#blogg100 – Ett centrum av stillhet.

”Vi har alla ett centrum av stillhet omgivet av tystnad.” skriver Dag Hammarskjöld, och beskriver då, i Pelle Bengtssons ord, vårt väsens mitt, stillhetens punkt.

Detsamma som Ambrose Pike försökte förklara för Alma Whittaker, när han yppade sin längtan efter att höra sig själv leva, eller hur?!

Den mänskliga grundinställningen är stillheten, som vi sedan fyller. För så är det att vara människa. De inre rösterna pockar på, de yttre väcker ännu fler inre till liv, och så blir det liksom trångt inombords. Så många röster, så många tankar, fragment, högljudda rop, ivrigt, ängsligt, som små barn som står och drar i ärmen i hopp om att få berätta nånting.

Och vi ger dem vår uppmärksamhet. Den som skriker högst och mest ihärdigt får vår uppmärksamhet, och ständigt än det någon som gör just det – alltid finns det en röst som är lite högre, lite mer enveten än de andra. Och så lyssnar vi, ger uppmärksamhet, lägger vår tid, energi, kraft och ork på detta något… utan att ställa oss frågan om det gagnar oss. Om det verkligen är här vi ska rikta vårt fokus. Om det ger mer än det tar. Om det ger vägledning i den riktning vi önskar röra oss i.

Vad händer när vi istället väljer att lyssna inåt, inte efter den mest högljudde, utan efter visheten? (Och visheten talar alltid, enligt Michael Neill, med en ängels röst.) När vi slutar släcka bränder i vårt eget liv, och istället ger oss hän till det liv vi vill leva? När jag förstår att jag inte måste lyssna till den inre kakafonin, vare sig den mest högljudde eller den tystaste av röster. Att jag kan välja – om det är en tanke (som ger en känsla) som jag vill utforska djupare, en tanke (och en efterföljande känsla) som gör gott. Som jag gagnas av. Som gör livet lite mer livfullt. Att stillheten alltid finns där, under, bortom, förbi det inre bruset.

När jag är nära mitt eget väsens mitt – vad vill hända?

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 17 av 100.
Boken ”Mot enkelhetens punkt – anteckningar från vägkanten” av Pelle Bengtsson.
Svenska inlägg här, engelska på 
helenaroth.com

#blogg100 – Att inte känna till.

Läser den nätta Bortom tanke av vännen och Supercoach Academy 2014-kollegan Patrik Rowinski, med blyertspennan i högsta hugg. Stjärnar, markerar, stryker under och gör utropstecken både här och där. Inser efter bara några sidor att här har jag en till bok till årets #blogg100-utmaning, som jag ju för första gången styrt i den mån att jag har ett tema jag följer – att reflektera lite mer på djupet kring sådant jag läser. Under många år har jag läst på det viset att jag gör noteringar, fysiska eller mentala beroende på vems bok det är, men sällan har jag kommit mig för att faktiskt ”göra något av det”. Men nu, nu gör jag just det, och jag njuter av processen, och som det känns just nu kommer jag att fortsätta blogga på detta temat även efter den etthundra dagarna är till ända. Måhända inte varje dag dock.

”För att kunna lära oss något nytt behöver vi försätta oss i attityden att inte känna till.”

Lite grann det är det som läsande ger mig – det öppnar möjligheten att vara total nybörjare, helt okunnig och ovetande, och bara läsa, ta in, upptäcka vad som slår an en sträng inom mig, och vilket som går mig förbi. Läser annorlunda numera, då jag inte längre sätter press på mig själv att jag måste läsa ut varenda bok jag börjar läsa (ja, så tvångsmässig har jag varit. Med betoning på Har!).

”I nybörjarens sinne finns många möjligheter, i expertens finns det endast få.”
– Shunryu Suzuki, Zen-mästare

Ju mer jag tror mig veta, desto mindre öppen är jag för det jag inte vet.

Fullt logiskt, eller hur? Om jag tror mig veta, är det så mycket enklare att gå in i saker sökande bekräftelse. Bekräftelse på det jag redan vet. Jag bygger på mina argument, min kunskapsbas, med mer av sånt jag redan vet.

”Bara den som provar har en chans att upptäcka vad det egentligen är som händer.” skriver Patrik. Och det där är allomgiltigt. Jag kan tro. Eller så kan jag testa. Men om jag inte provar, kanske av rädsla för att göra fel, kanske för att jag tror mig veta att jag inte kommer att klara av det, eller för att om det funkar så krävs det att jag omvärderar något grundläggande antagande jag gjort – om mig själv eller min omvärld, bådadera kan upplevas lika skrämmande, om jag tror på mina tankar.

Våga kliv in i saker, situationer, relationer med attityden att du inte redan känner till vad som komma skall, eller komma kan.

Våga säg Jag vet inte lite oftare och se vad som händer.
Kanske du lär dig något nytt?

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 15 av 100.
Boken ”Bortom tanke” av Patrik Rowinski.
Svenska inlägg här, engelska på 
helenaroth.com

#blogg100 – Är du dig själv?

Det berättas om Rabbi Susha att han, när han låg på sin dödsbädd, kallade samman sina lärljungar och sa ”I den tillkommande världen kommer man inte att fråga mig ‘Varför var du inte Abraham?’ eller ‘Varför var du inte Moses?’, utan man kommer att fråga ‘Varför var du inte Susha?*”.

Pelle Bengtsson lyfter fram en berättelse från den chassidiska traditionen. Jag läser och igenkänningen slår sina starka klor i mig. Just så! Vem är jag? Jag? Hur är Jag, när jag är som allra mest mitt stora jag? Pelle följer upp med frågor som rör runt:

Är du dig själv? Eller har du blivit ett med masken du satt framför ditt verkliga ansikte? Vem är du när du slutar spela roller? När du klätt av dig egenskaperna du skyler din nakenhet med? 

Ja. Och nej.

Jag medger öppet och ärligt, att jag fortfarande ikläder mig masker, som skydd, som rustning, som ett bekvämt tillhåll, som jag kan tillskansa mig en paus bakom. Men mindre ofta. Mer sällan. Oftare träder jag fram, naken och sårbar, delar med mig av osäkerhet, rädsla, förvirring, missförstånd och längtan. Och därmed, föder jag min egen styrka. Få saker har gett mig sådan kraft, som att släppa mitt krampaktiga tag om rollen jag spelat (spelar…) och likt en bebis som just lärt sig ta sina första stapplande steg, så testar jag: bär mina ben mig fortfarande? Trots att jag kastat rustningen, som fungerat som ett exo-skelett, en krycka, vars stabilitet jag lutat mig på, till den milda grad, att muskler förtvinat, för de helt enkelt inte kommit till användning.

Kastar kryckan och stapplar fram. Steg för steg, starkare, säkrare på foten.
Snart springer jag som om jag inte gjort annat.

Det ger bränsle att kasta loss från nästa roll, och nästa, och nästa. Många är de.

Förälder. Kvinna. Sjuttiotalist. Duktig flicka. Projektledare. Egenföretagare. Valideringsingenjör. Hustru. Syster, dotter, kusin, barnbarn. Kollega. Vän. Fiende?

Enkelt hade jag kunnat addera bra många fler roller till listan.

Vad händer i mig, och i dig som möter mig, när jag inte identifierar mig med rollen jagduvi ålagt mig utan möter världen, naken?

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 13 av 100.
Boken ”Mot enkelhetens punkt – anteckningar från vägkanten” av Pelle Bengtsson.
Svenska inlägg här, engelska på 
helenaroth.com

#blogg100 – Höra mig själv leva.

”Jag skulle vilja tillbringa resten av mitt liv på ett tyst ställe där jag skulle arbeta så långsamt att jag skulle kunna höra mig själv leva.” säger Ambrose Pike till Alma Whittaker.

Kunna höra mig själv leva.

Frasen fick mig att pausa läsningen, stanna upp, och lyssna. Inåt.

För det gör jag. Numera. Sedan… tja, det sammanfaller nog med så många andra saker i mitt liv: vårvintern 2013. Då jag hoppade på #blogg100 första gången och äntligen gav mig själv skrivandets välsignelse. Då #skolvåren föddes (och jag fick livsfränder!). Då jag anlitade en coach, och i samma veva blev medlem i en Mastermind-grupp (ja, fortfarande aktiv!). Då när begreppet tankespjärn damp in i min värld, och jag föll pladask! Då jag deltog i ett global summit for transformational leaders och på samma resa besökte ett koncentrationsläger, med allt vad det innefattar.

Ett par månader då jag, bevisligen, var vidöppen för nya intryck, insikter och möten. Även med mig själv. För då började jag, på riktigt, lyssna inåt. Då började jag sakta ned, så att jag faktiskt började uppfatta ljuden från mitt levda liv. Och den där nedsaktningen har även tagit sig fysiska uttryck. Talar långsammare. Rör mig långsammare (har numera svårt att gå så där stressat snabbt som tidigare var default-läget). Märker och tar in så ofantligt mycket mer än någonsin tidigare – observerar, förundras, berörs. Agerar mer medvetet, och inte lika impulsivt, explosivt. Eller… skrattar nog lika mycket, rätt ut, eller möjligen än mer, men attackerar mindre, vid färre tillfällen, och Med mycket större medvetenhet. Väljer.

Kunna höra mig själv leva. 

En förmåga alla har. Eller. Förmåga? Kanske fel begrepp. Snarast en grundförutsättning för livet. Något som alltid finns där – i stillheten bortom det konstanta flödet av röster inombords. Flödet som finns där – men inte måste uppmärksammas. Ju mer jag förstått hur det funkar, alltsammans, tankar, känslor, upplevelsen av världen, desto mindre benägen blir jag att kasta mig i floden som flödar genom mig. Ställer mig på strandkanten och ser den flöda förbi istället. Och där – alltid! – finns stillheten, stillheten som möjliggör för mig att höra mig själv leva. Hör du?

Tankarna är oljefärgen, stillheten själva tavlan, kanvasen som tankarna tar fäste på, emellanåt i så tjocka lager att det är svårt att tro det finns en tavelduk därunder. Men.
Den. Finns. Alltid. Där.

Alltid.

Hör dig själv leva!

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 12 av 100.
Boken ”Alma Whittakers betydelsefulla upptäckter” av Elizabeth Gilbert.
Svenska inlägg här, engelska på 
helenaroth.com

#blogg100 – Livet blir till först när det berättas.

Livet blir till först när det berättas, säger Kerstin Ekman, citerad i Mot enkelhetens punkt av Pelle Bengtsson. Hur min livsberättelse omfattar allt som är jag, allt jag upplevt, mitt ljus och mitt mörker, mina tårar och mitt skratt, alla åldrar och all strävan. I den kommer också erfarenheter av kärlek och av det som är kärlekens motsats att finnas, skriver Pelle och fortsätter; I och genom sin berättelse träder människan fram inför sig själv och inför andra.

Vikten av att befinna sig i en atmosfär där min berättelse, så som jag förstår den, ser den, upplever den, tas emot, i tillit, är A och O. Om inte så lär jag hålla tyst, eller hur? Modet som krävs för att kliva fram, låta min livsberättelse träda fram, ord efter ord, insikter och lärdomar, paradoxer och motsägelser. Var har jag det modet? Skapar jag sammanhang, där det modet inte bara efterfrågas utan också uppmuntras?

Pelle ställer en viktig fråga: Är det möjligt att ”visa upp” sig utan att bemötas med moralisering, fördömelse och förkastelse? Tittar jag på mitt eget liv, som en slags tidslinje, så är det egentligen först sista fjärdedelen av livet som jag befunnit mig till största delen, i den typen av omgivning. Befunnit mig i… och skapat. Det är ett sam-skapande som tagit plats, något som velat bli till; som, när jag tittar i backspegeln, givit mig, och de andra i dessa konstellationer, just detta. En plats, ett sammanhang, där det är möjligt att visa hela mitt jag, utan att mottas med ett dömande, utan istället i en varm och kärleksfull omfamning. Av allt jag är. Och vet du – jag har inte ett sådant sammanhang. Jag har flera. Flera! En ovärderlig skatt att värna om, utveckla, underhålla, använda mig av. Vilken ynnest, vilken rikedom!

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 9 av 100.
Boken ”Mot enkelhetens punkt – anteckningar från vägkanten” av Pelle Bengtsson.
Svenska inlägg här, engelska på 
helenaroth.com

En lovsång till kvinnan

Idag är det Internationella kvinnodagen och jag passar på att skriva en lovsång till kvinnan, som dag för dag låter sig själv bli det hon har inom sig att bli, som dag för dag är allt det hon har potential att vara. Till kvinnan, som dag för dag reser sig ur sängen, kliver fram ur skuggorna och lever livet.

Till dig, som inspirerar mig att vara. Tydlighetens mästarinna, bangar aldrig från att ställa frågan som andra räds att ställa. Med ett varmt och stort hjärta, som blir desto större och än varmare, just för att du är så tydlig.

Till dig, som under åren jag känt dig vuxit så enormt. Vidgat din komfortzon så oerhört mycket, något jag tror – vet! – att du faktiskt ser själv, med viss förundran. Men inte kan väl jag? Jo. Du kan ju det. Och jag tror du på sista tiden börjat lita än mer till din inre kraft och styrka; Äntligen!

Till dig, som för ett år sedan gjorde en sådan tankevurpa att du själv förundrades. Premisserna förändrades. Och du – du valde vägen som var dig helt ny. Du vågade, modigt och sårbart tog du steg efter steg in på en väg som förändrat dig i grunden.

Till dig, som vacklar mellan att leva i det okända, och modigt anträda livsresan utifrån den utgångspunkten. Och samtidigt fajtas du med driften att veta. Men du bangar inte du heller. Kliver utanför normerna, vågar säga Nej, säga ifrån, göra saker på ett annat vis.

Till dig, som visar mig på ett annat sätt att leva, ett rikare, mer njutningsfyllt liv. Tillåtelsen, utforskandet, blottläggande. Du går före och jag, jag kan smyga efter lite försynt. Tittar och lär, vågar, lite mer, för varje gång jag doppar tårna i din livsupplevelse.

Till dig, som släpper taget om konventioner, svävar fri, och sen, ur längtan så stark, dyker djupt ner i jorden, ankrar dig, förbereder dig, satsar allt. Letting go för att kunna let come that which may. Och hela tiden med en starkt pulserande kärleksenergi som är så underbar att vara i.

Till dig, som är så modig. Går på nit efter nit, och ändå fortsätter du. Idogt anträder du vuxenvärldens väg, rikare, klokare, visare än jag nånsin var i motsvarande ålder. Hudlös och modig. Vilken kombination!

Till dig, som än en gång kastar loss. Ånyo byter plats, och tryggt vet, av egen erfarenhet, att rötterna snart nog rotat sig, grävt sig djupt ner i myllan, och där låter ny energi flöda upp genom dig.

Till dig, som tagit emot livets hårdaste smäll, bara för att resa dig, likt Fenix ur askan, visare, vackrare och mer levande än nånsin förut. Vilken förebild!

Till dig, som möter världen så mjukt, och ändå så starkt. Ännu en vars energi är som en varm omfamning, hos dig kan jag vila, fast samtidigt dyka djupt ner i sorg, rädsla, oro. Trygg, varm, omhuldande, bjuder in till att öppna upp, även det där jag kanske undviker att öppna upp inför andra. Så icke med dig.

Till mig, som ? Ja. Vad gör jag? Vad är jag? Modig? Ärlig? Nyfiken? Ja. Svag? Rädd? Ledsen? Ja. Längtande? Kärlekstörstande? Osäker? Ja. Generös? Glädjespridande? Stark? Ja. Så därför sjunger jag en lovsång även till mig, som för varje dag låter lite mer av mig träda fram, där slöjorna lyfts bort, en efter en, medvetet och självmant, för att möjliggöra ett liv som levs, med allt vad det innebär.

#blogg100 – Att erövra mitt eget språk.

”Det är angeläget att människan söker ett språk som blir hennes eget. Att erövra ett eget språk är att mer och mer få tillgång till sig själv.”

Ju mer jag skriver, desto mer ser jag sanningen i detta. Jag läser det jag skrivit, och kan se, att det är skrivet av mig. Där är en rytm, ett bruk av ord och mellanrum, av skiljetecken och pauser, som är Mitt.

Ju mer jag skriver, desto mer hittar jag Mig. Jag sätter fingrarna på tangentbordet… och ut kommer det. Ur mitt innersta. Ofta utan att jag har en tydlig riktning, ett mål att nå, en klar bild av vad som komma skall; längd, innehåll, avsikt. Det blir till, när finger möter tangent, bokstav efter bokstav läggs till pärlbandet av meningar, som löper över skärmen. Fyller det tomma vita pappret – om så än digitalt – med små myrspår, bokstäver som i ett kluster helt plötsligt betyder något. Till skillnad från Usdhfkjn er8ujfbnladf ksdfjhwkhrj.

Ju mer jag skriver, desto mer får jag tillgång till. Sådant jag tidigare inte skulle upptäckt, lagt märke till, uppmärksammat, belyses i starkt sken. Som en inre spotlight lyses ord, meningar, tankar, frågor, funderingar, rädslor, förhoppningar upp. Framträder klart och tydligt. Omöjliga att ignorera, att låtsas som om de inte funnes. Självmedvetenheten ökar, och med den, kommer modet att släppa fram allt jag är. Rädslan som gör att jag håller tillbaka – håller tillbaka mig – minskar, krymper, kanske helt enkelt för att det som är Jag tar större plats? Proportionerna har förändrats, där rädslan tidigare tog större del, i förhållande till ett Jag som inte gjorde det, så är måhända rädslan precis lika stor som tidigare, men Jag tar större plats. Jag finns, på ett annat sätt, än tidigare.

Ju mer jag skriver, desto mer medveten blir jag om mitt inre språk. Det jag hör inombords, den inre rösten. Eller kanske snarast, de inre rösterna. Olika ton, beroende på sinnesstämningen i stunden. Ju mer jag skriver, desto mer lika blir dessa olika röster – desto tydligare kan jag se kopplingen, igenkänningen. Jag är jag, oavsett om mitt verktyg för stunden är den inre rösten, ett publicerat blogginlägg eller min fysiska röst framför sextio personer på en utbildning. Likheten mellan dessa olika verktyg, hur rösterna blir allt mer lika oavsett var jag lyssnar, säger mig, att jag är på väg, att jag, för varje dag som går, får mer och mer tillgång till mig själv. Till allt jag är, allt jag kan vara.

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 7 av 100.
Boken ”Mot enkelhetens punkt – anteckningar från vägkanten” av Pelle Bengtsson.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com