Tänk vad hon kan, ungen min!

För ett par veckor sen var det punka på äldstens bakhjul. Jag sa åt henne att snacka med sin far om det, och en dag när jag kom hem stod de i hallen och var nästan klara med slangbytet. Fadern i fråga stolt och nöjd, då Alma gjort mer eller mindre allt själv, med instruktioner och direktiv från honom.

Häromdagen fick jag ett mess, där hon skrev att det var punka på hennes bakhjul, så hon lånade lillebrors cykel. När jag kom hem pumpade jag däcket på hennes uppmaning och när hon kom hem så kollade vi av det. I morse var det fortfarande ok, så off she went till skolan. På cykel. Men på hemvägen så gick det inte längre, punkan var ett faktum.

Själv låg jag på sängen och slumrade när hon trillade hem, varvid hon ropade ner mig och bad om hjälp att bära in cykeln. Sagt och gjort, in kom cykeln, vändes upp och ned och sen gick hon igång. Och som hon gick igång (ja, lite mutter och gruff var det, för att hon inte riktigt kom ihåg hur få loss bakhjulet – för dig som, liksom jag, aldrig bytt slang, så är tydligen bakdäcket femdjävligare än framdäcket, just för att nav för kedja och växlar och sånt sitter där – och att pappa inte svarade omedelbums på hennes mess med frågor). 

Bakhjul av, däck av, slang ut, pumpa, testa i hink med vatten, hål identifierat, ny slang på, däck på, bakhjul på, vända cykeln upp och ned igen, pumpa nybytt däck, bära ut den, pumpa lite till och sen en testrunda för att säkra att allt är som det ska. Och det kan jag meddela: allt är som det ska. Stolt moder är jag, tänk vad hon kan, ungen min!