Innerliga ord

Börjar skriva. Raderar. Skriver ett par rader ånyo. Raderar igen. Får inte fram det, det där som jag upplevde så starkt häromkvällen. Hur viktiga vi människor är för varandra. Hur viktigt det är att vi förmedlar det. Hur orden, ibland, är bästa verktyget. En kram, en hållen hand, ett öga som möter ett annat och låter blicken – innerlig – ligga kvar. Det ger mycket. Samtidigt som människan är lite för bra på att hitta på sin egen verklighet, så där som vi gör, bevisligen. Då är orden till godo – att släppa lös dem, dela, från hjärtat, det som känns, det som finns, det som är viktigt och innerligt.

Gör vi – jag – det för sällan?
Eller släpper jag ut det – men ”lite för enkelt”, genererar plattityder, där innerligheten inte fyller ut orden till fullo, så att de lämnar min mun som halvt uppblåsta ballonger?

Betydelsefulla barn och deras mor. Foto från Nelson Monument, Edinburgh, 27/12-2017.

Tror jag ska blåsa ut ljuset, stänga kaminen, ge katten Pop kvällsmat, släcka och göra mig i ordning för sängen. Och innan jag kryper ner mellan lakanen ska jag gå in till sonen, ge honom en kram och en puss, och tacka för kvällens middag och sällskap. Ska försöka förmedla hur mycket det betyder för mig, hur mycket han betyder för mig. Fast först ska jag skriva ett par rader till dottern, som är på sportlovsäventyr norröver. Hon kommer hem imorgon. Och jag längtar. För hon betyder så mycket för mig. Betydelsefulla barn, det är de, för mig. Och jag hoppas de vet det!

Premiärdags!

Minns du första gången du smakade jordgubbar? Eller tog bussen hem själv från en bio? Kysste någon? Satte dig bakom ratten helt solokvist, med ett alldeles pinfärskt körkort i plånboken?

Alla dessa premiärer. Så underbara de är. Första gången.

Eftersom jag var ensamstående med min dotter under hennes första tre år var jag väldigt observant på alla hennes premiärer. Fotograferade, skrev, berättade. Delade på alla sätt som gick då innan sociala media-tidevarvet. Ville dela undren med andra.

Tänker på det nu i samband med det inlägg jag skrev om etiketter.

Vad går vi miste om som vuxna när vi inte längre ser på världen med ett barns ögon? När vi slutar förundras över sötman i en solvarm jordgubb. När vi inte ser det vackra i en bukett vissnande tulpaner utan bara raskt kastar bort dem. När vi bara blir irriterade över silverfisken i badrummet eller myrorna på uteplatsen.

Tulpan3

Är det för att vi är vana? Har blivit blasé? Loja? Inrutade? Tar saker och ting, och inte minst människor, för givna? Vad skulle hända om vi försökte att titta på saker och händelser på riktigt? Verkligen såg dem. Verkligen upplevde dem. Lyssnade, kände, smakade på dem. Jag undrar jag.

När uppmärksammade du senast en premiär?