Hjärtfladder och hjärnspöken

Upp i luften…
Lite så känns det.
Som om allt jag är helt plötsligt blivit uppkastad i luften – märk väl, av mig själv!

Var är säker mark, för stunden? Vad är säker mark, för den delen?

Vad gör jag? Vad gör jag inte?

Vad vill jag? Vad vill jag inte?

Kommer jag att lyckas? Kan jag? Har jag förmågan? Har jag dugligheten?

Har jag bitit av för stor tugga?
Eller är det bara att ta ett steg i taget, så ordnar det sig, så där som det gör?

Oh så många frågor!

Och vet du – det är en ganska härlig känsla. Trots allt. Mellan hjärtfladder och snabbvisit av ett och annat hjärnspöke så är det fasiken härligt utmanande att vara uppe i luften.

Äsch, du snackar du. Inte fasiken är det härligt att vara i det okända på det där viset?!

Amen.
Jo.
Det är det.
Härligt utmanande. Pirrigt. Nervöst.
Levlar. Ömsar skinn.
Den gamla kostymen har blivit för liten. Får inte plats längre. Vill mer. Annat.

Så när jag läser slutklämmen i en artikel av Ishtar Touailat i Chef, med titeln Håller du på att bli värdelös? inser jag, att mitt svar på hennes fråga är ett högljutt och rungande Jaaa:
”Den stora frågan är om vi har tillräckligt starkt psyke och ihärdighet för att återuppfinna oss själva om och om igen tills vi blir gamla?”

Växtkraft, del tre

Sonen förändras dag för dag, jag ser hans drag växa till sig, allt mer av de barnsliga dragen försvinner, och i dess ställe träder något annat fram. Som en skugga av framtiden. Jag börjar, allt mer tydligt, se glimtar av mannen han kommer att växa upp till. Jag önskar och hoppas den vuxna mannen tar med sig det bästa av de drag han hittills visat upp i världen, under sina första elva år på jorden.

Ömheten, kärleksfullheten, humorn. Förmågan att njuta, av beröring, av en kram, av att gosa med katt eller hund.

Det konstnärliga, skapelsekraften, färgkoordineringen och förmågan att se och själv skapa vackra mönster.

Intellektet, snabbt, porlande, med en stor vilja att lära. Läser, tittar, fingrar nyfiket på världen.växtkraft sonDet fysiska. I besittning av en fysisk säkerhet jag är avundsglad över, något jag ser i honom som jag aldrig själv upplevt. Tryggheten, vissheten i vad hans kropp och psyke förmår göra, och inte förmår. Han är säker till hand och fot, utmanar sig, men inte dumdristigt. Han vet sina nuvarande gränser och hedrar dem. Sträcker sig lite grann utanför dem, och tänjer därmed sakta men säkert ut gränsen för vad han fysiskt förmår göra.

Sonen min, du vackra själ.
Jag älskar dig. Bebisen du var, mannen du kommer bli.
Och mest av allt, den du är, i just denna stund.