Kategoriarkiv: Personligt

Ibland alltså…

Publicerad den av
8

Ibland så lossnar det och små surdegar blir omhändertagna. Helt utan ansträngning, utan att det tar emot, utan att det känns betungande. En sån dag har jag haft idag.

Började med att jag, när jag ändå skulle hänga en tvätt, äntligen fick tummen loss att byta ut de tio+ år gamla och väldigt slitna ”tvättlapparna” i tvättstugan – alltså, lappar på trådkorgarna där vi sorterar tvätten, som berättar om det är 40 eller 60-graders tvätt, och om det är färgat, vitt, svart eller rent ut sagt ömtålig tvätt. Tryckte ut och laminerade dessa i början av året, och sen har de legat här och väntat på att jag skulle få just tummen loss. Blev mycket prydligt!

Sen tänkte jag det var lika bra att sätta upp vecko-planeringstavlan jag och Alma införskaffade i fredags när vi var ute på vår lilla biltur. Så nu sitter den i hallen precis innanför ytterdörren – så får vi se om husets alla invånare kan fås att använda den på ett för oss alla bra sätt. Och då fick jag ju flytta på stråhatten som hängt där planeringstavlan nu sitter, dessutom.

När jag så la tillbaka hammaren och vattenpasset i pannrummet plockade jag med mig den lilla tuben emaljlack jag införskaffade på Clas Ohlsson häromdagen, och har nu lackat min tidigare trasiga såpa-burk ett par gånger. Har en vän som lyckades löda samman hålet, så nu ska såpaburken snart vara återställd (fick dock flera tips om Sugro, så det har jag införskaffat det med – kan se många användningsområden för det!). Emaljlacken är vit (avsedd till badkar, spisar och andra vitvaror tror jag bestämt) och inte gul tyvärr, men jag ser hellre en lite vitfläckig såpaburk i bruk, än en trasig som ligger oanvänd och samlar damm nånstans. 

Sen tog jag upp kökets vinterfönster, dvs innerfönsterna, som stått nere i pannrummet sedan slutet av våren/början av sommaren. Putsade ytterfönsterna (fast enkom på insidan, började med detta när vi skulle börja med maten vid sex-snåret) och innerfönsterna, bredde ut fetvadden och dekorerade med målade kastanjer och satte därefter innerfönsterna på plats.Små saker alltsammans, ingendera tog särdeles lång tid, sammanlagt har jag max lagt en halvtimme på dessa surdegar (vilket i ärlighetens namn planeringstavlan inte hunnit bli, det är lite ojuste av mig att benämna den som en surdeg när den flyttade in till oss så sent som i fredags. Men den skulle lätt kunnat b l i en surdeg tänker jag!), och trots det så känns det riktigt gôtt må jag säga!

Eftersom jag utöver detta även klarat av lite jobb-mässiga surdegar och också plockat nässlor (vattnas redan i munnen inför morgondagens gröna nässel-smoothie!) på vägen till butiken, så klappar jag mig helt enkelt på axeln för ett gott dagsverke: Bra jobbat Helena!

Stabat Mater på Spotify!

Publicerad den av
16

Vet du – jag finns på Spotify!

Ja, alltså, du kan inte söka på Helena Roth och hitta det. Men om du däremot söker på Stabat Mater, Jens Eriksson så hamnar du helt rätt, då inspelningen från påskens framförande av Stabat Mater för damkör och stråkar i Husie kyrka med Södra Sallerups kyrkokör, MiMa-kören och Friiskvartetten nu är upplagd på Spotify.

Jag har bloggat om Stabat Mater vid flera tillfällen, bland annat inför och efter vårt uruppförande, och jag erkänner villigt att jag inte tröttnar på det, varken att framföra det eller att lyssna till det. Och nu, när vi finns på Spotify, så betyder ju det att jag kan ”ha oss med i telefonen” varhelst jag går. Innan har jag satt på vårt Stabat Mater på YouTube, men är jag på språng är det mindre smidigt, inte minst för det kräver uppkoppling.

Berättade för käraste kusin M idag om detta, att ”jag” nu finns på Spotify, och hon uppmärksammade mig på hur hela jag glittrar när jag i ord (utan ton) försöker förmedla hur detta verk påverkat och påverkar mig – jag fullkomligt älskar det!

Vi ska sjunga femte satsen på den kommande minnesgudstjänsten i Husie Kyrka, och när vi sjöng igenom satsen på senaste körövningen så bara satt den där. Vi kan nu detta verk så pass väl; det sitter inbäddat i ryggmärgen, inpräntat i mitt hjärta.

Och det är än mer speciellt för mig då Jens skrev stycket åt Södra Sallerups kyrkokör, och även skrev det med oss. Han kom med en bibba uppkopierade noter en av de första körövningarna på vintern 2016, och när vi började ta oss genom takt efter takt så hummade han emellanåt, rynkade pannan, spelade variationer på pianot innan han fattade pennan och plitade ner något i noterna allt medan vi satt där medan han ”bestämde om sig”. Nästa körövning kom han så med en ny bibba uppkopierade uppdaterade noter, och så höll det på ända tills vi fick det faktiskt häftet i vår hand, med alla sju satserna, färdiga.

Och nu. Nu ligger det på Spotify, och jag hoppas innerligt att riktigt många körsångare och kördirigenter får upp ögonen för Jens Stabat Mater så verket sprids för världen (det har redan delvis framförts av en kyrkokör i England, det vet vi!). Önskar så att fler tar chansen att framföra verket, så fler får en chans att lyssna till det!

Jag väljer kärlek

Publicerad den av
9

”Vi väljer våra liv” hade prästen sagt. ”Varje dag i våra liv är fyllda av val, stora som små. Och det är dessa våra val som visar vilka vi i hjärtat är. Det jag skulle vilja be er om, kära soldater, är att ni skänker en tanke åt vilken känsla som ni låter styra dessa era livsval. Är det rädsla eller är det kärlek, de enda känslor som jag menar att det finns. Alla andra känslor är endast schatteringar, nyanser av dessa två. Era liv och era medmänniskors liv kommer att se helt olika ut beroende på vilken av dessa båda känslor som ni låter styra era val i livet.”

Om jag låter mig ledas till val utifrån rädsla, blir mitt liv ett.
Om jag låter mig ledas till val utifrån kärlek, blir mitt liv ett annat.

Är det så enkelt, grunnar du månne på?
Ja. Och nej.

Jag väljer kärlek.
Som grundinställning.
Det har jag gjort många år nu. Initialt var det mindre ett aktivt val av kärlek, som ett aktivt val bort från rädsla. I mitt fall yttrade rädslan sig som negativitet. Jag var negativ gentemot allt och alla, och allra mest gentemot mig själv. Resan bort från rädslan påbörjade jag för arton år sedan, och nånstans på vägen så valde jag aktivt kärlekens väg.

Det grundvalet ligger där alltid, i botten. Det gör det enklare att i stunden välja kärlek istället för rädsla. För valet mellan kärlek och rädsla är ett mångbottnat val – det utgör både livets grundton, så väl som färgsättning i varje stund. Kanske var det så vändningen i grundtonen kom sig för mig? Genom att jag, i stund på stund, val på val, faktiskt valde kärlekens väg, varpå grundtonen till slut transformerades?

Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på en bokreflektion inspirerad av boken ”Vargarnas tid” av Elisabet Nemert.

Emaljkärl i behov av lagning

Publicerad den av
9

Katastrof!

Mitt vackra emaljerade såpa-kärl från Kockums som används dagligen i köket (har utspädd diskmedelslösning i det, och duttar diskborsten i kärlet när jag ska handdiska något) har gått sönder!

Har förundrats de senaste dagarna över att lösningen tagit slut så snabbt och igår upptäckte jag varför: ett litet hål i kanten, där emaljen tidigare varit skadad. Själva godset har alltså rostat sönder på denna pyttelilla punkt.

Frågan är:
Vad gör jag? Hur laga? Med vad? Kan jag göra det själv? Kan jag lämna in det? Var i sådana fall?

Det enda jag kommer att tänka på är Remaljeringsbolaget som remaljerar badkar, men detta är ju inte riktigt i samma magnitud som ett badkar, som du kan se på bilderna. Så vad göra? Alla tips tas tacksamt emot då jag har merparten av mina köksattiraljer – vattenkittel, hålslag, kastruller, ånginsats och grytor – i just Kockums gula och jag absolut vill fortsätta använda mitt såpa-kärl!

Jordad.

Publicerad den av
5

Läser en bok vid namn ”Att vara jordad” med den uppseendeväckande undertiteln ”den kanske viktigaste upptäckten för vår hälsa i modern tid”. Skriven av Clinton Ober. Och ja. Den är flummig så det förslår. Och samtidigt säger hela min varelse att det ligger mycket i det här. Vi har ändrat sättet människan ”är människa” på så många sätt senaste seklerna, att det Clinton skriver om jordning känns oerhört logiskt, sannolikt, troligt och vettigt.

Och nog skulle detta (vaddå detta? Jamen, läs boken, eller googla lite. Människan jordar sig för sällan, och det skapar problem för oss, om vi inte jordar oss, är kortfattat bokens budskap.) kunna vara en av anledningarna till att trädgårdsarbete (rehabiliteringsträdgårdar ni vet) är så oerhört välgörande för folk med utmattningsdepression eller psykisk ohälsa, eller hur?

Imorse när jag gjort min sjua och det lockade lite i spring-tarmen drog jag därför på mig löparkläderna och drog iväg – barfota. Har sån tur att jag bor precis vid Bulltofta rekreationsområde i Malmö, och där finns det gott om grusgångar och än bättre gräs att springa på.

Och det är skönt, riktigt skönt att springa (lufsa! Det är vad jag gör i sanningens namn, i synnerhet när jag springer barfota – vilket jag gjort flera gånger innan jag började läsa boken – då går det än mer långsamt, blott en smula snabbare än om jag går) barfota.

Har du inte testat så gör det – min upplevelse är att merparten av mitt fokus landar i fotens kontakt med marken, vilket gör att jag inte upplever att jag blir trött på samma vis. Jag bara lufsar på, och lufsar på, och lufsar på liksom; har inte utrymme att tänka på hur det känns i benen och höfterna, hur puls och andning ökar i frekvens, hur tröttheten kryper på osv. Istället är känslan av fotens kontakt med marken i fokus. Med det daggvåta gräset. Med vissnade löv. Med den leriga uppförsbacken. Skillnaden mellan att springa på asfalt med enstaka småstenar (aj aj!) och hur det känns att springa på en grusgång fylld med samma småstenar (mycket skönare!).

Det jag blir förvånad över är hur rena fötterna är, förhållandevis, när jag kommer hem efter en halvtimmes-runda. Dessutom så pirrar det härligt i fötterna under ett par timmar efteråt – något jag tror handlar om att fötterna får mycket taktil stimulans under rundan, och kanske också på grund av jordningen, som Clinton skriver om. Oavsett vilket ökar mitt välbefinnande efter en runda som denna!

Jag finner mig själv i orden.

Publicerad den av
6

Tanken kommer, hjärnan börjar spinna, och om jag då tar hjälp av orden, faktiskt sätter mig ner och skriver, så är det som att en trasslig garnhärva sakta men säkert börjar nystas upp, och efter en stund sitter jag där med ett prydligt nystan istället. Så hjälper jag mig själv att finna mig själv, få syn på mina funderingar, på farhågor, fördomar och fördömanden.

I text vågar jag möta dem – inte brottas, inte boxas – utan just möta dem. Se dem, gå runt dem, över, under, gå nära, zooma ut, ställa i relation till annat, ställa en fråga eller två, ifrågasätta, dyka djupare, befästa och ibland till och med förkasta när insikter om att detta inte är något att lägga vikt vid landar.

För mig är just processen att sätta på pränt en stor hjälp, just för att jag finner mig själv i orden. Det gör jag genom att förhålla mig (så) öppen (jag kan) under processen; jag har inte redan bestämt var jag ska landa. Jag är så mottaglig, nyfiket intresserad och tillgänglig jag kan, även för de mest obehagliga tankar, känslor och insikter.

Jag går inte in i mitt skrivande utifrån hoppet att reda ut situationen i fråga, utan välkomnar det som kommer, vad det än är. Ibland är det tyst, stilla, tomt. Ibland flödar orden ut på pappret, insikt följer på insikt och jag besparar mig själv mycken hjärtesorg genom att ta hand om det som är mitt, själv.

För ofta är det så, åtminstone för mig. Någon säger nånting som jag går igång på, känner mig hotad, anklagad, liten eller oduglig, och dramat är inte långt undan. Där bryter jag – de gånger jag förmår, har tillräcklig klarsyn, och förmåga att ta hjälp av min bästa vän, den delen av mig själv som observerar mig i stunden; långt ifrån alltid så klart! – och tar hand om min del av det där potentiella dramat. Reder ut, inombords, vad det egentligen är som pågår i mig, varför det snurrar rundor, hur det gagnar mig och om det faktiskt är någonting jag vill dra vidare med den det berör. Ibland vill jag det, ibland inte. Oavsett vilket så sparar jag både mig själv och mina relationer onödigt drama de gånger jag lyckas ta hand om min egen reaktion innan jag agerar, där skillnaden blir att jag undviker att vara reaktiv till förmån för att vara proaktiv.

Jag finner mig själv i orden.

Var finner du dig?

Arton år senare.

Publicerad den av
20

”Vi gratulerar, vi gratulerar…” med bricka i hand.

Arton.
Det fyller min förstfödda, du, idag.
Arton.
Tänk så mycket som hänt, så mycket jag lärt mig, så mycket vi upplevt, tillsammans.

Så mycket av den jag är idag, kan jag härleda till ögonblick, lärdomar, insikter och upplevelser, i relation till dig. Att bli förälder till dig, du mitt älskade barn, var början på en resa som i stort förlöst mig – jag vore inte densamma utan dig, och det är jag tacksam för. Jag är stolt över den jag blivit, på så många plan, och inte enkom utifrån ett föräldraperspektiv.

Vi har sparrats och utmanat varandra, haft djupa samtal om livet och känslor och drömmar och rädslor, bråkat så dammråttorna förskräckt kurat under soffor och sängar, skrattat så tårarna sprutat (och du fått hicka!) och gråtit tillsammans, funderat över varför världen ser ut som den gör och vilka vi vill vara i den, dansat och sjungit, förundrats över framträdanden från Britain’s got talent och America’s dito, samtalat om böcker, filmer och dokumentärer, och bara varit tillsammans i vänskaplig och harmonisk tystnad.

Jag hoppas att du får uppleva både kärlek och sorg – för vad vore en bergochdalbana utan både toppar och dalar? – glädje och vänskap, utmaningar såväl som easy wins, och att du inte tar dig själv på så blodigt allvar.

Jag hoppas att du medvetet väljer ett steg, tar det, och därefter väljer nästa – utan att känna att du måste fortsätta i samma riktning. Det måste du inte, det måste ingen. Vi kan alla backa, vända om, ta ett kliv åt sidan eller skutta rejält framåt – allt det där är helt enkelt del av livets dans. Dansa med det som knackar på din dörr!

Jag hoppas att du ser rädsla (inte fara!) som en invit som utmanar din komfortzon, att du inser hur mycket du har med dig som kommer gagna dig på färden, att du lär dig släppa taget om det som inte gör dig gott och att du skrattar – för du har det mest älskliga, porlande och medryckande skratt! Så använd det, mycket, gärna och ofta!

Alma i Canada, sommaren 2016. Vilken resa!

Jag är oerhört stolt över den du blivit och framför allt, den du är! Och nu är du arton fyllda, myndig och kan göra precis vad du vill (bortsett från att handla på Systembolaget), och jag ser fram emot att fortsätta följa dig på din livsresa. Jag finns här för dig, alltid, och det vet du. Det värmer mitt hjärta att kunna skriva det, för jag vet verkligen att det är så:
Jag finns här, och du vet att jag finns här för dig. Alltid.
Jag älskar dig!

En miljard tankar

Publicerad den av
5

Märker hur tankarna drar igång, denna eviga karusell, som ger en sjunkande känsla i maggropen, den där olustkänslan som sakta men säkert tar tag i hela min kropp; duns, så är jag nere i källarhålan. Ensam. Oälskad. Bortvald.

Och det enda (!) som skiljer detta tillfälle från stunden tre minuter innan, då jag glad i hågen var i full färd med att laga middag, är en fråga, ett svar, och en miljard tankar.

Frågan skapar inte känslan. Svaret skapar inte heller känslan. Men tankarna gör. Det är tankarna kring svaret som sänker mig. Mina tankar, kring svaret. Inte svaret. Utan den historia jag hittar på om vad svaret kanske eventuellt möjligen skulle kunna tänkas betyda.

Som tur är har jag övat länge på att fånga mig själv när jag börjar spinna iväg i fantasin, på detta sätt som på intet vis gagnar mig (och inte någon annan heller, inte minst personen jag frågade och fick ett svar från). Så ock denna gång. Jag får syn på den sjunkande Helena, och trycker på Paus-knappen. Resonerar med mig själv:

Stopp och belägg. Hörrururu Helena, är fantasin du skapar inom dig verkligen sann? Och hur gagnar detta dig? Du känner att du är på väg neråt, känslan av olust växer och växer och försöker, på alla sätt och vis, få dig att förstå att detta inte är vägen fram. (Snarast vägen ner.) Följer du denna väg, kommer du uppleva mer olust, mer känsla av ensamhet, mer rädsla för att bli och vara bortvald. Och de tankarna ger inte upphov till god känsla inombords. Tvärt om. Ska du verkligen vandra vidare på den inslagna vägen?

Nej.
Det ska jag inte.

Så jag släpper taget.
Undviker att göra en stor sak av det. Ringer ingen. Messar ingen. Undviker att göra ett stort drama av det hela (ni vet: Jag frågade detta, och då sa hen det här, och då tänker jag x, y och z, är det inte hemskt, hur ska det bli, tror ni hen någonsin kommer att vilja vara med mig igen eller är jag bortvald nu, för evigt?).

Sakta men säkert släpper jag taget om fantasin som inte gagnar mig.
Sakta men säkert återgår jag (hela systemet, kropp och knopp) till mitt medfödda välbefinnande, den sköna känslan som jag vet alltid finns där, om jag bara förmår undvika sirenens sång.

Digital sabbat. Omtag.

Publicerad den av
11

Jag skrev om det för ett tag sedan…. och sen hände inget mer. Men jag känner nu, mer och mer, en önskan om att införa digital sabbat i mitt liv, och kanske är det inte önskan bort från det digitala så mycket som längtan till det analoga som lockar?

Att sitta med en bok framför brasan, läsa i timmar.
Kanske spela ett spel eller två med barnen.
Laga middag tillsammans, och äta under trevliga former – kanske bjuda in vänner att dela sabbatsmiddagen med mig?

Vad betyder sabbat egentligen? Ordet alltså? Vet du?
Googlar snabbt utan att finna mer än att det står för vilodag.

Vet inte om det är vilan i sig jag egentligen är ute efter; snarast avbrottet – skillnaden. Det som gör att dagen, stunden, tillfället, sticker ut, är annorlunda än ”resten av dagarna”. Något som bryter av helt enkelt.

Så ja. Nu kör jag. Jag vill testa att införa digital sabbat för mig själv, en dag i veckan. Fredag eftermiddag till lördag dito. Eller kanske söndag förmiddag till måndag dito, för den delen. Och kanske kanske jag inte måste slå på stora trumman direkt och planera hur:et och vad:et i minsta detalj, utan snarast testa och se vad som händer. Korta iterativa cykler av görande följt av reflektion följt av små förändringar som på sikt leder till att jag testat mig fram till något som känns bra – något som funkar – för stunden.

Jag bestämmer här och nu ett datum för första tillfället:
min första digitala sabbat inleds kl 17 på fredag den 6 oktober 2017.

Oh så spännande detta ska bli – fortsättning följer, var så säker!

Utflykt: Salzburg dag tre

Publicerad den av
2

Ännu en strålande dag, med sommarvärme (över tjugo grader och vindstilla) och strålande sol, är till ända och jag har inte tröttnat på Salzburg än. Snarast tvärt om, då dagen även bjudit på mersmak i form av en busstur i Sound of musics fotspår, vilket också tog oss utanför staden. Här är så otroligt vackert!

Utsikt över Wolfgangsee och den grandiosa kyrkan i Mondsee (användes för filminspelning, då som Maria och baron von Trapp gifte sig i Sound of music).

Dagen inleddes (ja, efter hotellfrukosten!) med en rundvandring i ”kvinnorna i Mozarts liv”:s fotspår, som två av mina underbara körkollegor planerat och genomförde med bravur, givetvis med den obligatorisk tipsrundan.

På Friedhof St Sebastian ligger bland annat Mozarts hustru Constantine (och hans far) begravd.

Därefter var det fri hopp och lek (där jag och två till hann med en lättare lunch/fika på Café Tomaselli, det äldsta caféet i Salzburg och en av Mozarts favoritställen i staden. Mozarts änka levde dessutom under en period i en läghenhet i huset tillsammans med sin andre make) fram till halv två då vi stämt träff inför vår buss-Sound of music-rundtur. Tyvärr hade det hängt upp sig på något vis, så det dröjde en timme till innan bussen kom, men vi hann med allt vi skulle ändå, om än med kortare stopp på de olika utsedda platserna.

Vacker grafitti i en gångtunnel under gatan längs floden och en ojämförlig reklamskylt – och så den häftigaste bilskylt jag stött på i Salzburg.

I kyrkan i Mondsee förättades en begravning, vilket la en sordin över lusten att knata runt i densamme som värsta turisten. Jag noterade dock kartongerna där befolkningen kunde släppa olika nödvändiga artiklar till asylsökande, ris, grönsaker, toalettsaker osv.

Vacker arkitektur, som görs vacker även nattetid med välplacerad ljussättning.

Kvällen avrundades med god middag (och speciell, då vi till efterrätt serverades den lokala efterrätten Salzburger Nockerl. Nu har jag gjort det, och känner ingen lust direkt att göra om det) i Europas äldsta restaurang, Stiftskeller St Peter, som först omnämndes i text 803 efter Kristus.

Salzburg med omnejd är verkligen ett resmål jag varmt kan rekommendera!

Inspirerad av Pia Kammeborn och Dennis Kammeborns vackra bok Picknick – Utflykter & Inflykter, fortsätter jag på temat fastän sommaren är över. För visst kan man göra utflykter året om!