#blogg100 – I vila hos sig själv.

Lånade den som vandrar om natten i höstas. Eller rättare sagt, en vän stack boken i handen på mig och sa att denna skulle jag läsa. Så det gjorde jag. Förundrades. En ofantligt vacker bok. Språket, känslan. Läste ut den… och vägrade lämna tillbaka den. Visste att det fanns mer jag ville med denna boken, eller kanske var det den som ville mer med mig?

Igårkväll plockade jag fram den igen – det är dags nu. Dags att läsa om. Dags att reflektera. Och blogga om den, inom ramen för mitt tema i #blogg100-utmaningen. Hann bara två sidor innan jag såg det. Det första fragmentet av en längre mening, ett fragment som likt nässlans nässelcell exploderade och sköt rakt in i mig.

…i vila hos sig själv…

Min förmåga att uppleva livet, när jag är där, i vila hos mig själv, så mycket större. Ingen känsla förkastad, förringad, bortkörd. Välkomnad, helhjärtat och öppet, nyfiket med en visshet i botten, en visshet som utgår från känslan av att – fullkomligt – vara i vila hos mig själv. I de stunderna är allt som det ska, hur kaotiskt och förvirrande livssituationen än må vara. Det som är, det är, och det är som det ska vara.

I stunderna där jag går vilse i mig själv, där jag snubblar mig fram, slår i tån så det gör ont så ont… då är jag långt från den där vilan, tycks det mig. Och ändå så vet jag, att det är en chimär. Avståndet påhittat, för det enda som egentligen krävs är en endaste tanke som tränger genom (det mentala) bråtet som lagt sig som en barriär mellan mig och välbefinnandet… Och den tanken kan komma när som. Var som. Hur som. Givet att jag förmår hålla en aldrig så snäv springa öppen till mitt innersta jag. Och då det åtgår mer energi att försöka hålla mig sluten, än att hålla en springa öppen, så nås jag, av ljuset, av tanken, som i ett huj för mig tillbaka, till mig, mitt medfödda välbefinnandet. Där jag finner mig, åter, i vila hos mig själv. Hemma.

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 69 av 100.
Boken ”den som vandrar om natten” av Marianne Fredriksson.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com

#blogg100 – Var, lev.

Jag tror att det första,
ja det absolut första
är att på nytt lära sig
att se, höra, röra sig, vara.

Låt inte världen försvinna bakom klichéer,
se inte världen genom dollartecken,
inte ens genom ideologi, skepticism eller religion,
gå vidare bakom scenens alla draperier,
tvätta era ögon rena i Nuet,
sök den äkta naiviteten,
som renats i resignationens kalla bad,
lyssna till orden och tystnaden,
se hur färgerna och formerna
avslöjar tidens illusioner
och blottar dess verkliga närvaro,
se hur vacker en enkel rörelse kan vara,
känn doften av blåbärsris och pors,
känn marken,
vila tätt mot jorden,
låt stjärnorna vara mått för din inbilskhet,
se din broder och din syster,
öppna i förtroende ditt väsen,
sjunk in i den kravfria tystnaden,
den stora stillheten som helar,
v a r,  l e v.

Av Martin Lönnebo, ur boken Det visa hjärtat.
Citerad i Mot enkelhetens punkt – anteckningar från vägkanten”.

Att på nytt lära mig. Att se. Höra. Röra mig. Vara.
Ja.

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 68 av 100.
Boken ”Mot enkelhetens punkt – anteckningar från vägkanten” av Pelle Bengtsson.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com.

Hvorfor ikke?

Hvorfor ikke?, frågar den unga pojken journalisten som precis sagt åt honom att han inte är dansk.

”För om all världens människor kom till Danmark och födde barn här så kan man inte säga att alla dessa barn är danskar.”

Hvorfor icke?, frågar han igen.

Det är smärtsamt att se dessa unga själar mötas av ett så tydligt avvisande, på grunder som de inte kan förstå, grunder som är så orimliga, omänskliga.

För – hvorfor ikke? Orimligheten i att sätta dessa etiketter på människor, som en slags kvalitetsstämpel – du är dansk. Du är det inte. Du är äkta. Du är oäkta. Varför gör vi så gentemot våra medmänniskor? Drivkraften att rädda Mig, genom att förgöra Dig – vem gagnas? Utanförskapet skadar, oss alla. Alla! Hur kan vi komma förbi denna rädsla, och inse att vi hänger ihop, att vi är ett?

 

#blogg100 – Digital helg.

”Jag låter orden vila och blir tyst, så att universum ska få möjlighet att tala.” 

Universum talar nog. Ständigt och jämnt. Men hör vi? Lyssnar vi?
För upptagna med att döva oss själva, otåliga, begäret bultar inom oss efter nya dopamin-injektioner som leder till ett ständigt bläddrande i våra online-flöden? Har det kommit något nytt mail, mess, tweet att agera på, för att undvika att göra det där andra, som jag egentligen skulle/ville/borde/måste?

Nu låter jag måhända som värsta teknikfienden?
Det är jag inte. Inte alls. Kanske snarast tvärt om. Jag är dock, även på detta område, en varm förespråkare för både ock, snarast än antingen eller. Så när en närstående gav uttryck för en önskan att koppla ner, så föreslog jag att vi, tillsammans, ska ta digital helg. Tjugofyra timmar utan skärmar – dator, padda, smartfån som ren och skär telefon – dumfån? – (dvs, att faktiskt tala i den!) går bra, och sen får vi väl se, om vi vill införa andra undantag (Headspace på morgonen tätt följd av Seven för egen del; dessa kan dock göras med fånen i flygläge, juste kompromiss måhända? En offline Digital-helg-Spotify-lista?) och skapa ramar att förhålla oss till – bryta, knuffa på, dra närmre oss?

Spännande fortsättning följer…

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 65 av 100.
Boken ”Mot enkelhetens punkt – anteckningar från vägkanten” av Pelle Bengtsson.
Svenska inlägg här, engelska på 
helenaroth.com

#blogg100 – Var i stillhet.

”Du behöver inte ens lämna rummet. Förbli sittande vid ditt bord och lyssna.

Försök inte ens lyssna, bara vänta, var i stillhet med endast dig själv.

Världen kommer att erbjuda att demaskeras inför dig,
den har inget val,
den kommer att rulla runt i extas vid dina fötter.”

– Franz Kafka

Så här sitter jag. Och lyssnar. Eller inte ens det.
Väntar, i stillhet med mig själv.
Väntar på att världen ska demaskeras, krackelera?
Nya upplevelser framför mig, nya vyer som väntar.

Andas in, andas ut. Svårt undvika att lyssna. Grannens bil som startar. Fågeln som kraxar utanför de öppna sovrumsfönstren. Skatan som säger KattKattKatt. Hjärtats slag, pulsen kännbar inom mig. Någon slår igen en dörr och vinden drar i rullgardinen; där kör bilen.

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 64 av 100.
Boken ”Bortom tanke” av Patrik Rowinski.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com.

#blogg100 – Runt våra övertygelser.

”I samma ögonblick vi inser hur övertygelser uppstår (själva processen bakom) har vi upptäckt att vi har kapaciteten att ifrågasätta deras övertygande röster och det som de föreslår. Vi kan upptäcka att runt våra övertygelser finns det ett utrymme.”

Deras övertygande röster.
Igenkänningen stor. Enorm.
För oj så övertygande de inre rösterna kan vara!

Den enkla frågan Gagnar detta mig? är en fråga jag ställt mig, tusentals, tiotusentals gånger, och tack vara den vanan, har det blivit så mycket lättare för mig att se bortom övertygelsens övertygande inre röst. Att nå utrymmet som finns runt om dem, att vidga perspektivet, om så bara en smula. Det räcker. Så fort det blir en liten glipa mellan övertygelsen och… och? Ja, och vad? Det är ju just det – när glipan uppstår tappar världen sin förmåga att framstå som enkom svart eller vit. Det infinner sig ett tvivel, en möjlighet, något annat kan ske, kan uppstå. Gråa nyanser smyger sig in, så fort glipan uppstår och ljus och mörker börjar blandas.

Rumi säger något liknande:
Bortom alla idéer om rätt och fel finns en äng. Låt oss mötas där.

Möter du mig på ängen?

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 63 av 100.
Boken ”Bortom tanke” av Patrik Rowinski.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com.

#blogg100 – Icke uppfyllda förväntningar.

”Det är med känslomässiga förväntningar som stressen kommer. Stress är inget annat än icke uppfyllda förväntningar.”

Håller du med om det? Att stress uppstår genom min relation till det som ska göras, eller inte göras, snarast än på grund av det som ska göras eller inte göras? Märker du skillnaden? Hur jag förhåller mig till något, är skillnaden som gör skillnaden. Och den skillnaden har sitt ursprung i mina tankar, filtret med vilket jag för tillfället betraktar världen. I god sinnesstämning, så kan jag hantera allt. Glider som rovfågeln på vindarna, buren av naturens kraft. Om min sinnesstämning däremot är låg, så blir varje grästuva ett berg, omöjligt att bestiga. Jag kraschar, faller handlöst till marken och förmår inte se bortom det oöverstigliga hindret framför mig.

Jaha, så du blir aldrig stressad längre, eftersom du kommit till insikt om det här, antar jag?” kanske du tänker.

Jag önskar nästan (men bara nästan!) att jag kunde svara Nej, jag blir aldrig stressad längre. Men det vore lögn. Klart jag blir. Det är en del av att vara människa, att uppleva, känna, genomleva och -lida allsköns sinnesstämningar med efterföljande känslomässiga dalar och bergstoppar. Men när jag blir stressad nuförtiden, så stressas jag mindre av att jag är stressad. Jag kan känna stressen, se den, ta på den, och ändå inte riktigt falla för dess sirensång. Jag har hela tiden ett ankare som håller mig fast vid det jag vet, att känslorna är en barometer, som anger hur mycket jag ska förlita mig till min nuvarande sinnesstämning. När jag sänks, mår dåligt, oroar mig och stressas, så vet jag, att jag inte ska lägga alltför stor vikt vid det jag känner i stunden.

Det betyder inte att känslan försvinner, som vore den huxflux bortblåst, men det lämnar en öppning inom mig, en öppning genom vilken känslan, oron, stressen, rädslan, nedstämdheten, kan ta sig, och därmed lämna mig. Enklare och snabbare, än när jag krampaktigt håller mig fast vid den. Sen att enklare och snabbare ibland går på ett par minuter, och i andra stunder kan vara i dagar, kanske tom veckor, ja, så är det.

Tror du mig om jag säger att oavsett om oron, stressen, nedstämdheten – vad det än månde vara för låg känsla – varar i veckor, så bekommer den mig inte lika mycket som förut? Förut då jag ännu inte kommit till insikt att det är min relation till något, som avgör hur jag känner kring det.

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 61 av 100.
Boken ”Någonstans finns viljan” av Lennart Strandberg.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com.