Black Elk talar (bok 8 av 12)

Jag läser Black Elk talar, en bok skriven av John G. Neihardt, efter samtal med Black Elk under 1930-talet. Bokens undertitel lyder: Historien om en helig man av oglala lakota-folket

Att John G. Neihardt fick äran och förtroendet att sätta Black Elks berättelse om sitt liv på pränt, med nedslag bland ryktbara namn som Sitting Bull och Crazy Horse, George Armstrong Custer och Buffalo Bill, likväl som händelser/företeelser som etsat sig fast även i mig, som slaget vid Little Bighorn, andedansen och massakern vid Wounded Knee, ger mig en känsla av tacksamhet, men också förundran. Tänk, Black Elk levde i/med/genom allt detta!

”Jag såg ingenting som kunde vara till gagn för mitt folk. Jag märkte att wasichuerna [de vita] inte bar omsorg om varandra på samma sätt som vårt folk gjorde innan folkkretsens cirkel bröts. De rövade allt från varandra om de kunde, och därför fanns det vissa som ägde mer än de kunde nyttja, medan hela skaror av människor inte ägna något alls och kanske svalt. De hade glömt att jorden var deras moder. Inte kunde detta vara bättre än mitt folks gamla sedvänjor!”

På Goodreads läser jag recensioner av Black Elk Speaks, som boken heter i original, och förstår att den är smått kontroversiell, i det att Neihardt inte bara nedtecknade Black Elks levnadsberättelse utan också tolkade den på sätt som måhända förvrängt både det ena och det andra. Delar (hela?) av den ursprungliga oredigerade berättelsen ska gå att läsa i boken The sixth grandfather, och vem vet, måhända letar jag reda på ett exemplar av den boken också.

Black Elk var bara nio år gammal då han fick sin stora vision, då han låg medvetslös i tolv dagar. En av anledningarna att Black Elk valde att förtälja hela sin vision till Neihardt var, om jag tolkar det rätt, att han inte såg att han lyckats uppfylla visionen han givits i så unga år, och att han på något vis svikit sitt folk just därför. Kanske är det därför han säger: ”Det är svårt att följa en enda stor vision i denna värld av mörker och skiftande skuggor. Bland skuggorna går människor vilse.”

Att direkt efter Kung Leopolds vålnad läsa Black Elk talar gör det svårt att inte dra paralleller mellan de två. Och som en tredje referens kastar jag in filmen The Imitation Game om Alan Turing, som försatte mig i samma stämning. Nedslagen. Förtvivlad. Och förundrad över vad människan är kapabel att göra gentemot andra människor. För den delen kan Guds olydiga revben också kastas in i mixen, som även den pekar mot samma sak.

”Jag insåg inte då hur mycket som hade gått förlorat. När jag nu blickar tillbaka från krönet av min höga ålder kan jag ännu se de slaktade kvinnorna och barnen ligga i högar och utspridda längs hela den slingrande flodfåran, och jag ser dem lika tydligt som den gången då jag betraktade dem med ögon som ännu var unga. Och jag förstår att även någonting annat dog där i den blodbesudlade leran och blev begravt under snödrivorna. Ett folks dröm dog där. Det var en vacker dröm.”

Och kanske är det så. (Jo. Visst är det så.)
Människan är kapabel att agera fullkomligt vederstyggligt gentemot andra människor.
Men inte bara. Vi är också kapabla att öppna våra hjärtan och leva i fred och frid med varandra. (Jo. Visst är det så?)


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2020, att läsa och blogga månatligen om 12 svenska och 12 engelska böcker, böcker som jag redan har hemma.

Kung Leopolds vålnad (bok 7 av 12)

Under sommarens allra mest somriga dagar läste jag Kung Leopolds vålnad av Adam Hochschild. I solstol, under klarblå himmel och gassande sol transporterades jag tillbaka 110-130 år tillbaka i tiden, till en annan kontinent. Till det som skulle komma att bli ”Kung Leopold av Belgiens Kongo”, den enda koloni grundad och ”ägd” av en enskild individ, snarare än av en nationalstat (åtminstone under ett 20-tal år, innan Leopold tvingades att ge Kongo åt belgiska staten).

Det är en bok som sänder isande kårar genom kropp och själ, hur högt den gassande solen än står på himlen. Men… den är välskriven. Den är –i den mån jag är en god bedömare– en ganska saklig och faktisk redogörelse av vad som faktiskt skedde i Kongo under slutet av 1800-talet, och vilka lidanden och umbäranden som stod till buds. Dagligen och stundligen.

”[…] de forskningsresande och soldater, som genomförde det europeiska besittningstagandet av Afrika, ofta inte alls var djärva, burdusa och härdade män som legenden utmålar dem utan otåliga, olyckliga och jagade människor på flykt undan något i det förflutna eller inom de själva. De ekonomiska förklaringarna till den imperialistiska expansionen –jakten på råvaror, arbetskraft och marknader– är allesammans giltiga, men det fanns också psykologiska drivkrafter.”

De brott mot mänskliga rättigheter som ligger som ett fundament till skapandet av kolonin Kongo var inte nyheter för mig. Jag vet inte var jag fått det mig till livs, men jag visste, innan jag plockade upp boken, något om Leopolds högmod och målmedvetenhet, men i takt med att jag läste, sida efter sida, kunde jag inte undgå att chockas, förfasas, att uppgivet ta in en större förståelse för vad som skedde där. Och tyvärr, inte bara där:
”Det som hände i Kongo var ett sannskyldigt massmord av ofantligt format, men den tragiska sanningen är att männen som utförde det åt Leopold inte var blodtörstigare än många andra européer som arbetade eller stred på andra håll i Afrika vid denna tid. [Joseph] Conrad har uttryckt det bäst: ’Hela Europa bidrog till att skapa Kurtz.’

I kapitlet Den stora glömskan läser jag om Jules Marchal, utan vilken jag kanske aldrig hade haft en chans att höra talas om Leopolds utstuderade exproprierande av Kongo och dess rikedomar. Jules Marchal är en före detta belgisk diplomat som på 1970-talet av en slump fick upp ögonen för det han trodde var förtal, då han läste en insändare som nämnde att tio miljoner människor omkommit i kund Leopolds Kongo. Han skrev till utrikesministeriet och bad om information, då han samtidigt, ärligt, sa att han saknade kännedom om den periodens historia.

Inte så förvånande fick han inget svar.
Och därmed var hans nyfikenhet väckt.

Han grävde, och gick på pumpen, om och om igen, men vägrade ge sig. 1985 publicerade han, under pseudonym, på holländska, sin första bok av flera, om denna period i Belgiens historia, som han förvärvat kännedom om under de 10-15 år som gick sedan han läste den där insändaren.

Och det är just det som chockerade mig när jag läste, det som skakade mig till grunden. Hur grundligt och mer eller mindre fullständigt som Belgien (och, givetvis, andra koloniserande länder) medvetet tystat ner, begravt, förträngt, denna mindre smickrande del av dess historia, för att uttrycka det milt. Om så bara därför, är detta en bok värd att läsa.


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2020, att läsa och blogga månatligen om 12 svenska och 12 engelska böcker, böcker som jag redan har hemma.

Guds olydiga revben (bok 6 av 12)

”Den historia som formar vår syn är en syntetisk produkt. Verkligheten löses upp i sina beståndsdelar och sammansättes på nytt efter metoder som är ett patent inom den lärda världen. Under den processen utrangeras en del av verkligheten som oangående. Det är den verklighet som innehåller kvinnans historia. Mäns och kvinnors historia är ju så sammanflätad som varp och inslag i en väv. Men de har lyckats göra en historia enbart av inslaget.”
Elin Wägner, Väckarklocka

Jag såg Guds olydiga revben som teateruppsättning på HIPP i maj 2019 och var alldeles uppfylld av upplevelsen, något jag delade i den Facebook-live jag spelade in väl hemkommen. Nu när jag läst boken återbesöker jag blogginlägget och Live:n och påminns om hur mäktig teaterupplevelsen var.

Boken av Gunilla Thorgren är också en upplevelse, och samtidigt… inte på samma vis som teaterföreställningen, där estetiken i föreställningen och (ur)kraften i berättelsen framkommer tydligare. I boken går det inte att komma undan Thorgrens egen ilska –hon är heligt förbannad, milt uttryckt!– och ilskan både bidrar till min egen känsla av Ameh, va fan! Ska det verkligen vara så här? samtidigt som den delvis ställer till det, för till och med jag, som är en ganska okritisk läsare på många vis, ryggar tillbaka av hennes vrede emellanåt. Min känsla av att Thorgren drar lite för vilda paralleller och slutsatser helt enkelt för att hon är så förbannad, pyr i bakgrunden hela läsningen igenom, och flammar nu och då upp till rejäla majbål.

Kapitlet Kvinnors hopp börjar med följande citat:
”Det finns ingen klädsel som passar en kvinna eller ett hembiträde så illa som när hon försöker låtsas vara begåvad.” – Martin Luther i bordssamtal

Därefter fortsätter Thorgren:
Jag kan gripas av en obegriplig sorg, när jag läser om Luther och hans kvinnosyn.
Det har gått 500 år. Moral, normer, regler – jag känner igen allt från min uppväxt. Det är som förgjort. Nya idéer växer fram, nya förhoppningar väcks – också hos kvinnorna. Det rinner en flod av kvinnors tänkande genom historien. Ständigt blir den torrlagd av ett ovilligt patriarkat. Så blev det också med reformationen.”

Hon visar, i kapitel efter kapitel, århundrade efter århundrade, hur denna flod av kvinnors tänkande torrläggs. Om och om igen. Nedslående. Upprörande. Och, inte minst, frustrerande. Slås av samma tanke som då jag läste Ett jävla solsken av Fatima Bremmer: Hur är det möjligt att jag aldrig hört talas om Ester Blenda Nordström innan? Fast nu handlar min frustration om Inanna och Beginerna och Christine de Pizan. Var fanns (finns) de i historiaböckerna och läroplanen? Hur är det möjligt att dessa är nya bekantskaper för mig?

Så jo.
Nog rekommenderar jag dig verkligen att läsa boken, oaktat att Gunilla Thorgren emellanåt drar för stora växlar i sin frustrerade vrede. Jag undrar vad som hade fått henne att bli mindre vred. Kanske en process som denna: ”Jag är inte religiös, men om jag vore det skulle jag plocka fram den gamle herrnhutaren Nikolaus Ludwig von Zinzendorfs förslag – att man med jämna mellanrum borde infoga nya texter i Bibeln. Se Bibeln som ett ”work in progress”. Det kunde bli spännande.”

Den slutsatsen gör också Amichai Lau-Lavie, rabbin i New York City, som i det fantastiska podavsnittet First aid for spiritual seekers med Krista Tippett i On Being när han konstaterar Not everything that we’ve inherited is worthy of being passed on, like trauma and like memories and like values that have evolved.

Kanske en Bibel, eller för den delen, en kristendom, eller religion i stort, i ett föränderligt varseblivande och varande, hade möjliggjort något annat? Eller en Bibel för varje århundrade? Nog vore det en rikedom att få ta del av en väv med både varp och inslag, som förtäljer en mer fullödig historia av fler av de sanningar som levs bland oss människor?


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2020, att läsa och blogga månatligen om 12 svenska och 12 engelska böcker, böcker som jag redan har hemma.

Stänger av.

Julen för ett antal år sedan vid detta laget, beslutade jag mig för, hastigt och lustigt, att hålla mig från sociala media i en veckas tid. Min avhållsamhet höll sig i nästan tre veckor, och det var underbart. Jag bloggade inte så mycket, men lite grann, om minnet inte sviker mig. Men jag delade inte mina inlägg på SoMe så där som jag brukar. (Jag tror jag använde Buffer vid den tidpunkten, vilket innebar att jag kunde göra inlägg på SoMe utan att vara inne på tjänsterna, vilket, även om det ju fungerar, ljuder lite falskt i mina öron, då det innebär att SoMe enkom blir en envägs-megafon, snarare än en plattform för att fördjupa relationer.)

Idag är första dagen av min tre-veckors sommarsemester, och jag börjar landa i ett liknande beslut. Utan att tänka allt för mycket på det raderade jag Facebook, LinkedIn, Spray (email-klient) och andra appar från både fån som padda. Ett embryo till detta blogginlägg har snurrat runt i huvudet sedan eftermiddagen, och jag planerar att publicera det på båda mina bloggar.

Och sen… kommer jag stänga av.

Inte nödvändigtvis gå på en strikt digital sabbat, men… om du är van att se/möta mig online, så kommer du se mycket mindre av mig under ett par veckors tid, det är ett som är säkert. Kanske kommer jag blogga. Kanske inte.

Jag har ett par inbokade online-möten inbokade, och ett par i-köttet-möten också.
Jag kanske forsätter städa huset, laga kläder, bingekolla serier på Netflix, cykla ner till havet för ett nakenbad eller två, skriva.

Ta långa promenader. Eller inte.
Ta en cykelrunda. Eller inte.

(Jag kommer) Röra mig. Dansa. Sjunga.
Skratta. gråta.
Sova.
Drömma.

Vila och ladda batterierna.
Läsa och njuta av skönhetens natur i trädgården min.

Med kroppen i fokus – junireflektion

Jag kommer säkert reflektera kring det faktiska jag gjort under månaden, antal mil cyklade och promenerade har jag ju loggat ända sedan september 2009, så den typen av data (och vana) har jag lättillgängligt. Men detta vill jag komplettera med reflektioner kring mina upplevelser, kring känslorna som väcks inom mig, kring skillnaderna jag noterar och vad de betyder för mig.

Så där skrev jag när jag introducerade årets fokus med kroppen i fokus. Månad sex blev än mer jobb-fokuseras, och därmed fick jag än mer av STOPP-signaler från kropp och knopp på helgerna. Men självklart fortsätter jag logga både det ena och det andra. Så där som jag gör. Eller är det så självklart egentligen?

Loggen för juni ser ut som följer:
Minst en mil i kroppen 20 av 30 dagar ↘️
–> cyklat 29 mil ↘️
–> promenerat 3 km ↘️
Wim Hof-andats 30 av 30 dagar ➡️
Gått till sängs före kl 22 endast 7 av 30 dagar ↘️
Skärmfri tid efter kl 21 2 av 30 dagar ↘️
Kallduschat 4 gånger ➡️

Morgonsjuan
Juni gav jag mig endast fyra dagar med ”lite mer än en vanlig sjua”, vilket jag, än en gång, har att tacka trädgården för!

30 minuter trädgård/dag
Det har blivit lite fler icke-trädgårdsdagar än jag egentligen önskar, men också vissa riktigt njutningsfylda trädgårdsdagar med långt över 30 minuters vistelse, så det jämnar ut sig.

Barfota
Fortsätter på barfotastuket, inte minst på jobb där jag kastar av mig mina Luna-sandaler mer eller mindre så fort jag kommer in till kontoret. Kollegorna har vant sig. 😉

Fysioterapi
Inte en enda session hos Glemme i juni månad. Dock var jag hos kiropraktorn vilket var både skönt och välgörande.

Walkfeeling
Walkfeeling:at har jag dock fortsatt med. Både ett par sessioner med Wivan som att jag gjort ”Wivan-rörelser” varje dag. Tipsar dessutom alla jag känner att boka en tjugo minuters kostnadsfri rörelseanalys, går nu att göra via Boka Direkt. Online är det jag kör och det funkar finfint.

Testade den här sten-simulerande köpemattan hos kiropraktorn… och sen såg jag en bild på en sådan, skapt av faktiska stenar. En sån stenbricka ska jag fixa mig under sommaren!

Kan dessutom säga att jag nu gått vidare från att enkom se mina egna rörelsemönster, till att få syn på alla runtomkring mig. Folk som går utåt med fötterna, eller vars axlar är krumma, eller… jamen, typ, allt möjligt. Superduperintressant är det. Och nej, så nördig har jag inte blivit (än?) att jag knackar främmande människor på axeln och säger åt dem att testa att ha stortårna pekandes rakt fram… men inte för att det inte lockar!

Kroppsligt och mentalt välbefinnande?
Juni har fortsatt i maj månads anda, på helgerna vill jag i n t e lämna hem och trädgård. När jag läser min reflektion från maj: Jag har jobbat mycket, och stressindikatorer börjar dyka upp, och att jag då både hör och hörsammar signalen att bara vara under helgerna när veckorna är galet produktiva, gör mig stolt. och tänker att jag faktiskt upplevt färre stressindikatorer i juni månad så att jag tagit det lugnare med mig, om än inte på jobb, ger effekt.

Och njuter. Ja. Det gör jag.
Se bara, vad naturen bjudit på i juni månad:

Funkar – Funkar Ej – Saknas?
I introt skrev jag: Men självklart fortsätter jag logga både det ena och det andra. Så där som jag gör. Eller är det så självklart egentligen? 

För vet du, jag funderar på att lägga ner loggandet. Kanske inte allt. Kanske allt. Inte sjuan – för den gör jag i min sjuan-app, och den tycker jag om. Och inte Runkeeper, för den tycker jag också om. Men… kanske ska jag sluta logga kallbad och meditation och mil-i-kroppen-dagar och gitarrspelande (Oh herregud… Insåg just. Vi hade sista lektionen 15e juni, och sedan dess har jag spelat gitarr 3 gånger…) och…

Mmm.
Jag undrar om det inte vore välbehövligt.
För mig.
Just nu.

Släppa allt Görandet.
Släppa fram Varandet.

(Och jodå.
Jag har mycket Varande i vardagen också.
Men det känns som jag behöver lite mer av det.)

Jag väntar i snön.

Jag dras till den, boken. Den står i bokhyllan på biblioteket, den bokhyllan som lyfter fram relativt nya bokinköp. Jag väntar i snön. Daniel Dencik.

Jag tar den i handen, vänder på den, och läser baksidan. Värjer mig mot texten, som påminner allt för mycket om vad inte bara en utan två goda vänner gått genom, och så läser jag sista raden, som gör att jag, trots allt, inte kan ställa tillbaka boken i hyllan, utan vänder mig om, lägger den på utlåningsmaskinen, och tar den med hem.

”Romanen är baserad på verkliga händelser.”

En bok som handlar om föräldraskap, om att bli förvägrad rätten att få träffa sina barn, barnbarn, syskonbarn, kusiner. Om individer som dras in i en härva av ord som står mot ord, med långtgående konsekvenser.

Jag börjar läsa, och på samma sätt som jag vänder blad efter blad, vill jag egentligen ingenting hellre än att kasta den ifrån mig, skrikande springa runt runt i trädgården där jag ligger på en madrass under valnötsträdet, med den blåaste av blåa skyar ovan mig… och låtsas att den där meningen, baserad på verkliga händelser, vore falsk. Att det inte var så. Att det inte är så.

Men så är det.

Jag vet det alltför väl.
Det frustrerar och lamslår mig, på en och samma gång.

”[…] – Och jag förstår inte heller varför skolan har undervisning om att vara kränkt.
–Det är Sverige, Alexander.
–Hellre då undervisa barnen i retorik eller judo, lära dem att aldrig bli kränkta istället för att odla det.”

Valhäntheten, den inbyggda biasen –vad heter det på svenska egentligen? Tyda.se går mig tillmötes: Partiskhet–, det oändligt långsam-malande maskineriet, både det byråkratiska och det rättsliga maskineriet. Och mest av allt: Misstron.

”Barn är fjärilsvingar. De kan inte utsättas för alltför stor brutalitet, då förlorar de flygförmågan. De måste behandlas varsamt.”

Som om systemet tappat all rim och reson, där barn åläggs ansvar som vida överstiger deras förmåga, där det verkar som om mammor per automatik är bättre föräldrar för att de är just mammor. Och jodå. Visst tusan är mammor bra. Men. Det betyder ju inte att pappor är dåliga? Och det betyder inte heller att alla mammor är bra. Inte alla pappor heller för den delen. Men det lär ju systemets kuggar aldrig inse om de går in i utredningar och mål med i förväg fasta synpunkter. Certainty is a closing of the mind, som Milton Glaser sa i podintervjun med Jonathan Fields. Om du är satt att utreda något kan du ju omöjligt ha bestämt dig redan på förhand var utredningen ska hamna?

”Jag förstår att sanningen inte är något oomtvistligt. Den sanning som jag vet är sann är inte nödvändigtvis den som kommer att berättas och med tiden ansluta sig till eftervärldens slutgiltiga sanning. För det kommer alltid bara att finnas plats för en enda sanning. Tvivel överlever sällan eller aldrig. Jag undrar hur det över huvud taget kan finnas historieskrivning. Hur kan man med säkerhet veta eller säga något om händelser som man inte själv har bevittnat?”

Det kanske är därför detta bekommer mig så?
Jag kastas tillbaka till den adoptionsutredning som jag och min förste make satte igång ett antal år efter skilsmässan, ense om att det vore absolut bäst för vårt biologiskt gemensamma barn, om detta barn blev adopterad av den man –make nummer två– som såg sig (ser sig!) som pappa, som räknade in barnet i sin barnaskara, som på alla sätt och vis v a r pappa, utom just lagligt sett.

Vid första besöket med socialtanten som skulle utreda ärendet tog hon i hand och sa Du vet att adoptionen aldrig kommer gå igenom, va? Det går inte till så. Man adopterar aldrig bort barn som träffar den biologiska föräldern.

Jag minns min chock.
Och fasiken, jag minns min glädje när den där socialtanten fick fel, fast hon skrev den mest absurda utredning, där underlaget och konklusionen överhuvudtaget inte matchade, hängde inte ihop, logiken var totalt frånvarande.

Min (dåvarande) make ringde mig. Jag satt i en taxi på väg till flyget hem från Indien, där jag varit två veckor på jobb. Han berättade att det kommit ett brev från Tingsrätten, att adoptionen gått igenom, och om ingen överklagan lämnades in inom tre veckor skulle beslutet träda i laga kraft.

Jag hade inte behövt ett flygplan för att flyga hem från Indien den där kvällen, hög som jag var på insikten att mitt barn nu hade en pappa som skulle ta hand om hen, oavsett vad som hände mig. Jag slogs också, där och då, av förståelse för varför jag ända sedan jag födde detta barn, burit på en typ av dödsrädsla: att om jag gick bort, var det inte bara en stor risk utan tom ganska sannolikt att mitt barn skulle hamna hos sin ointresserade och oengagerade biologiska pappa, något som skrämde mig oerhört.

”Jag minns min ungdom, gymnasietiden, då man kunde definiera sig själv genom vem eller vad man hatade. I dag hatar jag inte längre något. Jag tror inte på hatets existens. Om hatet existerar är det som ett uttryck för den förfelade kärleken. Jag kan inte hata någon.”

Inte jag heller.
Men det har inte alltid varit så, och om bokens Alexander i verkligheten lyckats hålla sig från hat, är han en större människa än vad jag var, då, när det begav sig. För jo. Jag tror jag hatade. Eller kanske, var det bara frustration i dess mest koncentrerade form som tog sig underliga känslouttryck?

Med kroppen i fokus – majreflektion

Jag kommer säkert reflektera kring det faktiska jag gjort under månaden, antal mil cyklade och promenerade har jag ju loggat ända sedan september 2009, så den typen av data (och vana) har jag lättillgängligt. Men detta vill jag komplettera med reflektioner kring mina upplevelser, kring känslorna som väcks inom mig, kring skillnaderna jag noterar och vad de betyder för mig.

Så där skrev jag när jag introducerade årets fokus med kroppen i fokus . Månad fem  skruvar jag upp jobbtempot än mer, vilket också resulterar i att kropp och knopp säger STOPP på helgerna. Men självklart fortsätter jag logga både det ena och det andra. Så där som jag gör.

Loggen för maj ser ut som följer:
Minst en mil i kroppen 24 av 31 dagar ➡️
–> cyklat 34 mil ↘️
–> promenerat 2,8 mil ↗️
Wim Hof-andats 30 av 30 dagar ➡️
Gått till sängs före kl 22 11 av 31 dagar och har fortsatt för avsikt att knoppa in tidigare än fler dagar. ↘️
Skärmfri tid efter kl 21 3 av 31 dagar ➡️
Kallbadat eller -duschat 6 gånger ➡️

Smart våg
Nope.
Detta kommer jag inte logga längre, åtminstone inte här.
I The Creative’s Workshoppen har jag fått tankespjärn så det står härliga till, bland annat från en kvinna som pratar om the diet culture vilket gjort att jag behöver landa innan jag tar denna aspekten vidare publikt. Spännande med andra ord!

Morgonsjuan
I maj blev det sex dagar med ”lite mer än en vanlig sjua”, vilket jag har att tacka trädgården för!

30 minuter trädgård/dag
Varje dag blir det inte, men inte långt ifrån (och döm om din förvåning över att jag i n t e loggar dessa dagarna!). Och både jag och trädgården mår bra av det.

Jag har också fått syn på en intressant aspekt i relation till mitt trädgårdsarbete, som jag aldrig snappat upp tidigare. Det som funkar för mig nu är att göra lite här, lite där. Dra lite ogräs, plocka fram sekatören och ta ett par nedstickande grenar, så lite grönsaker, vattna ett par odlingsbäddar, såga ner lite sly… lite här. Lite där. Genom att göra det och röra mig över hela trädgården, så får jag halv-kaos överallt, istället för total-kaos i stora delar av trädgården och ”perfekt” på en liten yta. Det sistnämnda är hur jag angripit trädgården de senaste åren och det blir inte bra. Så jag är mäkta nöjd med min insikt må du tro.

Dessutom är det fascinerande att jag inte insett detta tidigare, då hela mitt arbetsliv i princip är uppbyggt på denna min ”nyvunna trädgårdsinsikt”. Jag gör lite här, lite där, och humlar runt mest hela dagarna mellan olika saker som ska göras. Jag kommer till min rätt så, och trivs dessutom bra av det. Härligt med insikter som ger ökad förståelse!

Barfota?
Chockade mina kör-kollegor (fast bara lite. Det är ganska vana vid att jag är så där som jag är, lite egen liksom.) när jag kom knatandes barfota till körvövningen. Har börjat använda mina Luna-sandaler igen till dagligdags och går utöver det barfota så mycket jag bara kan.

Hur brett kan du spreta med dina tår (se bilden)?

Fysioterapi
Har fortsatt med fasciastimulans hos min fysioterapeut, och jag märker hur jag blir mindre trött efter varje gång, jämfört med hur totalknockad jag blev efter första omgången.

Walkfeeling
Nytt inslag är rörelsecoaching med Wivan-Kristina Sandberg, som är utbildad rörelsecoach hos Walkfeeling. Du hittar kontaktuppgifter till Wivan på Om oss-sidan här:
https://walkfeeling.se/om-oss#wivan men du kan också hitta henne på Instagram.

Jag har fått syn på hur min allmänna hållning är, hur mina axlar varit krumma så händerna inte hängt längs med låren på det sätt som de bör, och först och främst att det med väldigt mjuka och o-jobbiga sätt går att mjuka upp kroppen och låta den hitta tillbaka till de rörelsemönster som den mår bra av. Underbart!

Så boka in dig på tjugo minuters kostnadsfri rörelseanalys du med – själv är jag såld på konceptet och har anlitat Wivan som rörelsecoach, och möts upp med henne online varannan vecka ungefär.

Kroppsligt och mentalt välbefinnande?
Under maj månad har jag förbluffats av att jag helt plötsligt inte velat lämna hem och trädgård på helgerna. En tydlig signal inifrån, som viskat: Stanna hemma. Rör dig inte utanför tomten. Bara var. Här.

Det är anledningen till att jag i maj månad släppt på minst tio kilometer i kroppen per dag-intentionen. Och det känns väldigt bra. Jag är glad över att jag uppfattar signalen från kropp och knopp, för det är vad jag uppfattar det som. Jag har jobbat mycket, och stressindikatorer börjar dyka upp, och att jag då både hör och hörsammar signalen att bara vara under helgerna när veckorna är galet produktiva, gör mig stolt.

Jag har ytterligare en intensiv jobb-månad framför mig och därför ska jag, igen, försöka komma i säng tidigare än tio, så att jag får den sömn jag så väl behöver.

Funkar – Funkar Ej – Saknas?
Pjuh. Börjar bli jobbigt att läsa detta… eftersom det står samma saker, månad efter månad. Så frågan är. Vill jag verkligen? Eller bara tycker jag att jag borde vilja?

Så där skrev jag i april månads reflektion.
Så nu tar jag bort styrka, kosthållning, självhedrande. För en stund.
Så får vi se vad som händer då!

 

Om du dör…

Oavsett om du är ung eller gammal, gift, sambo eller singel, har barn eller ej, har en stor släkt eller står utan några arvingar av något slag, så är detta podavsnittet ett du bara måste lyssna på. Typ. Se det som en order. Och när du har lyssnat, då är det dags att ta action, utifrån just din personliga situation.

Avsnittet heter Om du dör, har dina efterlevande råd att bo kvar? och är podavsnitt #151 hos, av och med Jan och Caroline Bolmeson på RikaTillsammans.se. Avsnittet handlar om arv och livsförsäkring, och lyfter otaliga kombinationer av civilstånd, släktskap, avtal och testamente likväl som skillnaden mellan ett bolåneskydd och en livförsäkring.

Jag fick aha, på aha, och tackar min lyckliga stjärna för att jag varken har försatt någon eller blivit försatt i situationen att behöva reda ut min eller sambo/makes kvarlåtenskap, men inser sannerligen att det hade kunnat sluta illa om det hade krävts.

Så snälla, jag menar verkligen att detta är något som alla behöver lyssna till, eller så läser du blogginlägget och transkriberingen, det funkar det med så klart. Men ta till dig – den information som delas i detta podavsnitt kan verkligen göra enormt stor skillnad, vid händelse av dödsfall i familjen eller släkten. Och det kommer vi liksom inte undan. Alla ska vi den vägen vandra, men att se om sitt bo och göra det man kan för att situationen för efterlevande ska bli så bra som möjligt, känns efter att ha lyssnat som något än viktigare än jag tidigare förstått!

Med kroppen i fokus – aprilreflektion

Jag kommer säkert reflektera kring det faktiska jag gjort under månaden, antal mil cyklade och promenerade har jag ju loggat ända sedan september 2009, så den typen av data (och vana) har jag lättillgängligt. Men detta vill jag komplettera med reflektioner kring mina upplevelser, kring känslorna som väcks inom mig, kring skillnaderna jag noterar och vad de betyder för mig.

Så där skrev jag när jag introducerade årets fokus med kroppen i fokus . Årets fjärde månad har inneburit mycket jobb, och inte tillräckligt mycket fokus på kroppen. Något att förbättra framöver! Och självklart fortsätter jag logga både det ena och det andra. Så där som jag gör. Så där som jag mår bra av.

Loggen för april ser ut som följer:
Minst en mil i kroppen 30 av 30 dagar ➡️
–> cyklat 45 mil ↗️
–> promenerat 2,5 mil ↘️
Wim Hof-andats 30 av 30 dagar ➡️
Gått till sängs före kl 22 13 av 30 dagar och har fortsatt för avsikt att knoppa in tidigare än fler dagar. Lyckades nio dagar på raken men sen… ↗️
Skärmfri tid efter kl 21 blott 3 av 30 dagar, och även denna månad ligger ”svaret” på varför jag inte kommit i säng före 22 så ofta heller ↘️
Kallbadat eller -duschat 6 gånger ↘️

Smart våg
Den 18 mars kl 11:20 ställde jag mig på Almas smarta våg igen. Men eftersom jag var tvungen att programmera om den då bonusbarnbarnen nog lyckats knappa bort mig, så var jag inte tillräckligt observant när jag tog fotona. Därav saknas de två sista resultaten:
68,9 kg (med kläder) ↘️
27,5 % fett ↘️
52,2 % vatten ↗️
?? % muskler
?? kg ben

Morgonsjuan
Under mars blev det blott fyra dagar med ”lite mer än en vanlig sjua”.
Vill mer! Kroppen mår bra att att jag rör mig, och knoppen dessutom!

30 minuter trädgård/dag
Mars månads sista söndag hade jag mitt sedvanliga Zoom-samtal med min ena grupp från The Creative’s Workshop:en jag går just nu, och vi inspirerade varandra till ”30 minuter dagligen av något som inte är arbete”, varvid jag fick snilleblixten att ge mig själv (minst) 30 minuter dagligt trädgårdsarbete, vilket jag gjort sedan dess och oj vad jag njuter! Inte minst av att jag kommit på ett sätt att göra detta i varsam samvaro med mig själv, vilket var en insikt jag fick den 28e mars då jag cyklade hem i regn efter en lång dag på kontoret… bävade och våndades inför ytterligare trettio minuter av blött, kall, räligt… Tills jag kom på att jag ju kunde ge mig själv 30 minuter med trädgårdsböcker jag fått låna av en god vän. Så det blev middag med trädgårdsinspiration helt enkelt, vilket ju även det är en viktig ingrediens av trädgårdshavandet. Att det inte bara är Göra, utan också Vara. Något jag också maximerade på Valborgsmässoafton då regn, moln och blåst slutligen gav vika framåt kvällen. Drog av mig strumporna, traskade ut och runt i trädgården och bara njöt. Fotograferade. Drog väl ett ogräs här och ett ogräs där, men i stort bara njöt jag!

Barfota?
Jamen alltså.. ja! Vädret lockar till allt mer barfotavarande, något jag gör det mesta av må du tro. Ett antal barfotapromenader har det blivit under månaden, och det är inte nödvändigtvis så att det alltid är så särdeles varmt. Det går nämligen alldeles ypperligt att knata runt på Bulltofta rekreationsområde med bara fötter även om temperaturen inte når över tio grader ens.

Dansen då?
Lindyhopen ligger ju nere, men den 28e tog jag, för andra gången i livet, del av Carin Dackmans fantastiska Body Expansion Dance, en dansupplevelse helt på egna villkor, hemifrån, med Carin som den mest trygga och inspirerande ciceron via Zoom. Testa om du får chansen!

Fysioterapi
Jag blev så glad när min fysioterapeut sa Tack för inspirationen! när jag kom dit för ett par veckor sedan. Visade sig att han börjat lyssna till Fasciaguiden, en pod jag rekommenderade till honom veckan innan, och blivit så nyfiken att han skaffat sig en AtlasBalans-apparat. Som jag nu får äran och möjligheten att testa. Mycket spännande må jag säga!

Kroppsligt och mentalt välbefinnande?
Både i februari och mars har jag lovat mig själv tidigare läggdags, något jag vidhåller inför maj månad. Om så bara för att det ger mig tid på morgonen att vakna och göra både meditation, djupandning och sjua i lugn och ro innan jag kastar mig på cykeln till projektkontoret.

Trettio minuters trädgårdsvarande till dagligdags är en vana jag kommer bibehålla. Gör gott för både kropp och knopp och ger mig verkligen en ventil. Lilla stegets kraft ger dessutom verkligen resultat, fysiskt, påtagligt, och jag ser fram emot en sommar i och med min trädgård.

April månad bjöd också på Reading Retreats, ett koncept jag samskapade med ännu en från The Creative’s Workshop:en, och det må jag säga har gett mersmak som ett sätt att säkra mentalt välbefinnande. Mer läsning åt folket!

Funkar – Funkar Ej – Saknas?
Styrka och kosthållning kvarstår. Fortfarande.
Och självhedrandet. Med fokus läggdags.
Och dessutom vill jag röra mig mer! Än mer! Visserligen har jag på en tredjedels år redan cyklat 42% av föregående års samlade mil på cykel, men jag vill röra mig mer varierat.

Pjuh. Börjar bli jobbigt att läsa detta… eftersom det står samma saker, månad efter månad. Så frågan är. Vill jag verkligen? Eller bara tycker jag att jag borde vilja?

Onåd (bok 5 av 12)

Har säkert fem stycken böcker igång för stunden, ett antal av vilka hör hemma bland de 12 + 12 böcker jag valde ut vid årsskiftet. ”Egentligen” borde jag läst ut och bloggat om en av de engelska böckerna, eftersom jag ännu inte bloggat om bok nummer 4 i ordningen av dem, men… igårkväll orkade jag inte ge mig i kast med ett par ansträngande sidor. För ja, de böcker jag har igång är krävande, antingen på grund av språket eller innehållet, eller bådadera. Så jag lät hand och öga falla på Onåd av J.M. Coetzee i bokhyllan vid sängen

”… en fördom som har fastnat i hans medvetande, slagit rot. Hans medvetande har blivit en tillflykt för gamla tankar, sysslolösa, utblottade, utan någon annanstans att ta vägen. Han borde jaga ut dem och städa ur lokaliteterna. Men han har ingen lust att göra det, bryr sig åtminstone inte tillräckligt.”

La mig tillrätta, bläddrade fram till första sidan… och fastnade. Läste halva boken i ett svep innan ögonlocken äntligen började bli tunga. Vaknade med ett ryck i morse av dotterns väckarklocka, som jag i min förvirring trodde var min egen, och därefter lyckades jag inte somna om… eller, ärligt talat, så gjorde jag bara ett halvhjärtat försök. Istället tände jag sänglampan och drog åt mig Onåd igen.

”[Syndabocksmetoder] fungerade i praktiken medan de fortfarande hade en religiös kraft bakom sig. Man lastade stadens synder på bockens rygg och drev ut den, och därmed var staden renad. Det fungerade därför att alla kunde tolka ritualerna, inklusive gudarna. Sen dog gudarna, och plötsligt måste man rena staden utan gudomlig hjälp. Verkliga handlingar krävdes istället för symbolik. Censorn föddes, i den romerska bemärkelsen. Vaksamhet blev parollen: allas vaksamhet över alla. Rening ersattes av utrensning.”

Ett tu tre så ringde faktiskt mitt eget larm, då jag hade en tid att passa, så med ett femtiotal sidor kvar fick jag motvilligt lägga ifrån mig boken igen. Men så, efter att jag mött mina Buddhas över Zoom för ännu en inspelning, lät jag min obändiga längtan efter att läsa klart boken blomma ut till fullo, och följde lydigt efter den upp till sovrummet, där jag la mig tillrätta på sängen och läste ut den.

”David skulle inte ha något emot att höra Petrus historia en dag, men helst inte förringad till engelska. Han blir alltmer övertygad om att engelska är ett otjänligt medium för Sydafrikas sanning. Bitar av engelska som är hela meningar långa har grovnat, tappat sina artikulationer, sin böjlighet, sin kopplingsbarhet. Likt en dinosaur som dör och sjunker ner till ro i gyttjan har språket stelnat. Inträngd i engelskans mall skulle Petrus historia låta stel, föråldrad.”

Det är något fantastiskt att emellanåt läsa böcker som bara flödar. I språk, i handling, i känsla. Onåd är en sådan bok. Oerhört välskriven, och, måste jag säga, väl översatt. Merparten av böckerna jag läser just nu är inte sådana. Kanske för att merparten av dem inte är fiktion utan fakta? Oavsett vilket, Onåd är på intet vis en lätt bok, inte ens tillnärmelsevis lättsmält heller. Kraftfull, tankeväckande, ger den mig insyn i karaktärer i en kulturell kontext långt från min egen. Och samtidigt… det där som förenar oss alla finns där hela tiden, och är kanske det som gör att jag trots allt känner mig väldigt nära huvudkaraktärerna, om jag med karaktärer i plural inberäknar inte bara huvudrollens David Lurie utan också hans dotter Lucy.


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2020, att läsa och blogga månatligen om 12 svenska och 12 engelska böcker, böcker som jag redan har hemma.