Behov att förstå

Här sitter jag, på en skuggig bänk med utsikt över Medelhavet. Brisen svalkar skönt. Läpparna salta från havsdoppet.en bänkFundersam. Jag tycker ibland att jag är väldigt svår att förstå själv, och då har jag ändå i någon mån försökt sluta förstå så mycket (både mig själv och världen i stort). Jag är mer ok med det som är, snarare än att jag fastnar i en önskan att jag förstår varför det som är faktiskt är.

Men andra. Det är som om det är svårare att släppa önskan att förstå när det gäller andra. Och allra svårast, både att förstå och att släppa önskan om förståelsen, är de som är som mest annorlunda i jämförelse med mig själv.

Jag har alltid sett mig som en iakttagare, men i jämförelse med någon som är så ofantligt mycket mer iakttagare än jag, så står jag mig slätt. Förundras över avsaknaden av deltagande. Av drömmen om att någon gång… och så är det som om det tar slut där. Inte leder till någon form av verkställande. Inte till synes i alla fall, jag ser inga handlingar som leder nånstans.

Är det så att iakttagaren är en större drömmare? Lever mer för det som en gång kan bli, än för det som är? Flyr nuet för framtiden, när allt är som hen vill? Bort från ett nu där verkligheten är för påtaglig, ensamheten för stor, oförmågan att göra – och vara – allt det som dröms om, är närmast förlamande?

Packar ihop mig. Tar kameraväskan över axeln, spänner sandalremmarna och knatar iväg mot ett Pharmacie, på jakt efter Clarityn eller dess franska motsvarighet. Allt för att minska myggbettens ilskna kliande, som drabbat tre av fyra. Tyvärr är jag en av de tre.

Marche!

Flashback från sommarsemester i Frankrike, juli 2015.

Förstår du inte?

För dig som inte förstår vad som lockar med Skolvision, Learning is the shit eller t ex en #afkSkolvåren, för dig som säger att du vill förstå, för dig som säger att du vill veta varför människor blir fulla av entusiasm och inspiration.

Jag vill utmana dig till att om du verkligen vill försöka förstå, så kom dit. Ta dig dit och träffa de andra som är där. Samtala med deltagarna, möt dem, lyssna med en äkta önskan att förstå. Känn in vad som händer. Våga ta ett smakprov.

Hur kan du veta att det inte är något för dig om du inte testar?

Och om du testar, och upptäcker att det inte är något för dig – vad är det som säger att det därmed inte kan/får vara något för andra? Måste vi alla få inspiration, tankespjärn, gemenskap och utmaning av samma saker?