Minnen för livet

Har just plöjt igenom knappa fyratusen foton från USA/Canada-resan förra sommaren, i sällskap med min förstfödda. Ja, det har tagit oss ett par veckor, då vi tagit hundra foton i stöten. Nu har jag 1780 foton kvar, som jag tänker använda till en fotobok. Minnen för livet, som förtjänar att flytta från datorns inre till ett mer lättillgängligt format som är enklare för fler att bläddra i.

Jag brukar använda Önskefoto eller Blurb, och oddsen lutar nog åt Blurb för just denna fotoboken – det går att göra lite mer i deras verktyg. Om det nu är sig likt, det var ett tag sedan jag senast använde det. Finns säkert bättre sajter än dessa två, så har du ett guldtips till mig, så tjoa!

Jag älskar nämligen att skapa fotoböcker, och det är samtidigt mitt största problem! Jag vill verkligen att de ska bli bra – både i text och bild – och då tar det sin tid. Jag lägger lätt fyrtio timmar på själva skapandet, bygger sida för sida, med foton och text, både mina egna minnen, men också fakta – nätet är ju en fantastisk resurs som gör att jag enkelt kan bygga på mina (våra) minnen med lokal fägnad.

Och just därför ligger jag back. Har flera fina resor som verkligen förtjänar vars en fotobok:
Indien 2013Spanien och Frankrike 2015, och så USA/Canada 2016. Kanske borde jag börjat bakifrån med Indien, men nä, nu valde jag USA/Canada – och härmed lovar jag att den ska vara klar innan höstlovet!

 

… och det händer, fortfarande.

Barfotadrottningen. barfotadrottningen
Av Ildefonso Falcones.

Spanien. 1700-tal. Klassamhälle. Romer. Frigivna slavar. Rasism, förtryck, fördomar. Oh dessa fördomar, som verkar ha en halveringstid på årtusenden…

Jag är skyldig till dem själv, fördomar lever i mig med. Ibland får jag syn på dem. Då kan jag, ibland, bli kvitt dem, omvandla dem till förståelse, istället.

Nyckfulla regenter. Sociopater och maktfullkomlighet. Människor vars liv slits sönder och samman.

Våld. Svält. Fattigdom.
Men också. Kärlek. Vänskap. Sång, dans, glädje, ömhet. Närhet. Sorg. Förlust. Rädsla.

Vackert språk, tätt vävd berättelse, pulsen i boken håller mig fast, blad efter blad läser jag, sen kväll på sen kväll. Svårt lägga ifrån mig boken. Vad kommer hända. Överlever hon? Han? Kommer de återförenas, eller är det som förgjort, att ödet ger än mer åt de som redan burit det tyngsta av lass?

Och oj, vad jag slås av att det inte hänt så mycket på knappa 300 år. Igenkänningen enormt stor. EU-migranternas läger på Sorgenfri i Malmö rivs ungefär i samma veva som jag läser om hur Ferdinand VI 1749 frihetsberövar landet samtliga (!) romer. På ett infall. För att de var romer. För att det gick.

Drar inga andra paralleller, men igen… vår kollektiva oförmåga att vara varsamma med varandra känns som den ännu inte peakat i mänsklighetens historia. Och på något underligt vis så ger det mig hopp. Vi kan bättre. Vi kan mer. Vi kan vara varsamma. Gemensamt.

Barfotadrottningen.
Bok väl värd att läsa, liksom hans tidigare roman Katedralen vid havet.

Läs. Ta in. Lyssna, i ditt inre, efter det du inte redan visste. Och fundera. Över vad vi människor gör mot varandra. Vad vore möjligt om vi istället var varsamma med varandra, i samvaro?

Tiden där emellan

När resten av familjen var borta 20140126-193802.jpgpå olika aktiviteter la jag mig på soffan, drog en yllefilt över kroppen och läste ut ”Tiden där emellan” av Maria Dueñas. Det är en bok som föll mig på läppen, inte minst för att det är en tegelsten. Älskar tegelstenar till böcker!

Medan jag läste boken slogs jag av hur lite jag egentligen vet om Spanien och dess 1900-talshistoria. Spanska historien innan dess har jag nog bättre koll på, inte minst för att jag läst många andra tegelstenar till böcker av fantastiska spanska författare. Men just 1900-talet är något av en vit fläck. Franco har så klart inte undgått mig så klart, men innan det då och varför blev det som det blev, och vad hände eg under spanska inbördeskriget och…. ja, en massa funderingar väckte denna boken hos mig.20140126-193815.jpg

Härligt det där – hur en glimt av något kan bli som en lockande försmak, något som pockar på och säger ”Ge mig lite mer, jag vill ha mer”.

När jag låg där i soffan och läste så var det bara en sak till jag önskade mig, och det var att få sällskap i soffan av katten, och tro’t eller ej, ibland blir önskningar uppfyllda. Härligt va?