Skam.

Skam.

Hm.

Blir som tyst inom mig.

Hur ska jag börja? Vad vill jag egentligen förmedla? Vad känner jag egentligen efter förmiddagens 75-minuter långa session på temat skam? 

Hållen.
Sedd.
Hörd.
Erkänd.

Du gjorde det bra, även på distans. Som vore du i samma rum, avståndet mellan Malmö-Stockholm som intetgjort av SKYPE-uppkopplingen som gav mig din röst i mina öron, rakt in i mitt huvud, in i min kropp. När jag blundade var det som om du höll mig, vilket du ju de facto gjorde också, med soffans hjälp.

Hedrar mig själv, och mitt val att kontakta dig, för att – i precis den takt som mitt Jag suktar efter – ta hand om detta undangömda, det inlåsta, det där som jag ännu inte låtit ljuset skina genom. En bra början idag, en början som gjorde gott och känns bra.

Under sessionen väcktes tanke på tanke, associationer till händelser i mitt liv, minnen som flöt upp till ytan, jag gjorde kopplingar som jag aldrig tidigare fått syn på som dockade i varandra som ett välsmort mekaniskt maskineri.

Gick en promenad efteråt – drog iväg och lät energierna fortsätta strömma; gick barfota, tassade fram på gräsmattor och grusgångar, jordade mig. Landade. Andades in och tog in. Och än mer, andades ut och släppte taget.Kan se hur jag gjort det bästa jag kunde, givet förutsättningarna. Fiffigt var ditt ord. Ja, fiffigt har jag hanterat det! Men inte bara jag. Även andra gjorde det bästa de kunde, givet sina förutsättningar. Även de agerade fiffigt, utifrån sitt perspektiv, sina egna behov, skyddsmekanismer och förmågor.

Kan se det med, och med ömhet titta tillbaka på både mig själv och de andra. Inte dömande. Där mår jag inte bra. Snarast med vetskapen att det nu finns en chans – i sinom tid, ingen brådska. Det får gå så snabbt eller långsamt som det vill! – att släppa taget, att låta bollen lösas upp, på samma vis som jag, med tålamod och lugn nystar upp garnhärvor som trasslat sig å det grövsta. Jag är bra på att få upp knutor ingen trodde var möjliga att få upp, och det kommer ske här också. Men helt prestationslöst. Ingen deadline. Inget direkt mål.

Framför allt, detta gör jag för mig. På mitt vis. För mitt välbefinnande.
Men inte styrt, ingen given (tids)plan. Nej. Det som sker, kommer ske för att det är det som vill ske, i stunden. Inte vad jag vill ska ske, definitivt inte vad någon annan vill – eller tycker – ska ske. Utan det som vill ske.

Där andas jag ut och släpper jag taget – och njuter av stunden som är just i detta nu!

Jordad.

Läser en bok vid namn ”Att vara jordad” med den uppseendeväckande undertiteln ”den kanske viktigaste upptäckten för vår hälsa i modern tid”. Skriven av Clinton Ober. Och ja. Den är flummig så det förslår. Och samtidigt säger hela min varelse att det ligger mycket i det här. Vi har ändrat sättet människan ”är människa” på så många sätt senaste seklerna, att det Clinton skriver om jordning känns oerhört logiskt, sannolikt, troligt och vettigt.

Och nog skulle detta (vaddå detta? Jamen, läs boken, eller googla lite. Människan jordar sig för sällan, och det skapar problem för oss, om vi inte jordar oss, är kortfattat bokens budskap.) kunna vara en av anledningarna till att trädgårdsarbete (rehabiliteringsträdgårdar ni vet) är så oerhört välgörande för folk med utmattningsdepression eller psykisk ohälsa, eller hur?

Imorse när jag gjort min sjua och det lockade lite i spring-tarmen drog jag därför på mig löparkläderna och drog iväg – barfota. Har sån tur att jag bor precis vid Bulltofta rekreationsområde i Malmö, och där finns det gott om grusgångar och än bättre gräs att springa på.

Och det är skönt, riktigt skönt att springa (lufsa! Det är vad jag gör i sanningens namn, i synnerhet när jag springer barfota – vilket jag gjort flera gånger innan jag började läsa boken – då går det än mer långsamt, blott en smula snabbare än om jag går) barfota.

Har du inte testat så gör det – min upplevelse är att merparten av mitt fokus landar i fotens kontakt med marken, vilket gör att jag inte upplever att jag blir trött på samma vis. Jag bara lufsar på, och lufsar på, och lufsar på liksom; har inte utrymme att tänka på hur det känns i benen och höfterna, hur puls och andning ökar i frekvens, hur tröttheten kryper på osv. Istället är känslan av fotens kontakt med marken i fokus. Med det daggvåta gräset. Med vissnade löv. Med den leriga uppförsbacken. Skillnaden mellan att springa på asfalt med enstaka småstenar (aj aj!) och hur det känns att springa på en grusgång fylld med samma småstenar (mycket skönare!).

Det jag blir förvånad över är hur rena fötterna är, förhållandevis, när jag kommer hem efter en halvtimmes-runda. Dessutom så pirrar det härligt i fötterna under ett par timmar efteråt – något jag tror handlar om att fötterna får mycket taktil stimulans under rundan, och kanske också på grund av jordningen, som Clinton skriver om. Oavsett vilket ökar mitt välbefinnande efter en runda som denna!