Etikettarkiv: Pernilla Tillander

Välkommen 2018 – ett medvetet digitalt och analogt liv

Publicerad den av
17

Välkommen 2018, året då…

  • jag fortsätter att vara varsam med mig själv – det är en livsinställning jag alltid bär med mig.
  • jag lever ett mer medvetet digitalt och analogt liv – väljer vilket som passar bäst utifrån given situation.
  • digital 24-timmars-sabbat blir ett vanligt inslag i min vardag. Månatligen? Veckovis? Det ger sig, men minst två per månad.
  • sovrummet är en fredad analog zon, där huserar varken dator, padda eller telefon och behöver jag en väckarklocka får jag lösa det på annat vis än med telefonen.
  • jag inte köper en endaste online-kurs som innebär att jag själv ska titta på diverse videoklipp och reflektera i min enskildhet. Det. Funkar. Inte. För. Mig. Jag har lärt mig det nu.
  • jag, trots ovanstående, ska börja om på, och fullgöra ”A year to clear what is holding you back” som införskaffades under 2017.
  • jag – i gott sällskap – ska på ”analog” skrivarkurs med Bob Hansson på Mundekulla.
  • Pernilla Tillander och jag ska fortsätta arbeta tillsammans – växa, lära oss, och ha fantastiskt kul under tiden – i Skurups Kommun inom ESF-projektet Inkludera & Mötas.
  • jag ska läsa 26 svenska samt 26 engelska böcker, en per vecka; böcker som jag redan har i min ägo. Varje söndag blir det en bloggreflektion om veckans bok.
  • jag utöver de 52 ”böcker jag redan äger som ska läsas” sätter årets #Goodreadsreadingchallenge för 2018 till ett hundra böcker.
  • jag låter min Upholder-tendens (Löfteshållare) få fritt spelrum, vilket märks t ex i ovanstående, som för mig inte är ett straff utan en utmaning, något som lockar, som kittlar, som pirrar inombords!
  • jag satsar på att vara ChattyMeals-värdinna och/eller gå på andras ChattyMeals åtminstone månatligen.
  • cykling och promenerande, likväl som den dagliga sjuan och Headspace-meditationerna, fortsätter vara mina dagliga medspelare i livet.
  • min ekonomiska resurshushållning går till större klarhet – på alla plan. Här har jag ett arbete att göra i att klargöra, för mig själv, vad detta faktiskt betyder så jag vet vad det faktiskt är jag strävar efter.
  • min äldsta tar studenten. Gisses. Som tiden går. Det ska firas!
  • jag – kanske viktigast av allt! – ska njuta av livet, utforska, upptäcka, expandera, och på alla vis låta mig själv ha så roligt det bara går att ha!

Tidigare år har intention yttrat sig i form av ett ord, mer eller mindre. I år ser det annorlunda ut, och jag låter det flöda som vill flöda. Väljer jag att sammanfatta allt ovan så landar jag i följande begrepp: Ett medvetet digitalt och analogt liv. Det är årets intention 2018.

Hej då 2017

Publicerad den av
8

Hej då 2017, året då…

  • jag läst, läst och läst lite till. 73 böcker och 22889 sidor enligt GoodReads. Men så korrekturläste jag ytterligare en bok som ännu inte är utgiven, så totalt blir det 74 böcker och 23014 sidor som jag tagit mig genom under 2017. Jag satte min #GoodreadsReadingChallenge för 2017 till 50 böcker, så jag passerade mitt mål med råge.
  • The Gifted Bookclub såg dagens ljus i samband med min födelsedag och under hösten har vi läst två böcker. Vi inleder 2018 med Flow av Mihaly Csikszentmihalyi, följer upp med Foe av J.M. Coetzee och jag ser med spänning fram emot kommande böcker.
  • jag för första gången tekniskt korrekturläst en bok (och vilken bok sen då! Sigrid sover på soffan ska du läsa!).
  • ChattyMeals gjorde sitt inträde i mitt liv, en bekantskap jag definitivt kommer underhålla under 2018.
  • jag förstod min relation till inre och yttre förväntningar, detta begrepp som jag under flera år reflekterat kring, och nu fått än större förståelse kring, såsom varande en Upholder, dvs Löfteshållare.
  • jag sprang mitt första lopp någonsin!
  • jag har testat digital sabbat, vilket gett mersmak, så pass att kommande års intention sprungit ur upplevelsen.
  • min förstfödda fyllde myndig och min sistfödde fyllde tonåring och började högstadiet. Som tiden går!
  • vi för första gången på evigheter inte lämnade landet under sommarsemestern (till barnens stora förtret).
  • vi fyra Rothar avslutar året med att delta i världens största street party, Hogmanay-firandet i Edinburgh.

Och med det önskar jag dig och de dina ett riktigt gott nytt år!

Ljuset – snart vänder det!

Publicerad den av
2

Imorgon är det vintersolstånd och årets längsta dag; sen vänder det! Lägg därtill ett efterlängtat besked av slaget nu-kan-vi-andas-ut och ett häftigt besked om framtida uppdrag tillsammans med Pernilla Tillander – den tillanderrothska eran har bara precis inletts – så kanske du förstår min bubblande förväntansfyllda sinnesstämning.

Och när jag då dessutom får en chans att lyssna till Stina min Stina, finaste körkompisen med den vackraste av röster, som sjunger inledande solot (bredvid står jag!) i Lucia, Jens Erikssons arrangemang av Esbjörn Hazelius tonsättning av Erik Axel Karlfeldts dikt, ja, då är lyckan gjord!

Lucia var vårt nytillskott inför årets julkonsert, så den saknas på vårt julalbum Vi är i advent, som jag varmt rekommenderar inför stundande julhelger (finns på Spotify). Och inte var den helt enkel att sätta inte, det vill jag lova. Jens har turligt nog en ängels tålamod och tack vare det så fick vi ihop stycket till slut. Samma stycke som jag inledningsvis frynte på ögonbrynen åt, inte för mitt liv kunde få ihop ljudbilden av, och nu, tänk så vackert det blev!

Det här är inte slutet!

Publicerad den av
16

”Det här är inte slutet. Det är inte ens början på slutet. Men det är, kanske, slutet på början” sa Winston Churchill. Just nu är det precis vad jag känner, nyss hemkommen efter fjärde och sista fördjupningsomgången med förskolechefer och enhetsutvecklare (ledningsgruppen!) för Skurups Förskola, tillsammans med Pernilla Tillander med Marie Cornmark som processledare för ESF-projektet Inkludera & Mötas (vilket är ramen inom vilken Ringar på vattnet-insatsen genomförs).

Vilket drömteam – Pernilla Tillander, Helena Roth, Marie Cornmark!

Det är nästan så jag saknar ord för att beskriva känslan – upplevelsen – resan som denna insats givit mig. Känslan inombords är dock riktigt riktigt skön, och det ger mersmak må ni tro. Därav Churchill-citatet – för det här är både alldeles för roligt och för givande för att ta slut nu. Så det gör det inte, har vi bestämt oss för!Så medan jag sitter här i soffan och landar, med gemytligt sprakande brasa i kaminen och den vackra blombuketten från Skurups Förskola i vas på soffbordet, så spinner samtidigt hjärnan på alla möjliga och omöjliga vägar det Tillanders-Rothska samarbetet (med en Cornmark som ess i rockärmen!) kan ta vägen. Är du månne lika nyfiken som jag?

Löjligt roligt!

Publicerad den av
6

Så har jag och Pernilla Tillander än en gång varit i Skurup en heldag för två stycken workshoppar med Skurups Förskola och all dess personal – eller ja, sista tredjedelen träffar vi på måndag, men två grupper träffade vi idag, och likt tidigare gånger så tycker jag det är så löjligt roligt och givande. Och jag ser hur personalen växer, vågar, testar och tillåter sig själva att vara nybörjare. Helt fantastiskt är vad det är! Och utifrån återkopplingen vi får så är det en känsla vi delar med deltagarna, vilket ju är A och O för att det ska ge några Ringar på vattnet (vilket, fyndigt nog, är just vad vår insats heter).

Fotograferar Pernilla som fotograferar deltagarna som kommit riktigt riktigt nära vita tavlan för en genomgång om feedback – beteende känsla konsekvens i jagform.

Idag har vi skrattat, ja götapetter som vi skrattat – ett härligt sätt att avsluta veckans arbete på, och jag ser verkligen fram emot att få inleda nästa arbetsvecka på samma vis!

Jag älskar det jag gör!

Publicerad den av
26

Har haft en fantastiskt underbart härlig dag, som började med en CoachWalk med den klient som hängt med allra längst på min resa som coach. Att få börja dagen med att gå bredvid en individ som får insikt på insikt är stort.

Sen kom Pernilla Tillander för en snabb lunch innan vi satte oss i bilen på väg till Skurup där vi kör insatsen ”Ringar på vattnet – vi gör bättre när vi kan” för all förskolepersonal i kommunen, inom ramen för ESF-projektet ”Inkludera och mötas”, ett fantastiskt initiativ som Annhild Månsson roddar. Utifrån den insatsen har vi också fått till stånd en fördjupning för förskolechefer och enhetsutvecklare. Under eftermiddagen körde vi den andra av fyra workshops med detta något mindre gäng.

Och oj vad jag älskar, älskar, älskar det jag gör alltså! Att se människor kliva fram, steppa upp, dela med sig, våga blotta sig, ställa den där frågan som skaver, bjuda på sig själva och försöka, försöka igen, brista ut i asgarv åt hur tokigt det kan bli och sen köra tredje gången gillt och bara sätta det klockrent – det är en ynnest, och jag blir rörd till tårar, får gåshud med jämna mellanrum, skrattar så jag får magknip och njuter av att se människor växa.

Som bonus (och detta ”ska man inte egentligen avslöja, men det skiter jag i”) så växer jag själv! Jag får hjälp, insikter, utmanas och bekräftas och lär mig varje gång jag möter (på riktigt: möter!) människor på detta viset. Och så är det så himla roligt att arbeta ihop med Pernilla ska ni veta – detta är ett samarbete som ger mersmak och jag ser med pirr och glädje och stor dos nyfikenhet fram emot vad mer vi kommer hitta på tillsammans.

Att våga göra, med gitarren i knät

Publicerad den av
12

För ett år sedan började jag spela gitarr, varannan måndag fyrtio minuter. Så mycket mer blev det inte, trots målbilden att kunna sitta runt en lägereld på stranden och plinkeplonka och sjunga. Det ser så himla härligt ut. Som barn spelade jag piano, men ett är säkert: pianot tar man inte med sig ner till lägerelden på stranden.

I somras bestämde jag mig för att lägga tjugo minuter per dag i sextio dagar på gitarrspelande, och det gav ganska snabbt resultat. Så pass att jag, när jag hörde Mandy Harvey sjunga Try på America’s got talent, googlade upp nötterna online och skrev ut dem. Klurade ut ett enkelt gitarrkomp och började traggla.

I ensamhet – inga problem. Då sjunger och spelar jag av hjärtats fulla lust. Men så fort jag skulle köra mina tjugo dagliga minuter i sällskap (närmsta familjen typ) så kände jag mig antingen extremt självmedveten – så pass att jag liksom bara försökte sjunga och spela, istället för att faktiskt bara spela och sjunga – eller så bangade jag helt enkelt från dagens övning.

Men när vi fick tillfällig vardagsrumsgäst en vecka i väntan på nyckelöverlämning till studentlägenhet så bestämde jag mig för att sluta med det där ”försökandet”. Så jag satte mig resolut med gitarr och nötter och började spela och sjunga. På riktigt. (Och jodå, fick allt ett omdöme i stil med ”Du är ju inte helt oäven på det där, asså!” dessutom.)

Samma vecka hade vi yngsta brorsdottern på besök dessutom, så när de tre ynglingarna var upptagna med att kolla YouTube, spela spel och gosa med katten Pop, så drog jag fram gitarren och körde mina dagliga tjugo. När jag satte undan gitarren igen vände sig brorsdottern till mig och sa ”Oh så mysigt det där var!”, och gav mig lite lägereld-vid-stranden-vibbar för framtiden.

Så i torsdags kom jag på det: Den ultimata utmaningen för mig! Satte larmet med en påminnelse att ta med gitarren på fredagsmorgon. Så när Pernilla Tillander kom körande för att plocka upp mig för dagens två (likadana) workshops i Skurups kommun, för förskolepersonalen, så öppnade jag bakdörren och hivade in gitarren. Pernilla vände sig om och sa ”En gitarr? Spännande!” varpå jag drog min plan:

Vi pratar ju om mod, och att agera förebild, och tom att våga göra fast man inte är fullfjädrat proffs, så jag tänkte att jag ska sjunga och spela låten Try, vad tror du om det? 

Pernilla är ju som Pernilla är, så hon var så klart helt med på noterna!

Så i fredags satt jag båd’ förmiddag och eftermiddag framför dryga fyrtio respektive femtio personer, och sjöng, efter att jag dragit denna berättelsen. Och vet du? Jag dog inte, inte en enda gång. Och inte trillade himlen ner, för den delen. Och inget av det inträffade idag heller, då jag körde en repeat performance inför den sista gruppen – om dryga sjuttio personer!

Om jag både sjöng och spelade fel?
Jajamensan, flera gånger. Det bjuder jag på!
Om det kände mindre och mindre nervöst för varje gång?
Jajamensan, idag var rösten väsentligt mer stadig än i fredags. 
Om jag nu har sjungit och spelat gitarr inför ganska stora grupper?
Jajamensan. Sanslöst!
Om jag kan tänka mig att göra det igen?
Jajamensan!

Korrekturläser bok.

Publicerad den av
9

Fått ett nytt uppdrag, att ”tekniskt korrekturläsa” en satt men ännu inte tryckt bok. Det vill säga, en bok som är redo för tryckning, men ska genomgå en sista syning för att försöka hitta, och eliminera, alla dubbla mellanrum, borttappade punkter, dubbelord och allt sånt där som är så retligt att finna efter att boken väl gått i tryck. Får en slant för arbetet jag lägger ned, vilket betyder att detta är första gången jag får betalt för att läsa en bok kan man väl säga. Bara det är ju lite roligt.

Och vilken bok sedan!

Tänker inte avslöja den än, det får komma när den släppts, men oj, så bra skriven. Vilken distinkt tonart (ja. Faktiskt. Språket är mycket speciellt, inte vackert, snarast målande och oerhört rakt-på-igt på ett smocka-i-magen-vis). Och ödet sen. Ja, gisses, min själ, vad människor får stå ut med. Det är inte klokt, vad vi människor kan göra mot andra människor – jag vet att vi är kapabla till det mest vedervärdiga, och likförbannat blir jag chockerad och indignerad varje gång jag ställs inför faktum. Bortsett från de gånger då jag bara blir in-i-hjärteroten-ledsen och börjar gråta.

För ja, det är en självbiografisk bok. Och den griper tag i mig så mycket att jag – efter att ha suttit i fem timmar igår med pennan i högsta hugg och följt ord för ord i texten, så att jag mäktat med att korrekturläsa hela två tredjedelar av den – när jag vaknade och skulle iväg till Skurup för ett helt annat uppdrag tillsammans med Pernilla Tillander, var lockad att ta med utskriften i bilen.

Korrekturläsning pågår.

Det gjorde jag nu då inte. Men när jag väl blivit hemskjutsad av Pernilla efter två intensiva 3,5-timmes-workshops på för- respektive eftermiddag, gått en promenad, fått i mig lite mat, låtit barnen bubbla av sig, sedan drog fram luntan när klockan var åtta så är det inte utan att ni borde förstå att detta är en bok i särklass. Trött som få, men helt enkelt för nyfiken på hur det går – vill veta! – för att låta dagen gå helt utan en djupdykning ned i berättelsen. Efter trekvart har jag korrekturläst totalt fyra femtedelar av boken och kanske kanske jag kan nå i hamn imorgon?

Hedra mig själv i just denna stund

Publicerad den av
10

Sitter här och försöker få ur mig något. Något vettigt helst, men i brist på det bara något, vad som helst. Och det är som förgjort. Kryper i kroppen, pirr i benen, ett pirr som jag vet betyder Gå och lägg dig människa!

Trött efter en intensiv och rolig vecka, som samtidigt inneburit för lite tid hemma. Varit ute och flängt varje dag, och har dessutom ätit ute på olika ställen alltför många gånger. Och det känns. Inser att kroppen mår bäst av att arbeta hemifrån i större grad än jag gjort denna veckan, vilket för mig innebär att jag äter den mat jag själv väljer, den mat kroppen mår gott av, i en mer rimlig mängd, än när det står uppdukat framför mig.

Tisdagen bjöd på en heldag i Helsingborg – ljuvligt väder och Pernilla Tillander och hennes Maja är lika ljuvligt sällskap!

Och då har det ändå verkligen varit fina dagar, allesammans. Och tur är väl det, för nästa och nästnästa vecka blir lika intensiva och förhoppningsvis även lika roliga. Därefter lugnar det ner sig, vilket jag ser fram emot. Till dess kan jag hedra mig själv i just denna stund, genom att helt enkelt följa katten Pops exempel och gå och lägga mig.

Besjälade!

Publicerad den av
1

I förrgår åkte jag till Helsingborg, för att tillsammans med den helt enastående och one-of-a-kind Pernilla Tillander, samskapa ett par timmar inför ett uppdrag vi gärna vill genomföra tillsammans kommande år. För samskapa (mer), leka och skratta tillsammans framöver, det kommer vi göra, det är ett som är säkert!Skrattet

Har inte känt Pernilla så länge, och samtidigt så har vi känt varandra alltid, tror jag. Besläktade, besjälade, bekanta. Så känns det. Visst är det speciellt när man stöter på sådana människor?