Låt mig testa mina tankar

Twitter & Facebook, i bloggtexter och samtal, i stilla reflektion. Allt är exempel på arenor jag använder för att testa mina tankar. Jag är inte färdigtänkt. Långt ifrån. Och jag hoppas innerligt jag aldrig någonsin blir färdigtänkt – för då kan jag lika gärna lägga mig ner och dö.

Jag tänker & skriver eller talar. Ges eller skaffar tankespjärn som gör att jag omvärderar mina tankar, eller befäster dem.

20130519-104233.jpgJag tror världen vore en bättre plats om fler vågade testa sina tankar. Tror många avstår av rädsla för att någon ska sätta epitet på dem som ‘du är dum’, ‘vad korkad du är’, ‘ du tycker ju helt fel’, ‘så där kan du ju inte tänka’, eller på andra sätt utöva härskartekniker.

Jag har svårt att se hur vi gagnas som mänsklighet av ovanstående beteende. Dock vet jag att det är svårt ibland att undvika att agera så här, jag brottas själv med att nyttja främjartekniker istället. Inte lätt. Men nödvändigt.

Låt mig testa mina tankar – och visa omtanke med mig när jag klivet in i språng. Där tar mina tankar ett skutt och allt jag tidigare tänkt kan ställas i helt ny dager. I en omgivning som är hård och dömande kan det vara enklare att bergfast hålla kvar vid en tankegång än erkänna att jag kommit vidare i tanken nu, just på grund av omgivningens reaktioner.

Låt mig testa mina tankar – ge mig tankespjärn. Men tänk på att jag inte är färdigtänkt. Jag lär mig fortfarande, och jag vill väldigt gärna ha ditt stöd som ger mig än mer växtkraft.

Out beyond ideas of wrongdoing and rightdoing,

there´s a field – I´ll meet you there. – Rumi

Låt mig testa mina tankar – så ska jag låta dig göra detsamma.
Låter du mig testa mina tankar på dig?

Hönan och ägget

Snubblade över en debatt på Twitter som lite kortfattat handlade om kunskaper vs demokratiskt elevinflytande. Vilket som är viktigast. Om man inte behöver ha kunskaper först för att kunna utöva demokrati. Och därför är alltså kunskaper viktigast. Eller tvärt om.

Kloka Klas Lindelöf, Twitteralias @Samtider, skrev följande innan jag själv hann skriva ett tweet i frågan:

Kunskap och demokrati är som olja och vatten, man får helt enkelt välja (not).

Mina egna tankar gick så här:
Diskussionen om vilket som är viktigast av kunskap och demokrati, och därmed bör prioriteras och/eller sättas i främsta rummet, är ungefär lika intressant som den om hönan och ägget. För vem bryr sig egentligen – förutom evolutionsforskare och möjligen någon enstaka vertebratmorfolog eller så – om det var hönan eller ägget som kom först?

Hönan eller ägget?

Kunskap behövs för att kunna utöva sitt demokratiska inflytande, absolut, men betyder det att vi diktatoriskt ska tvångsmata elever med kunskap för det? Nä, varför skulle det vara så? Och i rättvisans namn var det ingen som förespråkade det heller! Men varför inte möjliggöra kunskapslínlärning samtidigt som praktiskt demokratiinflytande utövas?

Tycker de tär förunderligt att antingen-eller som debattform lockar så. Eller rättare sagt, det är väl nästan definitionen av debatt, men att man väljer den formen. Vari ligger lockelsen? Och varför har vi som individer ett så stort behov av att få rätt? Hur kommer det sig att det inte räcker med att du, för ditt inre jag, vet att du har rätt? Spelar det andra någon roll egentligen?

Målgång #Blogg100

Detta är det hundrade inlägget av #Blogg100, dvs, med detta inlägg har jag bloggat dagligen i etthundra dagar. Ännu en milstolpe jag är riktigt stolt över.

Christer Hellberg, som också deltar i #Blogg100-utmaningen skrev häromdagen en liten utmaning under hashtaggen #läslust100:

#läslust100

Tänkte jag skulle ta honom på orden…. men OJ vad svårt att välja ett endaste inlägg av dessa hundra. Får se om jag lyckas! Jag börjar dock inte helt från scratch, jag har en summering av mitt totalt hundrade blogg-inlägg, som kan fungera som startpunkt.

Jag funderade på humlandet, på essens och måsten, likväl som energivågen, men jag landar i Att uppnå oenighet!

Ett fantastiskt bra podcast-avsnitt från On Being gav inspiration till det inlägget. Efter att jag lyssnat klart var jag uppfylld av hopp att det går att skapa en annan värld än den vi ser idag. Detta ofantligt hoppfulla meddelande vill jag sprida till fler. Därav valet.

Christer, och andra som vill haka på #lästlust100, där har ni det inlägg jag väljer som mitt guldkorn, från dessa etthundra dagar.

Har du ett favoritinlägg, på denna eller någon annans blogg (länka gärna!)?
Vad är det som gör att just det är ditt favoritinlägg?

Ett möte, vad är det egentligen?

Idag har jag gått och funderat över möten. Tankarna drogs igång av ett tweet. Som ni märker får jag mycket tankespjärn på Twitter! Tweeten handlade om ett möte, och frågan var om det skulle vara ett möte som var ut-, in- eller avvecklande.

Jag blev nyfiken och började ställa frågor – för det är så jag lär mig nuförtiden! – och fick till svar att det var ett ”sitta och ta emot information”-möte, med lite möjlighet att påverka som deltagare.

Och där gick min hjärna igång.

För är detta verkligen ett möte? Ordet möte måste ju komma från mötas, som handlar om relationsbyggande, på ett eller annat vis. Men ju mer jag läste desto mer tänkte jag att mötet som beskrevs inte alls handlade om att mötas, utan snarare om att matas. Varför heter det då inte mate?

20130430-194011.jpg

Att matas med information, är det ett tillräckligt värde för att hålla ett möte? Idag? När all världens teknik är tillgänglig för oss (åtminstone för en oerhört stor del av oss i detta landet), kan vi då inte utnyttja den, så att vi när vi faktiskt tar oss tid att mötas, verkligen gör det?

Vad skulle hända om vi alla tog vårt individuella ansvar här?

Vad kan man göra, tänker du?
Tja, varför inte…

  1. vägra gå på informationsmöten
  2. tacka nej till möten som saknar agenda
  3. vara tydlig med vad jag förväntar mig av mötet som deltagare (eller arrangör)
  4. testa att flippa nästa möte

Jag skickade en kallelse själv innan lunch, och eftersom jag hade dessa tankar så skrev jag så klart en agenda. Jag kan nog få anledning att flippa lite möten i det projektet, eftersom vi sitter i minst tre olika länder (Sverige, Tyskland, USA). Hm… vad roligt det ska bli att testa det på riktigt!

Vad skulle hända om du slutade gå på möten som inte ger dig möjlighet till att mötas?

Smälter intryck!

Skriver detta på tåget på vägen hem, efter 4 intensiva dagar i Stockholm. Många intryck att bearbeta och smälta. Nya bekantskaper att ta tillvara. Insikter att reflektera över.20130423-132443.jpg

Fredagen ägnades åt förberedelser inför Barnverkets riksmöte, framför allt tillsammans med Martin. Lördagen och söndagen var det just riksmötet som stod främst på agendan. Och i söndags träffade jag ju @frokenann för första gången in the flesh! Ann är en av de fyra kvinnor som med stor glädje och entusiasm drar runt #skolvåren, bakom scenen, så att säga. Det var första gången någon av oss träffades fysiskt.

Måndag hade jag ynnesten att följa med Ann till hennes arbete, där hon är klasslärare för klass 3A på Edboskolan i Östra Skogås. Fick mycket att tänka på, och en stor dos igenkänning eftersom min son går i årskurs två. En fundering jag fick när jag stod och tittade på skolkomplexet, där dryga 900 elever F-9 går, är:

Är vi människor evolutionärt skapade för att samlas i stor skara med andra i samma ålder i en skolbyggnad? Är det verkligen det bästa sättet till lärande och utveckling?

Eftersom skoldagen slutade runt halvtvå kunde vi ta det lite lugnt ett par timmar innan vi begav oss till Babylon för en miniträff med #skolvårare. Och vilken träff det blev! Vi var totalt 12 #skolvårare som träffades och snackade, pratade, skrattade, tankespjärnade, funderade, reflekterade, fotograferade, spånade, snackade lite till, frågade, svarade och kramades!

20130423-132244.jpg20130423-132311.jpg

Att träffas fysiskt är verkligen en kick, efter att i olika utsträckning ha interagerat över nätet, på Twitter och Facebook. En av insikterna jag fick igår är att det ju inte alls är ett nytt fenomen detta med att knyta vänskaper per distans. Brevvänner är ju ett väldigt gammalt koncept, det enda som skiljer sig åt är ju egentligen att vi kan kommunicera i realtid numera.

Jag upplever en enorm tacksamhet och förundran över att det som jag drömt om, som mynnat ut i #skolvåren-initiativet, uppfattas och uppskattas av olika människor på precis de sätt som jag har fantiserat om. Det ger en enorm kick ska ni veta, att vara en del i detta från allra första början. Dessutom ger det bekräftelse av att vi är många som drömmer om och agerar för att ta oss dit, ett steg i taget. Och det – det är hoppfullt!20130423-132404.jpg

Vågar du drömma och vara hoppfull inför framtiden?

Energivåg utan like!

Vaknade tidigt igår, eftersom jag skulle ut på resande fot, Barnverkets riksmöte i Stockholm står inför dörren. Kollade Twitter och möttes av följande:20130419-213430.jpg

Egentligen skulle den varit med i torsdags, men den blev framskjuten, så det gjorde det mig glad att se att den kom med. Sen blev det bara bättre. Kolla bara vilken våg av underbar energi jag svävat runt i idag:

20130419-213449.jpg#ffse betyder ”follow friday”, och är ett sätt att tipsa andra twittrare om bra Twitter-konton att följa. Tillägget ”se” står får Sverige. Robert Klåvus berikar själv mitt flöde, och innan han skrev #ffse till mig hann jag följa flera andra av de han #ffse:ade. Så jag blev lite extra glad att få denna underbara uppskattning! Tackade gjorde jag också, med att ge en #ffse tillbaka:

20130419-213542.jpgBara en kort stund därefter dök nästa underbara #ffse in, från 100% Charlotte:

20130419-213559.jpgSen fick jag äntligen se artikeln i Metro, då min käre make skickade ett foto på den:

20130419-213644.jpgFick veta av Johanna som skrev artikeln att Metro publicerat den i alla tre versioner av Metro, så det har strömmat in nya följare på #skolvåren på Twitter och de sista platserna till sommarens stora händelse, #skolvårens afk i Varberg 18-19 juni är tagna! Även på Facebook har artikeln rönt uppmärksamhet, och jag har fått många glada tillrop även där.

Efter en lång dags arbete i både Malmö och Stockholm, vandrade jag och min Barnverks- och Drömfabrikskollega Martin Fredin mot Odenplan, trillade över Sibiriens Soppkök och bestämde oss för att stilla vår hunger (rekommenderas!). Restaurangen hade Stockholmsversionen av Metro så jag var tvungen att flukta lite på den med:

20130419-213733.jpgVilken dag – en dag då jag, i sanning, varit uppe på bergets topp, och jag har verkligen njutit av vyn!

20130419-222148.jpgJag tänker stanna kvar i den känslan, och njuta rejält. För detta är en energivåg utan like! Tillåter du dig att njuta av vyn då du är uppe på bergets topp?

Hammurabi och tankevurporna

Morgontwittrade mig in i en dialog som föranledde en hjärnspinn:

Codex Hammurabi

De senaste tre åren har jag hållit en två-dagars kurs i Kvalitets- & miljösystem på en Yrkeshögskola, och jag börjar berättelsen med en historisk vandring, med startpunkt just hos kung Hammurabi. I Codex Hammurabi finner vi nämligen de första skriftliga bevisen på krav om kvalitetssäkring. en av lagparagraferna beskriver konsekvenser av byggfusk. Om ett hus rasade och skadade/dödade människor, och det kunde kopplas till en fuskande byggherre, så skulle byggherren böta med sitt eget liv. Ganska tufft, och jag är glad att vi (de flesta länder åtminstone) gått från öga för ett öga-tänket.

Att jag kopplade till Hammurai gjorde dock att jag började fundera över den utveckling som skett inom kvalitetssäkring. Under årtusendena har olika saker legat i fokus, och det har gått från att vara just en kvalitetskontroll som utförs i efterhand, där man kontrollerat om saker håller måttet, till att bli mer och mer av en kvalitetssäkring under processens gång. Ju tidigare du upptäcker ett fel, eller möjligt fel, desto mer kostnadseffektivt är det.

En av tankevurporna jag gjorde, ligger i kopplingen mellan kontroll och betyg.

Mycket av kvalitetssäkringsprocesserna inom industri och näringsliv har nått så pass långt att det nu finns momentan återkoppling på det som produceras. I samma stund som en temperatur eller ett varvtal är fel, korrigeras detta, eller så stängs processen ned, tills rätt betingelser är återställda. På detta vis minimeras kassation t ex.

Jag har inte riktigt tänkt klart här, men nog är mycket av betyg, och kanske även individuella utvecklingsplaner och utvecklingssamtal, att likna vid kvalitetskontroll?

De sistnämnda borde vara mer den där realtidsåterkopplingen som sensorer slår vakt om i processindustri, men jag har inte själv upplevt att det verkligen är så. Det jag personligen sett av IUP:er och utvecklingssamtal känns fortfarande ganska reaktivt på något vis.

Jag vet att det finns lärare runt om i landet som med modern teknologi lyckas göra feedback och feedforward mer som realtidsåterkoppling! Elias Giertz skriver faktiskt om det just idag, efter att han lyssnat till Katarina Lycken#SETT2013. Jag hoppas detta väcker nyfikenhet så att fler lärare vågar testa ett mer direkt återkopplande, som det Katarina berättar om.

En annan tankevurpa jag gjorde är varför vi har sådant stort behov av kontroll? Var kommer det från? Är det så att vi har en grundläggande misstro till saker och ting? Är det medfött? Var det en överlevnadsfråga? Eller är den misstron ett skapat mönster, som vi likväl skulle kunna göra om till något annat? Gagnar det samhället fortfarande eller återskapar vi det generation efter generation av gammal hävd? Jag ska fundera över fler frågor att ställa mig själv kring denna andra tankevurpa.

Ja, som ni märker, här finns mer att upptäcka för mig. Så snälla, ge mig lite tankespjärn i frågan så att mina tankar kan mogna! Vilka frågor väcks i dig när du läser detta?

Sokrates, minsann!

Det kom ett tweet som gjorde mig så glad:

20130416-175130.jpg

Att bli omnämnd i dessa ordalag händer inte varje dag inte. Sokrates, minsann!

Jag blev nyfiken och tittade på Sonnys tweets, och han har skapat en hel serie med härliga #omtwittervar-liknelser. Se bara:

20130416-175320.jpg

Jag följer @ivar_per och håller med Sonny till fullo – han håller härden varm med den äran, den gode Per!

Men det finns flera:

20130416-175433.jpg

20130416-175506.jpg

20130416-175532.jpg

Jag tackade så klart för äran och frågade Sonny om han hade något särskilt skäl till detta. Han svarade:

20130416-175732.jpg

Att lyfta varandra – det är i sanning en syssla som gagnar alla berörda. Med detta inlägg vill jag både tacka och återgälda Sonnys underbara lyft av mig och många andra av hans twänner. Sådana infall gör gott i världen!

Vem lyftes du av senast, och hur?

Hur ser du på världen?

Annika Lindblom skrev på Twitter och Facebook om en fundering som föreläsningen ADHD i arbetslivet triggade i henne. Det satte igång tankar hos bland annat Troed Troedsson:Diagnoser och skolanJag hoppade in i dialogen, men tänkte vidareutveckla mina tankar här, och tar avstamp i Annikas fundering.

Jag har tyckt och tänkt mycket om ADHD, ADD, autismspektrum och dylika diagnoser, etiketter eller vad man vill kalla dem. Numera brykar de samlas under begreppet npf, dvs neuropsykiatriska funktionshinder.

Jag har tagit stort intryck bl a av Iris Johansson, vars bok En annorlunda barndom är fantastisk. Även boken (och dokumentären) Hästpojken, som handlar om autistiske Rowan, möjliggjorde tankespjärn.

Shamanen i Hästpojken säger till Rupert Isaacson, Rowans pappa:

Jag känner igen mig i din son, han är nu som jag var då

Det berörde mig och gjorde att jag än mer kände att vi i dagens moderna samhälle sluter oss för alternativa sätt att se på livet och omvärlden. Och vilken guldgruva det är – olikheterna berikar om vi bara har vett att faktiskt se värdet i dem.

Temple Grandin har också visat mycket tydligt vilken skillnad det kan vara i hur vi uppfattar vår omvärld. Hon har använt sin världsuppfattning till att göra mycket för modern djurhållning (ffa för nötkreatur) – en industri som jag har mycket synpunkter på, men utan Temple vore det än värre, det är jag övertygad om.

Insikter om att det finns individer som ser sådant jag inte ser – och jag menar det bokstavligt – har gjort mig mer öppen för olikheter. Bara för att jag ser och uppfattar rött på ett visst sätt är det ju inte säkert att alla gör det. Jag vet ju faktiskt att det inte uppfattas lika av alla, för de som lider av röd-grön färgblindhet har svårt att särskilja just de färgerna.

Det får mig att fundera över vari min egen färgblindhet består?
Vad är det som Iris, Rowan och Temple ser som jag inte ser?
Vad är det som Iris, Rowan och Temple ser som inte du ser?

Värdegrund vad döljer du?

Henry Bronett skriver vackra och poetiska tänkvärdheter på sin Facebookprofil och idag talade den rätt in i mitt hjärta. Jag twittrade raskt vidare för klokhet ska spridas.

Värdegrund av Henry Bronett

Jag tror inte en äkta värdegrund döljer några avgrunder. Det tror jag inte.

Men om den skapas ytligt och inte är förankrad i en äkta och mänsklig identitet (gäller även för organisationer och företag, som ju består av människor), vad kan hända då?
Om den tas fram för att någon annan ålägger det, eller man tror man måste ha en, eller för den delen, för att man vet att man har en avgrund att dölja, ja… då kan det nog finnas saker under ytan.

Samtidigt så vill jag tänka att värdegrunder jag stöter på är äkta, att de genomsyrar en individs eller organisations vardag, att det är äkta, [paw rihk-titt] helt enkelt. Kanske är naivt av mig, men jag är nog hellre naiv än misstroende. Jag tror människor om gott, och det vill jag fortsätta med. Men någon gång emellanåt behöver jag tankespjärna på de mörkare nyanserna av livet, för de är en del av livet de med. Tack Henry!

Hur tänker du kring värdegrunder?

Dela med dig så jag får något nytt att ta tankespjärn mot!