Pratat Övergångsåldern!

Vilket fint ChattyMeals jag och fyra andra kvinnor fick till på tema ”Övergångsåldern – prata om eller tiga ihjäl?”. Som vi pratade. Om skillnaden i betydelse av begrepp som övergångsålder och klimakteriet. Om boken Female brain gone insane (Kaos i kvinnohjärnan på svenska). Den ska jag läsa, var så säker!

Mycket funderingar kring vad som är övergångsbesvär och vad som är åldersbesvär och hur de hänger ihop – eller inte? Varför vissa kvinnor glider igenom övergångsåldern utan minsta besvär, eller kanske tom styrkta i sin kvinnliga (ur)kraft, och hur andra upplever en period då de inte känner igen sig själva, när både kropp och psyke uppför sig helt annorlunda mot de senaste 40-50 åren?

Varför termostaten går bärsärk, och vad det kan finnas för ”kloka designskäl” bakom klimakteriebesvär? Om hur kvinnan för tiotusentals år sedan menstruerade kanske en gång per år eller så, och därmed inte brände så mycket energi på sin fertilitet som den moderna kvinnan gör (helt enkelt för att vi ”lever så bra” att kroppen har råd med det), och om det har någon koppling till att den moderna kvinnan har mer klimakteriebesvär än våra urmödrar? Om hur kvinnan på så många sätt är satt på undantag, t ex genom att ”kvinnobesvär” icke göre sig besvär (än idag finns det t ex alldeles för få kvinnor med endometrios som får den hjälp de behöver i rimlig tid), och hur västerländsk medicin på alla sätt och vis fortfarande (även om en uppluckring möjligen kan skönjas, åtminstone medvetenhetsmässigt) bygger på ”mönstrande unga män i 20-25 års åldern i fysisk toppform” likväl som på ”manliga råttor” helt enkelt för att ”kvinnliga råttor” är så mycket svårare att studera med sin cyklicitet.

Vi diskuterade jättenattljusolja, rödklöver, röd maca och bioidentiska hormoner, såväl som hormonberoende bröstcancer och den fantastiskt goda linssoppan och mungbönssalladen med sesamsalt, som Eva-Britt lagade och förberedde medan jag sjöng med min kyrkokör i förmiddagens gudstjänst. Himla bra med en co-host!

Vi åt, pratade, och inte minst: skrattade. Ja. Som vi skrattade! Och vet ni vad – detta är ett tema att återvända till, gång efter annan, var så säker. Finns massvis kvar att reflektera högt kring tillsammans; att dela och ta del av erfarenheter, farhågor, förhoppningar och bjuda på tips och tricks på do’s and don’ts, som vi dock raskt konstaterade långt ifrån kan göras allmängiltiga: en av slutsatserna jag drar efter detta fantastiska ChattyMeals är att övergångsåldern och klimakteriet yttrar sig på otaliga vis, vilket ju bara gör det mer spännande – tänk; hur kommer det bli för mig? Spännande fortsättning följer!Bjuder även på recepten på linssoppa och mungbönssallad, ifall någon blir sugen att testa:
Recept på linssoppan:
Olivolja, 2 stora lökar, några rejäla klyftor vitlök, 2 tsk gurkmeja, 1½ tsk spiskummin, ½ tsk kanel, 1/4 tsk malen kardemumma, 1 burk/paket kokosmjölk, ca 140 gram okokta röda linser, 1 stor broccoli.
Fräs kryddor i olja
Ha i hackad lök/vitlök, och stek den mjuk utan färg
Ha i linser och vatten
Koka mjukt
Häll i kokosmjölk och låt soppan koka upp
Innan servering lägg ner rå broccoli skuren i små buketter

Recept på Eva-Britts mungbönssallad:
Groddade mungbönor (blötlagda ett halvt dygn, groddade minst ett halvt dygn – jag lovar lägga ut ett inlägg på min mungbönsgroddfabrik som jag haft igång sedan Eva-Britt först bjöd mig på denna sallad!)
Riven morot (ha gärna i en råriven rödbeta också)
Strimlad rödkål
Fröer (solros pumpa hampa etc) efter tycke och smak
Pressad citron och/eller lime
Olivolja
Gärna sesamsalt (rostade sesamfröer mixade med salt)
Balsamvinäger om smaklökarna så önskar
Blanda allt och servera. Njut.

En lovsång till kvinnan

Idag är det Internationella kvinnodagen och jag passar på att skriva en lovsång till kvinnan, som dag för dag låter sig själv bli det hon har inom sig att bli, som dag för dag är allt det hon har potential att vara. Till kvinnan, som dag för dag reser sig ur sängen, kliver fram ur skuggorna och lever livet.

Till dig, som inspirerar mig att vara. Tydlighetens mästarinna, bangar aldrig från att ställa frågan som andra räds att ställa. Med ett varmt och stort hjärta, som blir desto större och än varmare, just för att du är så tydlig.

Till dig, som under åren jag känt dig vuxit så enormt. Vidgat din komfortzon så oerhört mycket, något jag tror – vet! – att du faktiskt ser själv, med viss förundran. Men inte kan väl jag? Jo. Du kan ju det. Och jag tror du på sista tiden börjat lita än mer till din inre kraft och styrka; Äntligen!

Till dig, som för ett år sedan gjorde en sådan tankevurpa att du själv förundrades. Premisserna förändrades. Och du – du valde vägen som var dig helt ny. Du vågade, modigt och sårbart tog du steg efter steg in på en väg som förändrat dig i grunden.

Till dig, som vacklar mellan att leva i det okända, och modigt anträda livsresan utifrån den utgångspunkten. Och samtidigt fajtas du med driften att veta. Men du bangar inte du heller. Kliver utanför normerna, vågar säga Nej, säga ifrån, göra saker på ett annat vis.

Till dig, som visar mig på ett annat sätt att leva, ett rikare, mer njutningsfyllt liv. Tillåtelsen, utforskandet, blottläggande. Du går före och jag, jag kan smyga efter lite försynt. Tittar och lär, vågar, lite mer, för varje gång jag doppar tårna i din livsupplevelse.

Till dig, som släpper taget om konventioner, svävar fri, och sen, ur längtan så stark, dyker djupt ner i jorden, ankrar dig, förbereder dig, satsar allt. Letting go för att kunna let come that which may. Och hela tiden med en starkt pulserande kärleksenergi som är så underbar att vara i.

Till dig, som är så modig. Går på nit efter nit, och ändå fortsätter du. Idogt anträder du vuxenvärldens väg, rikare, klokare, visare än jag nånsin var i motsvarande ålder. Hudlös och modig. Vilken kombination!

Till dig, som än en gång kastar loss. Ånyo byter plats, och tryggt vet, av egen erfarenhet, att rötterna snart nog rotat sig, grävt sig djupt ner i myllan, och där låter ny energi flöda upp genom dig.

Till dig, som tagit emot livets hårdaste smäll, bara för att resa dig, likt Fenix ur askan, visare, vackrare och mer levande än nånsin förut. Vilken förebild!

Till dig, som möter världen så mjukt, och ändå så starkt. Ännu en vars energi är som en varm omfamning, hos dig kan jag vila, fast samtidigt dyka djupt ner i sorg, rädsla, oro. Trygg, varm, omhuldande, bjuder in till att öppna upp, även det där jag kanske undviker att öppna upp inför andra. Så icke med dig.

Till mig, som ? Ja. Vad gör jag? Vad är jag? Modig? Ärlig? Nyfiken? Ja. Svag? Rädd? Ledsen? Ja. Längtande? Kärlekstörstande? Osäker? Ja. Generös? Glädjespridande? Stark? Ja. Så därför sjunger jag en lovsång även till mig, som för varje dag låter lite mer av mig träda fram, där slöjorna lyfts bort, en efter en, medvetet och självmant, för att möjliggöra ett liv som levs, med allt vad det innebär.