”Måste jag ha ett hem? Måste jag ha ett ursprung? Är det för att underlätta för eller rent av blidka omvärlden? För att göra det enklare för dom att etikettera mig, mäta mig, placera mig, hägna in och döma mig?
Är det därför jag plågat mig så länge med dessa frågor om identitet? För att kunna ge den som frågar var jag kommer ifrån ett enkelt svar?
Kanske. Människan har behov av tydliga svar. Tydliga gränser mellan gott och ont, mellan ljus och mörker, mellan rätt och fel, mellan vän och fiende, mellan ”vi” och ”dom”. Som om hon inte kan existera annars.
Kan jag inte ha många ursprung, identiteter, hem?”
Jason Timbuktu Diakité skriver målande och ordrikt, bokens berättelse fångar mig på samma vis som musiken han skapar, och jag längtar till november då jag ska gå på föreställningen En droppe midnatt.
Inför föreställningen har jag läst boken med samma namn, och jag bjuds in bakom kulisserna, till en människa mer komplex än det som syns, ytan, det publika. Liksom Bruce Springsteen bjöd in mig att upptäcka hela människan, upplever jag att Jason gör detsamma, om än utifrån en snävare frågeställning. En droppe midnatt väcker tankar och funderingar, känslor och insikter.
Jag bjuds på många perspektiv som hittills varit av mig osedda – och det älskar jag. Och det gör att jag funderar över Jasons slutsats. Är det verkligen så att människan har behov av tydliga svar? Eller är det bara något vi lärt oss att behöva?
Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på en bokreflektion inspirerad av boken ”En droppe midnatt” av Jason Timbuktu Diakité.
HERO - the coach 
Pingback: En Droppe Midnatt – på scen | HERO – the coach
Pingback: … och grått däremellan | HERO – the coach
Men ååååå den där boken har jag hört så mycket om!!! Tack för att du påminner mig nu Måste jag ta å läsa den!!
Tycker jag!
Läser just nu hans bok – spännande tankar du har. Tack!
Oh, ser fram emot att höra hur boken landar i dig!
Spännande funderingar. Jag tror vi drivs av svart och vitt. Men jag vill ju tro vi ser allt det grå däremellan med. Det finns ju inte svart och vitt. Det mesta är en mix av det mesta.
Jag har många tankar ibland om att: om inte…
Hur skulle jag då göra/bo/tänka osv?
Är det värt att ändra på ditt och datt för att testa annat?
Ha en fin fredag Helena!
Jag ä l s k a r det gråa, vishetens färg! Bloggat mycket om det också i mina dagar. Och jag fick den ultimata komplimangen av en av mina nära vänner för ett år sedan eller så, när hon sa (känt mig sedan 6e klass) ”Du brukade vara så svart/vit, men du är så långt från det idag. Du ser inte varken svart eller vitt i någon eller något, du ser gråskalan i oss alla.” och jag fullkomligt smälte, eftersom hon SÅG det jag KÄNNER.
Och JA, det är värt att ändra på ditt och datt för att testa annat, för att få nya perspektiv. Inom rimlighetens gränser, på något vis. Det finns ju ”enklare” och ”svårare” sätt att få nya perspektiv. Samtal, böcker, filmer, podcasts osv är ju alla förhållandevis enkla och tillgängliga vis, att faktiskt själv gå genom en skilsmässa eller bli arbetslös osv, är ju helt andra sätt att få nya perspektiv. Visst väljer vi, visst händer ändå, men att våga söka nya perspektiv tror jag är oerhört viktigt för människans personliga utveckling och expansion.
Jag håller med! Tror också det är viktigt att själva VÅGA, att ta sig ut på eget initiativ, inte bara låta livet kasta omkring mig och så måste jag handskas med konsekvenserna. Nyfikenhet driver mig i mycket och det gör resan roligare. Jag söker inte, jag finner!
Ja Stella, även jag har börjat se mig själv som en ”finnare” snarare än en ”sökare” samtidigt som jag verkligen ser mig som att jag är på huppegupptäcksfärd i livet!