäst utifrån given situation. Insikten från föregående månadsuppföljning hänger i. Härligt!
  • digital 24-timmars-sabbat blir ett vanligt inslag i min vardag. Månatligen? Veckovis? Det ger sig, men minst två per månad. ⇒ Två sabbater under oktober månad, ett dygn mellan den 13-14 oktober och två dygn mellan den 23-25e. Siktar på digital sabbat 17-18e samt 23-24e november.
  • sovrummet är en fredad analog zon, där huserar varken dator, padda eller telefon och behöver jag en väckarklocka får jag lösa det på annat vis än med telefonen.
  • jag inte köper en endaste online-kurs som innebär att jag själv ska titta på diverse videoklipp och reflektera i min enskildhet. Det. Funkar. Inte. För. Mig. Jag har lärt mig det nu. ⇒ Inget i oktober månad heller. Har dock hoppat på en digital utmaning som varar 1-21 november, dock är den kostnadsfri så det räknas inte. #BusinessBoomUtmaning – kolla in, kanske något för dig med (givet att du är kvinna).
  • jag, trots ovanstående, ska börja om på, och fullgöra ”A year to clear what is holding you back” som införskaffades under 2017.
  • jag – i gott sällskap – ska på ”analog” skrivarkurs med Bob Hansson på Mundekulla
  • Pernilla Tillander och jag ska fortsätta arbeta tillsammans – växa, lära oss, och ha fantastiskt kul under tiden – i Skurups Kommun inom ESF-projektet Inkludera & Mötas⇒ I oktober körde vi första omgången av sista modulen med skolpersonalen.
  • jag ska läsa 26 svenska samt 26 engelska böcker, en per vecka; böcker som jag redan har i min ägo. Varje söndag blir det en bloggreflektion om veckans bok.
    ⇒ Bok nummer 21 Barnexperimentet och 22 Engagemang på svenska, samt bok nummer 20 The Law of Light och 21 The deep democracy of open forums på engelska är lästa och bloggade.
  • jag utöver de 52 ”böcker jag redan äger som ska läsas” sätter årets #Goodreadsreadingchallenge för 2018 till ett hundra böcker. ⇒ 78 av 100 böcker lästa nu. Inte blev det några direkta lös-dagar i oktober inte, är fem böcker ”efter schemat” enligt Goodreads. Däremot så har jag plockat ett par pinnar på #läsaalfabetet2018-utmaningen, och siktar på att knäcka ”den gemensamma listan”.
  • jag låter min Upholder-tendens (Löfteshållare) få fritt spelrum, vilket märks t ex i ovanstående, som för mig inte är ett straff utan en utmaning, något som lockar, som kittlar, som pirrar inombords! ⇒ Gitarr-plinkeplonk 9 gånger i oktober. Satsar på dagligt plinkeplonk under november.
  • jag satsar på att vara ChattyMeals-värdinna och/eller gå på andras ChattyMeals åtminstone månatligen. ChattyMeals-podklubb i oktober på tema gränser och skiljelinjer, check på den. Och en inbokad för november – anmäl dig gärna, redan två platser av fem tagna: Samtal om samtal – en poddklubb.
  • cykling och promenerande, likväl som den dagliga sjuan och Headspace-meditationerna, fortsätter vara mina dagliga medspelare i livet. ⇒ En per vecka – allt enligt plan.
  • min ekonomiska resurshushållning går till större klarhet – på alla plan. Här har jag ett arbete att göra i att klargöra, för mig själv, vad detta faktiskt betyder så jag vet vad det faktiskt är jag strävar efter. ⇒ Kassabok förs, in/ut-flöde undersöks nyfiket och med stort intresse.
  • min äldsta tar studenten. Gisses. Som tiden går. Det ska firas!
  • jag – kanske viktigast av allt! – ska njuta av livet, utforska, upptäcka, expandera, och på alla vis låta mig själv ha så roligt det bara går att ha!
    ⇒ Utforskar. Ja! Expanderar – jajamensan! Fortsatt äppelringsfabrik på Hasselbacken, likväl som höstnjutande och vinterbad, födelsedagsfirande i dagarna flera, kram av gurun Amma och en Pernilla som faller pladask för Skurups skolpersonal!

 

Störst inverkan på mitt liv?

Vilken spännande fråga jag fick av Christine Lehtinen på inlägget om Engagemang. Hon skrev: Vad spännande med en bokutmaning! Då blir jag så nyfiken…. Vilken bok har haft störst inverkan i ditt liv?

Jag gav mig på att besvara hennes fråga, men lyckades inte landa i en konkret bok:
Hm. Det var i sanning en stor fråga.
Jag pekar dels till ett inlägg jag skrivit om tio böcker som gjort skillnad i mitt liv.
Men vill nog lägga till någon eftersom jag läst ofantligt mycket mer sedan dess… en bok som verkligen gav mig en udda läsupplevelse var The O Manuscript men om den ”haft störst inverkan på mitt liv” det vette hundan…

Hm. Jag tror jag får suga på den karamellen ett tag! Stort tack för frågan!

Så åter till frågan: Vilken bok har haft störst inverkan i mitt liv?
Jag tror inte jag kan peka på en bok, som svar på frågan. Däremot slog det mig just att jag tror att den första boken jag läste själv, när jag väl lärt mig läsa, är den bok som haft störst inverkar i mitt liv. För vad det än var för bok, så var jag såld på läsning. Min mamma säger det i alla fall, att när jag väl lärt mig läsa så bara fortsatte jag!

Mitt lilla jag (lerbyst av min momo) – som bara fortsatte läsa när jag väl knäckt läskoden.

Och så är det, jag har läst ofantligt mycket i mina dagar, med lite olika datapunkter till hjälp kan jag göra ett grovt överslag och landar på minst 3500 böcker i mina dagar, om inte uppemot 4000. Och oavsett vad, fler kommer det bli, för läser, ja, det gör jag dagligen. Bara i år har jag läst 78 böcker, och satsar på (minst) 100!

Lekfullhet

Text i gatan på Norrmalm, i Stockholm: Hela livet är bara omtagningar.

Lekfullhet. Ett av de värdeord jag använder just nu, för att pejla in mig i livets flöde.

Lekfullhet. Gör det enklare för mig att släppa taget, att testa, experimentera, att inte ta allt så allvarligt, utan mer med en klackspark.

Lekfullhet. Öppnar upp för att få lov att vara nybörjare, okunnig, till och med lite tafatt och osäker, samtidigt som jag känner mig villig, nyfiken och taggad att testa och se – kanske lär jag mig något nytt som jag kommer ääääälska? Eller dess motsats, kan stryka saker som jag nu testat och inte vill testa igen?

Engagemang (bok 22 av 26)

Engagemang. Per Grankvist. Det är bok nummer 22 på årets bokläsarutmaning, som närmar sig sitt slut.

Engagemang är en bok jag haft i bokhyllan sedan 2015, då jag köpte den av Per själv efter ett bokprat på Centralstationen i Malmö i samband med releasen av den uppdaterade och utökade utgåvan.

Det är de engagerade som driver och åstadkommer förändring i samhället.

Tyvärr är det en bok om engagemang, som inte engagerar mig så mycket. Trots att jag verkligen är intresserad av temat och även – både i egna och andras ögon – är en väldigt engagerad person. Visst finns det intressanta bitar, men som helhet kan jag inte säga att den gav mig så mycket matnyttigt. Tankespjärn levereras dock mig av vissa stycken som rör migration och integration. Visst är jag helt med på tåget om, annat får mig att tänka efter både en och två gånger. Och det tycker jag om!

På de platser där man ingår i ett nätverk av relationer byggda på förtroenden har man sitt hem. På alla andra ställen bor man bara. Det är skillnaden mellan att känna sig som malmöit och att vara Malmöbo.

Om förtroende är en förutsättning för att känna att vi tillhör ett sammanhang, ett samhälle, är rädslan dess nemesis och något som kan bryta ner ett samhälle. Beblandar vi oss inte med andra är risken större att vi så småningom skapar oss en felaktig bild av andra grupper, vilket senare kan övergå i en rädsla för det vi inte förstår. 

Utan socialt kapital utanför den egna gruppen uteblir både den psykologiska upplevelsen av att vara en del av samhället i det nya landet och den önskan om att kunna påverka som hänger samman med dem. Integration skapas inte genom att man kan tala flytande svenska, utan genom att man interagerar med det svenska samhället när man känner sig redo att göra det. 

Genom historien har vi européer givit oss själva den självklara rätten att upprätta vår egen hemvist på andra ställen i världen. Att underskatta eller försvåra nyanländas behov av att på samma sätt skapa sig ett nytt ”hemma” mitt bland oss är tyvärr inget annat än ett nedärvt uttryck för en nykolonial människosyn, där ”vi” värderas annorlunda än ”dom”. 

Den historiska paradoxen är alltså att man genom att tillåta ”isolering” i etniska enklaver i det korta perspektivet skapar förutsättningar för att nyanlända kan känna sig trygga och därigenom lägger grunden för en lyckad integration på längre sikt. 

Inte minst är det intressant att läsa detta efter att jag nyligen läst, och reflekterat kring, Åsne Seierstads Två systrar. Jag plockar också upp tråden från min reflektion efter att ha gjort seva, dvs a selfless act of service, under Amma-eventet i Köpenhamn i oktober 2018, och nickar och hummar när jag läser vad Per skriver på temat att göra gott, och att ha tillit och tilltro till mina medmänniskor: Om vi tror att de flesta andra kommer att agera solidariskt är vi beredda att göra detsamma, men om vi misstror andras intentioner har historien visat att vi är benägna att utföra såväl ondskefulla som opportunistiska handlingar. 

Jag ges också vatten på min kvarn att det är viktigt (för mig) att fortsätta tro på det goda i mina medmänniskor: Vi måste faktiskt tro på människans inneboende vilja att göra gott, oavsett vilka genetiska eller samhällsstrukturella skäl det kan finnas för att vi är snälla mot varandra. Slutar vi att tro på andras goda intentioner och börjar förutsätta att andra vill oss illa, upphör också tron på samhället som institution.


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2018, att läsa och blogga om 26 svenska och 26 engelska böcker, en per vecka, böcker som jag redan har hemma.

Naiviteten får sig en törn

Jag har valt, medvetet, en ganska naiv inställning till världen och människorna i den. Jag väljer att tro alla om gott, för att jag mår så mycket bättre när jag möter min nästa från det perspektivet än dess motsats. Misstro gagnar mig inte, tilltro gör det. Men det är inte utan att naiviteten får sig en törn när jag läser Två systrar av Åsne Seierstad, en reportagebok om två ”norsk-somaliska” systrar som radikaliserades och rymde till Syrien för att kämpa för IS. Åsne tar sig i boken an frågan Varför radikaliseras muslimska ungdomar som växer upp i väst?

”Frågan vi måste ställa oss är: Handlar det här bara om dem, eller handlar det också om oss? Vad är det i vårt samhälle som gör att vissa ungdomar anser sig förödmjukade och diskriminerade?
Jag ger inte någon förklaring, vare sig till vad som drog dem eller vad som knuffade ut dem ur Norge. Jag berättar om det jag har funnit. Sen är det läsarens sak att blanda korten. Var började det? Vad ligger bakom? När kunde de ha gjort helt andra val? Hur kunde en flicka som tänkte bli diplomat välja att bli hemmafru i Raqqa? Varför började de söka livet efter döden och inte det här livet?”

Det är skrämmande läsning. Och viktig läsning. Och fast jag inte kommer att förändra mitt sätt att bemöta mina medmänniskor (tror jag), så inser jag, med ett stort mått av sorg, att långt från alla har motsvarande livsinställning. Alltför många har misstro som utgångspunkt i livet, snarast än tilltro, och det känner jag både uppgivenhet som frustration kring. Inser samtidigt att det bästa jag kan göra, är att hålla fast vid min tilltro till min nästa.

Och ja. Häri föreligger onekligen ett dömande från min sida, att ”jag har rätt” som möter världen från tillit och tilltro, och att de som gör det motsatta ”har fel”. Fast det handlar snarast om den resan jag själv gjort, från misstro till tilltro, från en negativ syn på allt och alla, till dess motsats. En resa som gett mig ett bra mycket härligare liv idag, i jämförelse med hur det var att leva livet som negativa Helena. Det är också denna egenupplevda skillnad av hur det är att vara i världen som mig själv med olika utgångspunkt, som ger mig hopp. Jag vet ju, av egen erfarenhet, att det går att ändra sig på sätt som många nog inte tror, och samtidigt som det går att ändra sig så som de omskrivna systrarna i boken, så går det också att göra en motsatt resa.

Kramad av Amma

Två dagar av ”India light” i Brøndbyhallen är till ända, och jag sitter i soffan och undrar om det var en dröm, eller om det hände på riktigt? Dunken med ekologisk olivolja från Ammas spanska ashram, ute i köket, vittnar om det sistnämnda. Likaså de tre foton jag tog vid ingången till Brøndbyhallen:Amma är en spirituell och religiös ledare som åker världen runt och omfamnar människor. Det figurerar lite olika nummer men i storleksordningen fyrtio miljoner (!!!) människor ska hon ha omfamnat de senaste decennierna, och nu kan även jag sälla mig till denna lyckliga skara. (Medan jag satt där och väntade i darshan-kön, slogs jag av insikten att det näppeligen kan finna någon annan levande – eller död för den delen – människa som fysiskt berört så många människor?!)

Om jag blev lycklig av kramen? Tja – inte blev jag olycklig inte. Speciellt kan jag sannerligen säga att det var! Hela grejen var väldigt speciell, och jag är väldigt glad att jag tog mig två dagar till detta. Två dagar då jag, utöver att omfamnas av Amma, också gjorde så kallad seva, det vill säga frivilligarbete eller som det uttrycks på engelska i Amma-kretsar, selfless acts of service. Så på det stora hela taget så svarar jag Ja, jag blev lyckligare av att möta Amma, av att skänka min tid åt seva, av att vara en del i detta sammanhang!

»I disse selviske tider er seva (uselvisk arbejde) sæben, der renser vores sind.«
~ Amma

Jag hade anmält mig att stå i caféet, tillsammans med min goda väninna, och det gjorde vi, tre pass/dag à två timmar. Och det var faktiskt det som gjorde allra störst intryck på mig. Både känslan av att skänka min tid och min förmåga (att sälja kakor och mackor, hämta tallrikar och muggar, ber smörgåsar och hålla snyggt, ta betalt och röja undan med mera), och att tillsammans med så många andra få det att funka, imponerade på mig.

Överraskande många kom redan första morgonen, eller som en av medhjälparna sa till mig: ”Halva Köpenhamn är här!”. Och trots att det strömmat tusentals människor genom faciliteterna under dagarna, så fungerade allt förvånansvärt smidigt. Och det var mäktigt att se och uppleva, eftersom hela Europa-touren som Amma genomför årligen, bygger på frivilligarbetet, på seva. Alla skänker sin tid och sina förmågor, och så snurrar det på helt enkelt.

»One should see any opportunity to serve as a rare and precious gift…and never waste such an opportunity.« ~ Amma

Under två dygn skapade jag, som en liten arbetsmyra tillsammans med hundratals, kanske tusentals andra, ett välfungerande community, ett sammanhang där vi alla gjorde vårt allra bästa för för allas bästa. Glada miner, vänliga leenden, kramar och uppmuntran, hjälpsamhet och givmildhet.

Det gör oss gott att genomföra dessa acts of selfless service, dessa handlingar av osjälviskt arbete. Eller… det gör mig gott. Kanske kan jag inte tala för alla? Eller kanske kan jag det trots allt? Tror få människor, om några, skulle undgå de positiva effekterna av att vara till glädje för andra på detta viset? Och det leder mig osökt in på Engagemang, som är veckans bok som jag ännu inte läst klart… så den tråden plockar jag upp i söndagsinlägget helt enkelt!