Siri Hustvedt. Vad jag älskade. 
På Ds rekommendation läste jag Sommaren utan män och när jag var klar med den (Vackert – intensivt – känslosamt.) frågade han om jag läst Vad jag älskade? Nej, svarade jag, vilket möttes av ett omedelbart: Då måste du göra det.
”Han tog mig i underarmen och skakade den. Denna plötsliga gest av kamratskap, till och med av tillgivenhet, gjorde mig osedvanligt lycklig. Jag har ofta tänkt på den, eftersom den där korta dialogen kom skuggorna fick mitt liv att ändra riktning. Den kom att markera det ögonblick då ett vindlande samtal mellan två människor oåterkalleligt slog in på vägen mot vänskap.”
Fann den på Myrorna, och har just lagt den ifrån mig, färdigläst. För denna gången. En bok jag gärna skulle läsa igen (kanske på engelska nästa gång?) eftersom den fullt möjligt kvalar in som den bästa roman jag någonsin läst.
”Avundsjuka och grymhet är en oundviklig följd av berömmelse, hur obetydlig denna berömmelse än må vara. Detta kan uppstå var som helst – på skolgården, i styrelserum, i universitetskorridorer eller på de vita väggarna i ett galleri.”
Välskriven. Fascinerande.
En story som griper tag, och sen tar ett nytag, ett till och slutligen ännu ett.
Vändningar som jag instinktivt kände på mig men verkligen inte ville skulle ske…
”Att veta och ändå kunna inte veta är det svåraste av allt.” – Philip Guston
Beskrivningar av konstverk som är så målande att jag utan problem ser dem för mitt inre öga, karaktärer som är så genomtänkta och välskapta att de skulle kunna sitta brevid mig, som människor av kött och blod.
”När jag kom ut ur huset på Central Park West tittade jag bort mot träden som helt hade slagit ut, och jag greps av en outsäglig och sällsam känsla. Att vara vid liv är något oförklarligt, tänkte jag. Själva medvetandet är oförklarligt. Det finns ingenting vanligt i världen.”
Det sätt som Hustvedt väver in de olika verk som skapas av bokens olika karaktärer, oaktat om de är målningar, installationer, böcker eller teaterstycken, gör mig matt av blotta tanken på hur mycket hon själv måtte ha vidgat sin egen värld för att kunna vara skapare, inte ”enkom” till en fantastisk roman, utan samtidigt till ett antal verk i verket, av så vitt skilda karaktär. Imponerande!
Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2019, att läsa och blogga om 12 svenska och 12 engelska böcker, en varannan vecka, böcker som jag redan har hemma.
HERO - the coach 
Pingback: Vad jag älskade (bok 9 av 12) | HERO – the coach
Den här boken är också en av de bästa jag vet. Gissar att den är på 10-bästa-listan, kanske tom 5-bästa. Har läst den både på svenska och engelska. Måste säga att den svenska översättningen är ypperlig. Boken har så mycket i så många lager. Som att läsa flera böcker i en. Tack för att du påminner om det.
Håller med – svenska översättningen kändes helt ”flawless”!
Och verkligen, flera böcker i en, vilken bedrift som författare!
Siri Hustvedt – hennes författarskap har fladdrat förbi men inte fångat mig än. Låter som jag har missat ett storverk. Tack för tipset!
Ja, jag måste säga att jag är fångad! Och att döma av kommentarerna jag fått på Insta om denna boken så är jag långt från ensam!
wow! Det här är en bok jag vill läsa Tur att jag bestämmer bok nästa gång i vår bokklubb 🙂
Älskar det där med att det inte finns något vanligt i världen Det gör allt så himla okej! Och alla så viktiga …
Tack för tips!
Guld – hoppas det blir en bra läsupplevelse och bokklubbspratstund!
Och ja. Visst VAR det extra fint!
Å, jag klarar inte fler boktips, har redan en stor hög bredvid sängen och jag läser så sakta… Men tack för tips! 😊