Människan har behov av tydliga svar.

”Måste jag ha ett hem? Måste jag ha ett ursprung? Är det för att underlätta för eller rent av blidka omvärlden? För att göra det enklare för dom att etikettera mig, mäta mig, placera mig, hägna in och döma mig?

Är det därför jag plågat mig så länge med dessa frågor om identitet? För att kunna ge den som frågar var jag kommer ifrån ett enkelt svar?

Kanske. Människan har behov av tydliga svar. Tydliga gränser mellan gott och ont, mellan ljus och mörker, mellan rätt och fel, mellan vän och fiende, mellan ”vi” och ”dom”. Som om hon inte kan existera annars.

Kan jag inte ha många ursprung, identiteter, hem?”

Jason Timbuktu Diakité skriver målande och ordrikt, bokens berättelse fångar mig på samma vis som musiken han skapar, och jag längtar till november då jag ska gå på föreställningen En droppe midnatt.

Inför föreställningen har jag läst boken med samma namn, och jag bjuds in bakom kulisserna, till en människa mer komplex än det som syns, ytan, det publika. Liksom Bruce Springsteen bjöd in mig att upptäcka hela människan, upplever jag att Jason gör detsamma, om än utifrån en snävare frågeställning. En droppe midnatt väcker tankar och funderingar, känslor och insikter.

Jag bjuds på många perspektiv som hittills varit av mig osedda – och det älskar jag. Och det gör att jag funderar över Jasons slutsats. Är det verkligen så att människan har behov av tydliga svar? Eller är det bara något vi lärt oss att behöva?

Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på en bokreflektion inspirerad av boken ”En droppe midnatt” av Jason Timbuktu Diakité.

Bruce – more than meets the ear and eye

I love reading. I especially love reading biographies and have done ever since I was a child (or at least a teenager). So when I browsed the local library a few weeks ago, and spotted Bruce, I borrowed it and brought it home to read.Bruce

And what a book! It’s a well written biography, and despite the enormous amount of facts present in the book, it’s a joy to read, and doesn’t feel as information-laden as it actually is. But what really made me enjoy this book was Bruce himself. What a story. What a character. And jeez, what a skilled person, in his craft. Gifted musician, extremely (!!!) productive composer, and a very special singer, with a distinct voice.

Born to run is an album my older brother introduced me to when I was a kid, which was my entryway to Bruce Springsteen, and in a sense, I never got past it. I still think it’s the best he’s done, and Jungleland is, to this day, one of my absolute favorite songs. In my teens I listened to it over and over, drawn to the drama of the story, the varying sounds and atmospheres, and the powerful feeling of the entire song. But it’s been a while since I listened to it, so when I came upon the part of the book telling the story of the creation of that specific album, I immediately found it on Spotify, and started to listen. And did so with a new sensation, a deeper background, an understanding making me hear more in each song, picking up on the feeling behind, that which is sensed rather than heard.

While reading this book, a feeling grew stronger and stronger within me:
People are not what they seem to be. There’s so much more to each and every one of us, than what is apparent on the outside.

Even though this is not an autobiography, I got many glimpses of the person behind the public figure of Bruce Springsteen aka The Boss. And my reverie grew, page after page. For Bruce. His father, mother, grandparents. For people who tries to make the best of what they got, even when their best is far from sufficient… For the talented people walking alongside Bruce throughout his career. And for the audience, the listeners, the fans.

As I read, my reverie grew for human beings. We do try to make the best of what we get, and sometimes, it turns out absolutely magnificent. Sometimes, we end up with total rubbish, disaster, chaos and dread. Sometimes, the distance between a point of magnificence and a point of disaster is mere millimeters or seconds apart. The high’s and low’s of life. That’s what it is to be human. That is the Human Experience. And no one escapes it. Not me. Not you. Not Bruce. There’s no protection from it, thank God. Because without it, life would not be worth living. Life is made up of moments of high’s and low’s. And every single human being on Earth lives life according to this basic premise.

Outside the street’s on fire 

In a real death waltz 
Between what’s flesh and what’s fantasy 
And the poets down here 
Don’t write nothing at all 
They just stand back and let it all be 
And in the quick of the night 
They reach for their moment 
And try to make an honest stand 
But they wind up wounded 
Not even dead 
Tonight in Jungleland