Bruce – more than meets the ear and eye

I love reading. I especially love reading biographies and have done ever since I was a child (or at least a teenager). So when I browsed the local library a few weeks ago, and spotted Bruce, I borrowed it and brought it home to read.Bruce

And what a book! It’s a well written biography, and despite the enormous amount of facts present in the book, it’s a joy to read, and doesn’t feel as information-laden as it actually is. But what really made me enjoy this book was Bruce himself. What a story. What a character. And jeez, what a skilled person, in his craft. Gifted musician, extremely (!!!) productive composer, and a very special singer, with a distinct voice.

Born to run is an album my older brother introduced me to when I was a kid, which was my entryway to Bruce Springsteen, and in a sense, I never got past it. I still think it’s the best he’s done, and Jungleland is, to this day, one of my absolute favorite songs. In my teens I listened to it over and over, drawn to the drama of the story, the varying sounds and atmospheres, and the powerful feeling of the entire song. But it’s been a while since I listened to it, so when I came upon the part of the book telling the story of the creation of that specific album, I immediately found it on Spotify, and started to listen. And did so with a new sensation, a deeper background, an understanding making me hear more in each song, picking up on the feeling behind, that which is sensed rather than heard.

While reading this book, a feeling grew stronger and stronger within me:
People are not what they seem to be. There’s so much more to each and every one of us, than what is apparent on the outside.

Even though this is not an autobiography, I got many glimpses of the person behind the public figure of Bruce Springsteen aka The Boss. And my reverie grew, page after page. For Bruce. His father, mother, grandparents. For people who tries to make the best of what they got, even when their best is far from sufficient… For the talented people walking alongside Bruce throughout his career. And for the audience, the listeners, the fans.

As I read, my reverie grew for human beings. We do try to make the best of what we get, and sometimes, it turns out absolutely magnificent. Sometimes, we end up with total rubbish, disaster, chaos and dread. Sometimes, the distance between a point of magnificence and a point of disaster is mere millimeters or seconds apart. The high’s and low’s of life. That’s what it is to be human. That is the Human Experience. And no one escapes it. Not me. Not you. Not Bruce. There’s no protection from it, thank God. Because without it, life would not be worth living. Life is made up of moments of high’s and low’s. And every single human being on Earth lives life according to this basic premise.

…..
Outside the street’s on fire 

In a real death waltz 
Between what’s flesh and what’s fantasy 
And the poets down here 
Don’t write nothing at all 
They just stand back and let it all be 
And in the quick of the night 
They reach for their moment 
And try to make an honest stand 
But they wind up wounded 
Not even dead 
Tonight in Jungleland

 

Podcast 47/52 – Peak creative windows

Jonathan Fields points the finger on a sore spot for me, in this Good Life Project riff. How do I structure my days to ensure I work with my natural thinking and creation cycles, rather than fight ‘em? And what times of the day am I most organically creative? Listening to Jonathan, I realize I don’t really know my daily thinking/creation cycle all that well.createLike Jonathan, I have a peak creative window late at night, say from 9 or 10 pm and a few hours onwards. If I am still up by then, and there’s something to get done, boy, can I ever get it done, and with good quality at that.

But what – or rather, when – is my daytime creative window? Hm. I don’t really know. Have gotten into a somewhat lethargic routine on mornings when I don’t have to be somewhere at a set time, with a social media-session (that usually lasts much longer than the 15 minutes I aim at…), my daily Headspace meditation, doing my Seven exercise and then making a green smoothie, drinking it while reading the news paper and completing my daily Sudoku. And you know what? Nice as these slow mornings are, there is something within me wanting to come out, that isn’t. I’m not helping myself by structuring my days in a way that helps me get it out. Running more on mood than anything else?

I read someone who said they preferred to give people a hand up rather than a hand out. And that’s what popped into my mind now. How can I give myself a hand up to actually work with my natural creative windows? Making the most of them, if nothing else because it’s enjoyable?

Ständigt dessa motpoler

Människan offrar hälsan för att tjäna pengar,
sedan offrar hon pengar för att få tillbaka hälsan.

Hon är så angelägen om sin framtid,
att hon inte njuter av nuet.

Följden blir att hon inte lever i nuet,
och inte heller i framtiden.

Hon lever som om hon aldrig skall dö,
och så dör hon utan att någonsin ha levt.

Fick ett mail med ovanstående text. Den väcker mycket i mig. Påminner om Dalai Lamas ord, om ”Vår tids paradox” som jag faktiskt har som väggsmycke här hemma.

livet

Hur tänker du själv i förhållande till det där med pengar – hälsa, framtiden – nuet, döden – livet? Är de motpoler? Är det det ena på bekostnad av det andra? Eller kan de samspela? Hur i sådana fall? Och hur ställer du dig till dem personligen?

Och inte minst, i dessa dagar, är någon av dessa faktorer sådana du anser dig ha rätt till? Har alla det? Hur mycket behöver du egentligen för att faktiskt ha hälsan och leva ett liv som är värt att leva, både i nuet och i en trolig framtid? Om du strävar efter ett gott liv, sker det på bekostnad av någon annans möjlighet till detsamma? Har du större rätt till – pengar och hälsa – ett nu och en framtid – ett liv värt att leva – än vad alla andra har?

Följ känslan

Följ känslan. Den uppmaningen hör jag ofta. Att jag ska följa känslan.

Men vad betyder det egentligen?

Min förståelse är att det handlar om att låta sig ledas av livskraften, av visdomen, av det där som vi alla är en del av. Den talar till dig. Inte alltid som ett högtalarutrop, ofta är det en ganska tyst röst, kanske så tyst att du själv måste lyssna, verkligen lyssna inåt för att uppfatta den. Där finns känslan. Du vet den där känslan av ro, frid, välbefinnande, av att tillhöra, som ibland sköljer över dig? Det kan inträffa precis var som helst, när som helst, med vem som helst. I badet, när du nattar dina barn, under en cykeltur, när du plockar svamp i skogen, målar garaget, halvslumrandes i hängmattan, under gemenskap eller självsamhet. Precis var som helst. För känslan är inte beroende av en viss sak, eller en specifik person. Den kommer när du är i kontakt med livskraften, det som vi alla är en manifestation av.

Ram Dass har den vackraste definitionen av begreppet Namaste, som för mig beskriver den där känslan så fantastiskt väl:BoldomaticPost_I-honor-the-place-in-you-where

“I  honor the place in you where the entire Universe resides.
I honor the place
of love, of light, of truth, of peace.
I honor the place within you where
if you are in that place in you,
and I am in that place in me,
there is only one of us.”

Hur följer jag den känslan då? Det bästa sättet är att vara i kontakt med dina känslor, att vara observant på dem. Om du börjar bli ilsk, arg, irriterad, rädd, ångestfylld. Kliv inte in i det, om du kan undvika det. Se vad du kan göra för att istället hitta känslor som du mår gott av/i. Glädje, nyfikenhet, utmaningar, generositet, omtanke, vänlighet, engagemang. Följ de känslorna.

Och det behöver inte betyda att du ska byta jobb för chefen är så himla elak, eller sluta umgås med en vän som är så negativ. Nä. Inte alls (fast valet är ditt). Men när du känner hur känslorna som du inte gläds åt, som inte gagnar dig, kryper över dig – fall inte i deras sirensång, att kliva rätt in i dem.

”Ja, gisses, chefen alltså, han e ju helt knäpp alltså, jag vet inte hur jag ska stå ut idag, jag tror minsann jag måste byta jobb, och det i brådrasket för han gör mig så vansinnig!”

Faller du i den fällan, så garanterar jag att du snart mår än sämre, irritationen och missnöjet växer, och med det kommer ännu en harang av dessa tankar, som i sin tur gör att du blir än mer ilsk och irriterad… och så är spiralen igång.

Gillar du att vara i den spiralen? Jag gör det inte. Och jag har förstått att jag inte behöver kliva in i den. Jag hamnar i den med jämna mellanrum, för tankarna jag tänker kan jag inte styra. Men om jag noterar vilken känsla som väcks inom mig, så kan jag bli observant på att nu är det fara å färde, och det gäller att kliva ur virvelvinden innan den har mig i ett fast grepp.

Och ja. Det går att göra det. När jag förstod att jag inte är mina tankar, jag är den som tänker dem, så öppnades nått inom mig. Förståelsen för att jag har ett val. Jag kan välja att följa med i den nedåtgående spiralen. Eller ej. För jag är inte mina tankar. Jag är den som tänker dem. Så när jag upptäcker att jag är på väg ner, så väljer jag (ofta) en annan väg. Jag väljer att följa en känsla som ger mig välbefinnande, snarare än de som sänker mig. Jag väljer ofta att se och erkänna de där sänkande tankarna, men jag vill inte hänga med dem. Jag vill inte fastna i deras sällskap.

Men det är så svårt, säger någon. Jag själv också, ibland.

Ja. Det kan det vara. Men jag har själv insett att det är svårt främst för att det är (eller var) ett så ovanligt angreppssätt för mig. Det kändes underligt. Ältandet, dramat, att hålla mig fast i situationer som genererar sådana känslostormar (av känslor som inte gagnar mig) att jag fick svårt att sova, kanske tappade aptiten, eller tvärt om, började tröstäta, fick ångest, blev apatisk…. Det kändes bekant. Så var jag van vid att reagera. Att istället släppa taget, att inte följa med sirenen ner i bråddjupet, det var ovant. Men nu, nu är det att släppa taget som faller sig naturligt för mig. Snarast känns det väldigt underligt när jag hamnar i ett drama-träsk. För det händer så klart. Jag dras in i det som händer, tycker och tänker en massa, och tappar bort att vara observant på om aktiviteten i fråga ökar eller minskar mitt välbefinnande.

Och det är vad det handlar om. Att följa känslan innebär att bli observant på ditt välbefinnande och att följa den i spåren. Lite som den magnetiska nordpolen och att lära sig att orientera med hjälp av karta och kompass. Om du orienterar utifrån ditt välbefinnande, och är observant på när det ökar, och när det minskar, så kommer du snart att uppleva det förunderliga att du, oavsett hur det stormar runt dig, kan ha en hög grad av välbefinnande. Första gångerna det hände mig blev jag ganska chockad. Nu har jag vant mig och kan bara säga att det gör livet mer njutbart.

Kvalitetslitteratur!

Sonen fick en bok i 11-års-present av (bonus)moster och kusin. De högläser den själva och fastnade för den, så när oktoberfesten stod inför dörren, var presenten given.

mördarens apaMördarens apa, av Jakob Wegelius.

Sonen la händerna på boken redan samma kväll, började läsa och var hooked. En vecka senare när vi åt på restaurang med morfar hade Mr B boken med sig, och mellan rätterna plöjdes kapitel på kapitel. Morfar som själv är bokmal av rang gladdes stort åt barnbarnets uppenbara läsiver.

Och ett tu tre kom han med boken till mig och sa att han läst ut den. Bästa boken ever! Det ni, det är ett gott omdöme det. Sen skulle vi åka på helgutflykt norröver, varpå han raskt packade ner boken, så att jag skulle få läsa den. Jag hade lite annan lektyr med mig men blev varm i hjärtat av hans omtanke.

Och när jag väl började läsa den tog det endast ett par dagar innan jag plöjt den (alla 619 sidorna, älskar tegelstenar!). Sista kvällen (eller ärligt talat, mitt i natten) så släckte jag tom ljuset i syfte att somna… när jag efter några minuters vridande fram och tillbaka i sängen – till makens förtret – insåg att jag inte ville det. Jag ville läsa klart för att få redan på vem som egentligen gjorde vad och hur i allsindar skulle det gå för alla och envar, alla dessa härliga karaktärer som porträtteras med varsam och skicklig hand av författaren, både i ord och bild.

Kvalitetslitteratur måste jag säga. En bok som passar perfekt för högläsning (lagom långa kapitel) för en lågstadieknodd, som slukas av en elvaåring under två tre veckor, och som plöjs på två tre kvällar av en bokmal till 43-årig mamma. Så vill du ha ett boktips för alla åldrar så grabba tag i ett exemplar av Mördarens apa! I gengäld kanske du har ett alla-åldrar-boktips till mig?

 

 

 

Day 9 NaJoWriMoPrompt: Important or Special Numbers In Your Life

Numbers are very powerful in life. For today’s prompt, write about at least three or four different numbers that have special meaning for you. Examples include: a special year, a particular age, a specific time, a grade level number, a dollar amount, or a number of days.

Numbers.

So. Special numbers. Or rather. Numbers with a special meaning to me. Hm. Am I that attached to numbers? Not so sure, actually. But of course, based on happenings on a specific date, or year, it’s easy to place extra meaning upon those numbers.

Like the number seventeen. I do like the number seventeen. I’m born on the seventeenth. As is my youngest son. And my bonus-son, at that. I remember at school, always picking the number 17 if there was a number to pick. Me and hubby even got married on the 17th. Guess who picked that date?

As a teenager and young adult, I had a certain fascination with the year 2000. I wanted to have a baby that year, thinking it would be so cool to always know one’s aged, based on the current year. Turns out, I opted for the even cooler 1999, having one foot in two millennia.

numbersMy fascination with numbers actually has more to do with keeping track, logging, one after the other, increasing whatever I am tracking by one. And this is something I’ve done since I was a child. I kept track of all the books I read from January 20th 1986 until my son was born in October of 2004. I logged incoming and outgoing letters for a huge chunk of my life, but I think I let that particular habit go way before the book-logging-habit was kicked. Today, I’m logging the number of days in a row I’ve done my Seven exercise (458 days today) as well as my Headspace meditation (460 in total, but missed a day 179 days ago…). I have a certain affinity to numbered challenges (such as #NaJoWriMo for instance) where I know how long it will run and I do prefer when it is done on a daily basis. And even though I don’t keep track of my blog posts the way I did the first year of blogging, I do aim at daily blogging, which has now rendered me the proud publisher of 1063 posts on this blog. (This will be the 1064th.)

So. Numbers. This is what I came up with.
What about you – any numbers with special meaning in your life?

Day 8 #NaJoWriMoPrompt: Write About Your Creative History

For today’s prompt, write about your past in relationship to creative expression. What are your earliest memories of being creative? Describe some great opportunities or missed opportunities for creative expression? What do you think helped or hindered you from being creative? Do you have creative people in your family? How have they inspired you? These are general questions. Write about the topic and see where it leads you. Happy journaling.

My creative history. Wow. That feels like a massive assignment. Especially since the Create the impossible-course I took at the beginning of the year, which made me realize that there is (an opportunity for) creativity in everything, even something as mundane as making dinner is a creation.

My earliest memories…. ah, I honestly I have no clue. But, my maternal grandmother taught me to crochet (and later on to knit as well), and I do remember being at kindergarten an crocheting endlessly long threads from a ball of yarn. Rolled it into a skein, and voila, had myself a new ball of yarn, in a manner of speaking, to start all over again. So I crocheted yet another endlessly long, but slightly thicker, long thread, from the initial endlessly long crocheted thread. Think I might even have repeated the same procedure yet once again. Limited use for long crocheted threads most definitely, but I did create. And I might have been around 4 or 5, I’m guessing. There’s remnants of other kindergarten creations still remaining at my mom’s place. Various ornaments for Christmas and Easter for instance.

wrist warmersAs I’ve written about before, I think my creativity has, to a large extent, been expressed using my hands, in handicrafts. When I think about creativity, that is where my mind goes first of all. And perhaps there’s a bit of a need for results and usefulness in my thoughts around creation, for myself. I create something which is needed, or desired, or that which is useful. Like the wrist warmers I’m wearing right this instant. I knitted them a few years ago, when the urge to create something with my hands grew within, until I couldn’t contain it anymore, and dug out needles and yarn from my various hiding places… Having a set end goal in mind, I started to create them, working without a pattern, but knowing what I wanted them to become, once finished.

I wonder if that’s a bit of a hindrance I’ve imposed upon myself: there must be a need, an end-result that can be put to use? Have I ever created just to create? For the sake of making it? Without any hidden agenda, a lack of purpose? Just. To do it. Nothing more. Nothing less. I don’t know.

I mean, even my blogging is to a certain extent purpose-driven. I blog with the intention to get my thoughts and ruminations down on paper, making them come alive outside of my head. So… How do you do it, when you just create, for creation’s sake itself? I honestly don’t know. Do you?