Podcast 46/52 – An act of rebellion

On Being.
Krista Tippett in conversation with Parker Palmer and Courtney Martin.
Topic: The inner life of rebellion.

At this point in time, a time of terror and natural disasters, war and tyranny, people fleeing from their home and countries, from death and destruction…. holding onto hope is a challenge. A struggle. Not always easy. But I stick with it. I stick with my hope of a better world, for all. With the knowing, deep within me, that the path of love is the path ahead, towards that world, which is better for each and every one. In times like these, holding onto hope is an act of rebellion.act of rebellion

This is the essence of this podcast. Holding onto hope. Parker Palmer and Courtney Martin remind me of the path I’ve chosen in life. The path of love.

Does that mean I never despair? Dread? Fear? Hate?
No. I feel it all. It’s a part of the human experience.
But I cannot, will not, let those emotions become the main route of my life.

That is not how I want my life to play out, focusing on those feelings, the feelings of despair, dread, fear, hate. It’s not what I chose. So when those feelings show up, I see and acknowledge them, I don’t shy away from them, but I have the choice not to dive headfirst into them, and that’s most often the choice I make.

Trying to avoid falling for the siren’s call of the cynic, the sarcastic, the pessimistic and the negative. Instead, I try to listen to the love, the creativity, the compassion and the positive. Simply, because it makes my life more enjoyable. That’s my act of rebellion. Holding onto hope, believing in and living my life out of love and light.

What is your act of rebellion?

 

In, and of, heaven

Today, in a coaching session with my coach, I found myself in heaven. Cuddled up in my armchair, with Carla on SKYPE, talking, listening, reflecting, and most of all, being.

Sharing the sensations of the past months, the conversations, meditations, insights. Experiences. And wham – I’m there. In heaven. In the softest of places, simply being. My voice, in communion, getting more gentle, soft-spoken. Pulse, breath, all slow down, calmness reigns. Indicating the state I’m in.

To meditate on a pinprick of light, in the middle of my chest. A pinprick of pure light, love, compassion, happiness. A pinprick which slowly grows, filling up every cell of my body, going further, beyond the physical boundaries of my body. Slowly expanding, with every intake of breath, pausing on every exhalation. Inhalation, expansion. Exhalation, stillness.

pinprick

Expansion – Stabilization. Expansion – Stabilization. Expansion – Stabilization.

The pinprick grows, meter by meter, kilometer by kilometer, country by country. I envision my beloved friends and family, spread across the globe, bathing in the light, love, compassion, happiness stemming from deep within my chest. Love guides me to them.

Soon, it’s as if I am at the crest of this wave, the wave of expanding light, love, compassion, happiness. I am in it, as well as of it. Experiencing and witnessing, all at once. Not in one spot along the rim of the ever-expanding pinprick, but all over it. In every single point, in all dimensions.

I see the Earth, this blue and green planet, then the moon comes into focus, followed by our solar system. The pinprick engulfing the Milky Way, while I continue to ride its crest, expanding into another galaxy, and another, and another…

The sensation of falling backwards, into infinity, with all that is, right in front of me. Being in it, as well as of it. I am it. Infinity. Heaven. On Earth. All of universe is right there, within me. I can feel the sensation, pulsing, pulsing, slow, but steady. A pulse felt in all that is me, today, now. My skin, hair, eyes, all of my inner organs, my heart, brain, all my senses.

It’s as if I’ve gained an extra sense. There’s sight, sharper than before. But known to me. There’s smell, hearing, taste. Touch. Nerve endings tuned in to notice minute details. All known to me, since eons. But richer, sharper, more attuned to actually performing to their fullest capacity.

And then. Something else. Universality. A sense which enriches all the other senses, a heightener. Boosting, maximizing. And then some.

I am in, and of, the universe.
I am not merely human, I am it all.
All that breathes, all that lives, but more, still more.

I am stardust.
Stellar wind blows through me.
I am in, and of, heaven and earth, and all that has ever existed.
And I am not alone. This is what we all are, where we all are.

Known to some, unknown to many. Including me. Up until very recently. But not anymore. Once experienced, it cannot be un-experienced. Like reading. Internalized, forever a part of me.

I just never knew. Wasn’t ready for it before. But it was always there. Within.

I know this. There is no need to search for heaven. It’s already within you. Open up to it. That’s the only thing to do, nothing else, because when the student is ready, the teacher appears.

Besök i ett koncentrationsläger

Trots att utställningarna i nationalmonumentet Camp Vught, det västligaste av Nazi-Tysklands koncentrationsläger, är skrivet på holländska så sätter besöket stora spår i mig. Språk känns inte så viktigt, utställningens bilder och ljud, likväl som de energier som flödar där, talar direkt till mig.

Det är ett högsäkerhetsfängelse beläget på området, närmast vägg i vägg med museet. Jag undrar om det är av godo eller ondo att lägga ett fängelse på dessa marker, som under 1,5 år från januari 1943 till september 1944 hade en genomströmning av ungefär 31 000 människor. Av dessa dog 750 på området, av svält, sjukdom, missförhållanden eller för att de hängdes eller sköts.

Väldigt många fler förflyttades till andra koncentrationsläger, där de mördades. Under ett par dagar i juni 1943 fördes samtliga i lägret som var under 16 år gamla till Sobibor, där de mördades i gaskamrarna. Totalt 1260 barn och 1800 föräldrar.Monument över de som for till Sobibor

Om vi har historia på schemat i skolan för att säkra att vi lär av historien så har vi misslyckats. Första världskriget var ‘the war to end all wars’ men inte blev det så. Andra världskrigets horribla koncentrationsläger var inte sista gången för den företeelsen heller.

Genesis 37:30Gossen är icke där, vart skall jag nu ta vägen? – Gen 37:30

Varför blir det så? Hur kommer det sig att vi, som människor, kan utföra så ofantligt hemska handlingar mot våra medmänniskor?

Jag har inget svar på frågan, men känner att det inte måste vara så här. Så obotlig optimist jag är så tror jag på ett hållbart lärande samhälle, där omtanke, engelskans compassion är en mycket med framträdande egenskap i mänskliga relationer. Tänk på Barnens Eld som det åligger dig och mig att säkra att den får fortsätta brinna!

Lämnade denna hälsningen i Vught

Vad tror du? Kan vi skapa ett hållbart lärande samhälle där vi lever i fred tillsammans, allesammans?

Compassion

Skriver merparten av detta när jag är på hemväg från ett global summit i Nederländerna, för Transformational Presence Leaders and Coaches. Åkte nattåget både tur och retur, och hann därför med ett besök i Camp Vught. Detta var det västligaste av Nazi-Tysklands koncentrationsläger, och det är idag bland annat ett museum, ett nationalmonument.

Memorial wall

Jag fick skjuts till museet och på vägen dit pratade jag och en summit-kollega om den täta kopplingen mellan orden compassion och passion. Hur de inte kan separeras. Om du inte uppvisar omsorg och medmänsklighet i det som är din passion – är det då verkligen passion? Är det inte något annat?

Svenska översättningar av ordet synkar inte lika bra till passion, därav vidmakthåller jag engelskans compassion i detta inlägg. Tyda.se översätter compassion med deltagande, medlidande, misskund, medmänsklighet och ynk. (Vet inte riktigt var det sistnämnda kommer från.)

I poscasten On being with Krista Tippit som intervjuar Thupten Jinpa, nära vän, översättare och kollega med Dalai Lama pratar de i slutet om just compassion som den enande faktorn i alla världens religioner. Det ligger som grund till alla våra värdesystem. Att utöva compassion är en nyckelaspekt i att vara människa. Och då passar ju svenska översättningen medmänsklighet väldigt väl helt plötsligt.

Skriver detta samtidigt som jag satt Paul Halleys Ubi Caritas på repeat i hörlurarna – ett musikstycke som talar till mig, som uppfyller mig med hopp och tro på vad jag som enskild individ kan tillföra världen. Hur jag, tillsammans med dig och alla andra, kan förändra världen, till att bli ett ställe med mer compassion, eller medmänsklighet. Är det en strävan du är med på?