Arton år senare.

”Vi gratulerar, vi gratulerar…” med bricka i hand.

Arton.
Det fyller min förstfödda, du, idag.
Arton.
Tänk så mycket som hänt, så mycket jag lärt mig, så mycket vi upplevt, tillsammans.

Så mycket av den jag är idag, kan jag härleda till ögonblick, lärdomar, insikter och upplevelser, i relation till dig. Att bli förälder till dig, du mitt älskade barn, var början på en resa som i stort förlöst mig – jag vore inte densamma utan dig, och det är jag tacksam för. Jag är stolt över den jag blivit, på så många plan, och inte enkom utifrån ett föräldraperspektiv.

Vi har sparrats och utmanat varandra, haft djupa samtal om livet och känslor och drömmar och rädslor, bråkat så dammråttorna förskräckt kurat under soffor och sängar, skrattat så tårarna sprutat (och du fått hicka!) och gråtit tillsammans, funderat över varför världen ser ut som den gör och vilka vi vill vara i den, dansat och sjungit, förundrats över framträdanden från Britain’s got talent och America’s dito, samtalat om böcker, filmer och dokumentärer, och bara varit tillsammans i vänskaplig och harmonisk tystnad.

Jag hoppas att du får uppleva både kärlek och sorg – för vad vore en bergochdalbana utan både toppar och dalar? – glädje och vänskap, utmaningar såväl som easy wins, och att du inte tar dig själv på så blodigt allvar.

Jag hoppas att du medvetet väljer ett steg, tar det, och därefter väljer nästa – utan att känna att du måste fortsätta i samma riktning. Det måste du inte, det måste ingen. Vi kan alla backa, vända om, ta ett kliv åt sidan eller skutta rejält framåt – allt det där är helt enkelt del av livets dans. Dansa med det som knackar på din dörr!

Jag hoppas att du ser rädsla (inte fara!) som en invit som utmanar din komfortzon, att du inser hur mycket du har med dig som kommer gagna dig på färden, att du lär dig släppa taget om det som inte gör dig gott och att du skrattar – för du har det mest älskliga, porlande och medryckande skratt! Så använd det, mycket, gärna och ofta!

Alma i Canada, sommaren 2016. Vilken resa!

Jag är oerhört stolt över den du blivit och framför allt, den du är! Och nu är du arton fyllda, myndig och kan göra precis vad du vill (bortsett från att handla på Systembolaget), och jag ser fram emot att fortsätta följa dig på din livsresa. Jag finns här för dig, alltid, och det vet du. Det värmer mitt hjärta att kunna skriva det, för jag vet verkligen att det är så:
Jag finns här, och du vet att jag finns här för dig. Alltid.
Jag älskar dig!

Vad fick du ut av vår coaching?

Ställde frågan ”Vad fick du ut av vår coaching?” och fick svaret:

Det gav mig insikten att jag kan fortsätta lära mig och utvecklas. Att jag kan bli den person jag vill vara.

Det gladde mig enormt att höra. Det gjorde mig uppfylld av hopp om framtiden, hopp om det hållbara lärande samhälle jag drömmer om. Och verkar för. Även genom min coaching.

Detta gav mig även ytterligare vatten på min kvarn om vikten av att möjliggöra/skapa/uppmuntra ett inifrån- och utperspektiv i motsats till ett utifrån- och inperspektiv.

För vems skull lär jag mig saker? Gör jag det för att jag måste? Gör jag det för att…

  1. läraren säger åt mig att detta är minsann bra kunskap att ha nån gång i framtiden?
  2. chefen kräver det av mig för att jag ska få den löneutveckling jag önskar?
  3. projektledaren bokar in mig på en kurs för projektet har ett kunskapsglapp som behöver överbryggas?

20130911-103453.jpgEller gör jag det för att jag vill? För att jag har en nyfikenhet att fördjupa mitt kunnande? För att jag känner att jag befunnit mig innanför min komfortzon tillräckligt länge och det är dags att utmana den, kliva utanför och se om jag kan erövra ny mark som komfortabel?

Jag vet inte hur det är för dig, men nuförtiden så lär jag mig för min skull. Och nästan bara för min skull, faktiskt, men så är jag ju min egen chef också. Oj, vilken skillnad det gör dock. På så många plan känner jag hur jag mer och mer till fullo är mig själv. Genuin. Helena, på riktigt. 100% Helena, som Charlotte skulle uttryckt det. När jag lär mig, gör jag det för mig själv. Givetvis kommer det andra till gagn också, men det är inte min drivkraft längre.

Jag lär för mig.

För vems skull lär du dig?