Fast tyst. I mitt inre. När jag skriver.

Jag läser mina skrivna ord, under tiden jag skriver dem, fast tyst. I mitt inre.
Rytmen blir viktig. Allt viktigare. Tror inte jag skrev så här för ett år sedan, rytmiskt, i mitt inre, hör hur orden, meningarna, skiljetecknen hänger ihop. En paus här, ett mellanrum där. Allt för att möjliggöra något mer, något bortom orden. Där känslan kan förmedlas, och byggs, i dig, precis som den skapas i mig, när jag läser och skriver, skriver och läser, samtidigt.

Letar ord. Finner dem. Ibland. Ibland inte. Går vidare.
Läser alltid om innan jag publicerar. Men filar inte oändligt på mina texter, det gör jag inte. Ibland går de snabbt att skriva. Oftast tar det lite tid, fast inte dagar. En timme. Kanske två. Men då uppbrutet, annat hamnar emellan. Ibland är det riktigt bra, för texten växer, min avsikt tydliggörs, i mellanrummet jag ger mig själv då jag släpper taget om det skapade, för ett ögonblick, en stund, en timme, dag, vecka i sällsynta fall.

Ofta har jag kanske en rad att utgå från.
En podcast. Ett citat. En tanke som jag fångade i flykten, i syfte att skriva om den, utveckla den, sätta kött på benen. Ge den svartvita världen färg. Måla. Med ord.

Jag är lite kluven dock. Skriver ju både på svenska och engelska. Inte medvetet, strategiskt. Mer slumpen som avgör. Det bara blir som det blir. Oftast är det orden som styr, känslan jag vill förmedla, och var jag bäst förmår göra det, utifrån min vokabulär.

Har nog aldrig tittat på hur jag skriver. Har bara skrivit. Lite intressant att notera hur jag – även i detta nu – läser orden högt, fast tyst, för mig själv. Tonfallet är viktigt.
Undrar om jag, med skiljetecken, radbrytningar, styckesindelningar, lyckas förmedla den melodiska rytm jag förnimmer i mitt inre. Vad förnimmer du?