Studie i kärlek

Helt unikt. 
En upplevelse olikt allt jag någonsin varit med om. Och, misstänker jag, helt olikt allt jag någonsin kommer uppleva.

Inledningen när vi väl trädde in i teaterlokalen, briljant.
Vilken genidrag att ge oss alla gåvan – möjligheten – tillfället:
Can’t help falling in love with you.

Mer vill jag inte säga egentligen. Mer än att det helt klart är värt att försöka införskaffa en biljett till en av de fem kvarvarande föreställningarna  av Studie i kärlek (men skynda skynda, flera av dem verkar fullbokade redan!).Studie i kärlek lämnade mig…
Rörd.
Berörd.
Tagen.

Har skrattat.
Tittat många djupt in i ögonen.
Njutit av vacker musik (oj så Helena Röhr kan sjunga)!

Allt dessutom i gott sällskap.
En höjdarkväll helt enkelt, som avslutades med lindblomste – så till sommaren är det jag som plockar lindblommor, det kan du lita på!

Prokrastinerar

Ja. Fy.
Som jag prokrastinerar för stunden.

Obra.
Behöver ta mig genom ett material, fylla på med innehållet i en bok eller två (helst tre faktiskt), och sen ge mig själv tid att låta det gro lite inom mig innan jag sen ska få det ur mig – på mitt vis, med mina ord – för att förmedla det vidare.

Och jo, tid är en faktor också.
Så klart.

Nåväl.
Jag vet ju hurdan jag är: emellanåt så drar jag ut på saker och ting… och får sedan jobba hårt som tusan för att komma i mål i tid… men det brukar funka.

Så jag låter mig vara lite grann. Jag vet ju att det inte blir så himla bra om jag ”gör när jag inte vill” liksom. Får gjort en himla massa annat dock, det får jag. Så kanske du också är när du prokrastinerar? Helt plötsligt blir garderober städade och pannrum utrensade, fast det egentligen var något helt annat som egentligen stod överst på Att-Göra-listan?

Skrattar lite i mjugg, för vet du? Jag kan inte ens ta åt mig äran av att ha gjort någon sådan storartad insats som att rensa pannrummet (det hade verkligen behövt lite omsorg!). Nu är det dock läggdags, imorgon är jag ute på uppdrag hela dagen, men torsdag och fredag är till 75% avsatta till att beta av materialet som finns. Och det ska jag kunna hinna – sen kommer bokläsandet att ta ytterligare ett par dagar, nästa vecka är delar av måndag, onsdag och fredag blockad i kalendern.

Så.
Nu skrev jag det.
Det är publikt, och kanske jag får frågan Hur gick det Helena, kom du igenom materialet eller? av någon på torsdag eller fredag kväll? Bara vissheten att den frågan skulle kunna komma, ger mig nog lite eld i baken. Vilket känns som precis rätt antidot till mitt prokrastinerande!

Pop med inbyggd GPS

När Pop var inlåst i ett garage i närheten och var borta i dagarna sex var det nervöst och oroligt, många tankar snurrade i huvudet och få av dem var särdelen hjälpsamma. Mest snurrade tankar som Kommer vi nånsin hitta Pop igen? Var kan han ha tagit vägen? Kanske är han död, överkörd i något dike nånstans? även om de stundtals fick sällskap av tankar som Det ordnar sig nog, han kommer tillbaka! och andra varianter på lyckliga slut.

När han så väl dök upp igen var lyckan så klart stor, och lättnaden än större. Allt gott! Fick dock flera tips på att skaffa honom en GPS för att, i händelse av att han försvinner igen, kunna se var han håller hus. Googlade, funderade, bestämde mig, ångrade mig, googlade ännu lite till och landade till slut i ett beslut att införskaffa en GPS (snarast än en pejlare som jag först var inne på) till honom. Så jag la en order, och beställde i samma veva ett kontantkort till mackapären.

Jag hämtade paketet och fluktade snabbt på instruktionerna… och sen blev det liggande en vecka eller två, för gisses, inte var det så användarvänligt det där inte. Till slut tog jag dock mig själv i kragen och la en timme på att med pytte-skruvmejsel öppna GPSen, installera SIM-kortet, skruva ihop allt igen och sen påbörja det riktiga finliret: att aktivera SIM-kortet i GPSen och få rätt på alla inställningar, ståendes ute i trädgården för att ”ge GPSen så bra kontakt med satelliten som möjligt”.

Sen dess har Pop på sig sitt GPS-halsband närhelst han går ut, och när han kommer in så tar vi av det, för den är ju snäppet klumpigare än ett vanligt halsband. De första dagarna aktiverades GPSen var 60e sekund vilket gjorde att jag i appen jag laddat ner till fånen kunde se Pops rörelsemönster (förvånande nog i princip inom ett kvarter hemifrån, det hade jag inte riktigt tippat!), men det kostade batteri så nu har jag GPSen i sova-läge utom när jag är nyfiken på var han håller hus. Då öppnar jag appen, trycker på lokaliseringsknappen, får en position och skickar sen Sleep123456 time till GPSens SIM-kort, varvid den prompt skickar tillbaka sleep time ok innan den somnar igen. Nu går det mindre batteri och jag laddar GPSens batteri i princip varannan natt.

Katten Pop verkar överhuvudtaget inte brydd av att han har en svart liten klump på sitt halsband, och jag kan sova lugnare om nätterna. Bra kombo!

 

Vildplockat!

Niki Sjölund har skrivit boken Vildplockat – ätliga örter, blad, blommor, bär och svampar från den svenska naturen och jag, jag har köpt den. Och läst den! Det tycker jag ju också ska göra – och det oavsett om du, liksom jag, har ett litet hum om ganska mycket ätligt i naturen – som ser nässlor och kirskål som stapelvara, glatt mumsar torkade svartkämpe-fröställningar på promenader i naturen och har insikter i både välgörande och läkande effekter av naturens guld – eller om du aldrig tänkt tanken på att det finns blommor och blad och mycket annat som faktiskt går att stoppa i munnen.

Litet nätt format är den utgiven i, så den går finfint att stoppa med i svampkorg eller promenadrygga, har till och med ett skyddande plastfodral för att göra den lite extra tålig. Och sen är den rolig – lite fiffinurlig verkar han allt vara den där Niki! – och sprängfylld av konkreta och tydliga direktiv, beskrivningar, receptförslag, bilder, utbredning i landet och möjliga förväxlingsrisker.

Jag gillar kombon av växter, en salig blandning av nytt och gammalt för min del, och ja, jag blir inspirerad att testa både nya användningsområden som växter jag inte använt mig av tidigare. Visst kunde det varit tydligare bilder på en del växter, men å andra sidan är det inte en flora – sådana finns det gott om redan – utan snarast en ”våga ge dig ut på jakt i naturen”-inspirationsbok och som sådan är den riktigt fin!

Det här är inte slutet!

Det här är inte slutet. Det är inte ens början på slutet. Men det är, kanske, slutet på början” sa Winston Churchill. Just nu är det precis vad jag känner, nyss hemkommen efter fjärde och sista fördjupningsomgången med förskolechefer och enhetsutvecklare (ledningsgruppen!) för Skurups Förskola, tillsammans med Pernilla Tillander med Marie Cornmark som processledare för ESF-projektet Inkludera & Mötas (vilket är ramen inom vilken Ringar på vattnet-insatsen genomförs).

Vilket drömteam – Pernilla Tillander, Helena Roth, Marie Cornmark!

Det är nästan så jag saknar ord för att beskriva känslan – upplevelsen – resan som denna insats givit mig. Känslan inombords är dock riktigt riktigt skön, och det ger mersmak må ni tro. Därav Churchill-citatet – för det här är både alldeles för roligt och för givande för att ta slut nu. Så det gör det inte, har vi bestämt oss för!Så medan jag sitter här i soffan och landar, med gemytligt sprakande brasa i kaminen och den vackra blombuketten från Skurups Förskola i vas på soffbordet, så spinner samtidigt hjärnan på alla möjliga och omöjliga vägar det Tillanders-Rothska samarbetet (med en Cornmark som ess i rockärmen!) kan ta vägen. Är du månne lika nyfiken som jag?

En Droppe Midnatt – på scen

Kvart i fyra i lördags anlände vi till Slagthuset, jag och Alma, efter att ha trotsat regn, hagel, kastvindar och ruggans väder. Mötte upp syster och ställde oss i den ganska långa kön till En Droppe Midnatt, föreställningen av och med Jason ”Timbuktu” Diakité i regi av Farnaz Arbabi.

Bänkade oss och väntade förhoppningsfulla (märk väl – förhoppnings- snarast än förväntansfulla! För mig en enorm skillnad!) på att all publik skulle bänka sig i den fullsatta salongen, så att föreställningen kunde dra igång. Och drog igång gjorde den sannerligen. 

Vilken show! 
Skickliga musiker, fantastisk backdrop med illustrationer och animeringar av David Giese, vissa av låtar går rätt in i hjärtat mitt (låtarna måste väl ändå snart gå att lyssna till på Spotify – någon som vet?) och så berättelsen då. Hög igenkänning med boken, och samtidigt… annorlunda! I boken får kvinnorna i Jasons liv större plats än i scenföreställningen. Föreställningen berikas däremot av att Madubuko Diakités röst, som också är tydlig i boken, här faktiskt blir till, på riktigt.

Rekommenderar varmt boken. Och rekommenderar lika varmt föreställningen! De är båda riktigt bra – och samtidigt väldigt olika varandra, så en jämförelse dem emellan känns helt onödig, till skillnad från mången filmatiserad bok.

Nya datum är släppta för föreställningen, i både Stockholm och Malmö, och därmed finns ingen ursäkt för att inte passa på. Så: Se den. Läs den. Gör både ock – och bänka dig sedan, liksom jag, i ivrig väntan på plattan En Droppe Midnatt, för Jason, ärligt talat, detta är för bra för att inte släppas också som musikalbum! Kanske är det en god idé att gå och se föreställningen en gång till själv, medan jag väntar på skivan?

Så snopet!

Cyklade som en gnu i motvind kryddad med kastvindar, regn som emellanåt fick extra förstärkning av hagel och nära nollgradigt. Väl på Simhallsbadet så bytte vi om och la handdukar och lilla blå necessären i duschrummet innan vi trotsade den kalla korridoren bort till 50-metersbassängen, och där, längst in, kom vi fram till den djupa 12×12-metersbassängen där söndagarnas fridykningskurs i regi av MSDK tar plats.

Rotade fram ett par fenor och hoppade i plurret. Efter lite egen uppvärmning är alla i vattnet och vi börjar med lite gemensam uppvärmning. Fram och tillbaka, fensimning, fällknivar, diagonalt ner till botten och upp igen och allsköns andra varianter. Ingrid introducerade sedan en ny övning som var alldeles fantastisk! Med fenor och mask (utan snorkel) skulle vi först simma ryggsim till andra sidan, sedan följa bassängens ytskikt med kroppens framsida, dvs nedför kortänden med magen mot kaklet, fortsätta med magen ned mot botten och sedan uppför den sista kortänden, och där ånyo ta ryggsim bort till andra sidan – långsamt för att andas och hinna ventilera ordentligt innan händerna slår i kaklet vid bortre kortänden igen… Tre sådana rundor körde vi och jag älskade det!

Nåväl, vi fridök vår timme och sen bar det av mot duschrummet… men där var det snurrigt värre: handdukarna låg kvar, men lilla blå necessären var väck. Puts väck! Jag letade genom omklädningsrummet men till ingen nytta. Vi fick låna lite schampo av en av de andra kvinnorna i duschrummet, och som tur är hade Alma en borste nedpackad i väskan.

Snopet värre, och liiiite trist, ärligt talat. Jag menar, en uråldrig och väldigt bättre begagnad necessär, några tops, en mini-nagelfil och en bomullsrondell, en liten hotelltvål, en nagelsax, ett uttjänt hårband, en glestandad plastkam och flaskan med lite flytande honung utspädd med ännu mindre vatten (ypperligt balsam!) kan jag ha och mista alla dagar i veckan men i necessären låg också min alldeles sprillans nya Soapnut schampotvål med dödahavslera som jag sett så fram emot att premiärtesta!

Tji fick jag – får helt enkelt köpa en ny antar jag, och hoppas att den som fått fatt i necessären min gläds åt och har nytta av framför allt schampotvålen?!