Att våga göra, med gitarren i knät

För ett år sedan började jag spela gitarr, varannan måndag fyrtio minuter. Så mycket mer blev det inte, trots målbilden att kunna sitta runt en lägereld på stranden och plinkeplonka och sjunga. Det ser så himla härligt ut. Som barn spelade jag piano, men ett är säkert: pianot tar man inte med sig ner till lägerelden på stranden.

I somras bestämde jag mig för att lägga tjugo minuter per dag i sextio dagar på gitarrspelande, och det gav ganska snabbt resultat. Så pass att jag, när jag hörde Mandy Harvey sjunga Try på America’s got talent, googlade upp nötterna online och skrev ut dem. Klurade ut ett enkelt gitarrkomp och började traggla.

I ensamhet – inga problem. Då sjunger och spelar jag av hjärtats fulla lust. Men så fort jag skulle köra mina tjugo dagliga minuter i sällskap (närmsta familjen typ) så kände jag mig antingen extremt självmedveten – så pass att jag liksom bara försökte sjunga och spela, istället för att faktiskt bara spela och sjunga – eller så bangade jag helt enkelt från dagens övning.

Men när vi fick tillfällig vardagsrumsgäst en vecka i väntan på nyckelöverlämning till studentlägenhet så bestämde jag mig för att sluta med det där ”försökandet”. Så jag satte mig resolut med gitarr och nötter och började spela och sjunga. På riktigt. (Och jodå, fick allt ett omdöme i stil med ”Du är ju inte helt oäven på det där, asså!” dessutom.)

Samma vecka hade vi yngsta brorsdottern på besök dessutom, så när de tre ynglingarna var upptagna med att kolla YouTube, spela spel och gosa med katten Pop, så drog jag fram gitarren och körde mina dagliga tjugo. När jag satte undan gitarren igen vände sig brorsdottern till mig och sa ”Oh så mysigt det där var!”, och gav mig lite lägereld-vid-stranden-vibbar för framtiden.

Så i torsdags kom jag på det: Den ultimata utmaningen för mig! Satte larmet med en påminnelse att ta med gitarren på fredagsmorgon. Så när Pernilla Tillander kom körande för att plocka upp mig för dagens två (likadana) workshops i Skurups kommun, för förskolepersonalen, så öppnade jag bakdörren och hivade in gitarren. Pernilla vände sig om och sa ”En gitarr? Spännande!” varpå jag drog min plan:

Vi pratar ju om mod, och att agera förebild, och tom att våga göra fast man inte är fullfjädrat proffs, så jag tänkte att jag ska sjunga och spela låten Try, vad tror du om det? 

Pernilla är ju som Pernilla är, så hon var så klart helt med på noterna!

Så i fredags satt jag båd’ förmiddag och eftermiddag framför dryga fyrtio respektive femtio personer, och sjöng, efter att jag dragit denna berättelsen. Och vet du? Jag dog inte, inte en enda gång. Och inte trillade himlen ner, för den delen. Och inget av det inträffade idag heller, då jag körde en repeat performance inför den sista gruppen – om dryga sjuttio personer!

Om jag både sjöng och spelade fel?
Jajamensan, flera gånger. Det bjuder jag på!
Om det kände mindre och mindre nervöst för varje gång?
Jajamensan, idag var rösten väsentligt mer stadig än i fredags. 
Om jag nu har sjungit och spelat gitarr inför ganska stora grupper?
Jajamensan. Sanslöst!
Om jag kan tänka mig att göra det igen?
Jajamensan!

Samarbete gör susen!

”Nån som vill ta en Articuno vid Flygplansgymmet kl 18:30?”

Frågan dök upp i den nystartade Facebook-gruppen Pokémon Go Husie, som även synts i Lokaltidningen. Jag skulle just sätta mig ner till bords, samtidigt som jag så gärna vill ha en Articuno, så jag svarade just det, och frågade om vi kunde köra kl 19 istället. Jodå, kom svaret blixtsnabbt, så när jag ätit upp kastade jag mig på cykeln och for iväg. Väl framme möttes jag av en förunderligt rolig och – hittills – ovanlig syn för Husie: Femton personer stående vid en cykelbana, tillsammans, under prat och skratt. För det är ju bonusen – att lära känna andra i området, vilket definitivt stärker känslan av samhörighet.

Vi lyckades bekämpa Articunon i raiden, men tyvärr så smet den från mig när det väl var dags att försöka fånga den. Fast då var det någon som föreslog att vi skulle sammanstråla en stund senare vid Minnesstengymmet vid Klågerupsvägen istället, för där var en pågående raid med en Moltres att bekämpa.

Så jag cyklade dit och väl där blev vi nitton spelare (eller rättare sagt, nitton konton på sexton personer, för vi hade tre spelare med dubbla telefoner – det går det med så länge man är lite flyhänt!), som lätt besegrade Moltres. Men, turen var inte med mig här heller, den rackaren smet från mig den med (fast den har jag redan i mitt Pokédex å andra sidan, Articunon har jag aldrig lyckats fånga in).

Om ovanstående är lika svårförstått som kinesiska kan du välja att låta det förbli oförståeligt, eller så laddar du ner Pokémon Go till din egen smarta fån, och testar. Det är riktigt roligt, inte minst nu när det äntligen finns en reell anledning att samarbeta. Sedan spelutvecklaren transformerade gymmens upplägg och började släppa raids med riktigt höga karaktärer, så har behovet att kunna sammanstråla med gelikar ökat. Det går nämligen inte att besegra en av dessa Pokémons ensam, utan man måste vara ett gäng av varierande storlek, utifrån hur stark figuren är.

Det finns ganska många Pokémon Go-grupper på Facebook, och tjusningen i denna lilla lokala grupp är bland annat att det inte tar så många minuter att cykla varthän det än dykt upp något spännande i en raid. Bor du i Husie och spelar, eller är nyfiken på att börja, så hoppas jag du begär inträde i Pokémon Go Husie. Annars kan du leta upp en lokal grupp i närheten av där du bor, eller starta en själv så klart!

För ser du ett gäng med folk som står i en klunga, med mobilerna i händerna, så är det sannolikt ett gäng Pokémon Go-spelare. För tillfället verkar det vara spelare mest i ålderskategorierna under tio samt över tjugo/tjugofem som spelar – the early adopters i mitten där, tonåringarna och de unga vuxna, har med största sannolikhet gjort som sonen min, slutat spela och dragit vidare till andra sysslor. Själv har jag bestämt mig för att nå hela vägen – för med 232 av 249 Pokémon i mitt Pokédex kunde man tro jag bara har lite grann kvar, men som spelare på nivå 34 (av 40 totalt), har jag ännu långt ifrån nått halvvägs rent poängmässigt, så det är bara att spela vidare. Trägen vinner!

Dålig förlorare

I kvällningen spelas det sockminton (badminton med hemmagjord boll av en socka och ett hårband) över klädstrecket på Gula Hönan.

20130710-201143.jpg

Det blir, än en gång, uppenbart att en i familjen är dålig förlorare. Allra mest tydligt är det i singel-sporter, i lagsportsammanhang märks det inte lika väl.

Funderar över vilken jobbig känsla det där är och undrar hur jag som förälder kan hjälpa/stötta.

Kommer inte eg på något. Mer än det vi gör. Spelar fair, inga läggmatcher här inte. Snackar om att inte vara så hård mot sig själv. Kramar om och låter känslan ebba ut av sig själv. Försöker föregå med gott exempel vid både vinster och förluster och skrattar bort båda med en klackspark, för det är så roligt att bara umgås. Och kanske än mer, försöker att bara leka och spela utan att tävla.

Kanske är det också så att det finns fler dåliga förlorare i familjen, som bara lärt sig dölja det bättre?

Men, det gör varken till eller från, tycker jag. Hur hanterar man dåliga förlorare? Har du något tips?