Lyssna som en sten

På Supercoach Academy 2014 fick vi, som en av de allra första övningarna, leka med lyssnandets konst. Vi fick i uppgift att dela upp oss två och två. En inledde som lyssnare och efter halva tiden (10 min var tror jag) bytte vi. Berättaren skulle bara berätta (nånting, vad som helst, babbla på bara!) medan lyssnaren hade tre uppdrag att genomföra under total tystnad, och fick hjälp på vägen genom att Michael Neill ringde i en klocka när det var dags att byta uppdrag.

Uppdragen för lyssnaren var följande:

  1. Lyssna bekräftande – nicka, le, uppmuntra, bejaka och bekräfta berättaren på alla sätt och vis utom verbalt.
  2. Lyssna med misstroende – sten på trådvisa på alla sätt och vis för berättaren att du är skeptisk till vad hen berättar, virra på huvudet, rynka på ögonbrynen, ja, gör allt för att indikera att du misstror berättaren.
  3. Lyssna som en sten – var helt neutral. Titta på berättaren, men utöver det, var helt neutral i ansiktsuttryck. Bekräfta inte, misstro inte. Lyssna som en sten skulle lyssna.

När vi allesammans fått öva på att både vara berättare och lyssnare samlades vi åter i stor grupp och delade våra tankar och upplevelser. Det är nu dryga 1,5 år sedan jag deltog i denna övningen men jag minns fortfarande hur det kändes.

Bekräftandet – att lyssna bekräftande är enkelt. Jag (vi?) är så vana vid att vara bekräftande att det gick som på automatik. Känns nästan lite manipulativt, när jag gjorde det så medvetet. Och att bli lyssnad till med en bekräftande lyssnare känns också väldigt normalt, men jag upplevde också att jag tappade fokus på det jag berättade om för jag blev så upptagen med att säkra att lyssnaren fortsätter bekräfta. Ville hålla hen nöjd och bekräftande.

Misstroendet – så svårt. Oerhört svårt, ärligt talat. Jag är ovan vid att med kroppsuttryck vara avvisande, skeptisk, misstroende. Och det var svårt att vidmakthålla inte minst för att berättaren så tydligt landar i något slags förvirring. Uppgiften var ju att bara babbla på, men det är väldigt svårt att göra när någon totalt dissar dig (icke-verbalt). Att vara berättaren var otrevligt, obekvämt, jag började misstro mig själv, svårt att inte bli nedstämd.

Lyssna som en sten – inte så enkelt, till en början. Vanan att bekräfta den jag lyssnar till är så djupt rotad i mig, att jag fick bita mig i läppen ibland för att inte le, nicka, och med ansiktet förmedla bejakande. Men efter en stund vande jag mig och då började jag höra, så mycket mer än innan. När jag kopplade bort mina egna reaktioner (även om de i detta fallet var förbestämda) så fick jag ett mycket större fokus på berättaren, på att verkligen höra det som sades (och det som inte uttalades). Och att bli lyssnad till av en sten var, för mig, väldigt vilsamt. Jag kunde bara berätta rätt upp och ned, utan att uppleva att jag blev dömd eller värderad. Berättelsen kunde stå i fokus.

Lyssna som en stenMärk väl, detta var min upplevelse av denna övningen. Det var flera som tyckte det var oerhört jobbigt att bli lyssnad till som en sten, kanske just för att vi i stort är så inriktade på bekräftelse att avsaknaden av det blir påtaglig och delvis stressande.

Vill du så testar du övningen i en grupp, en klass, på din avdelning. Kan göras med barn likväl som med vuxna. Jag har själv använt mig av övningen sedan jag först fick pröva den, med gott resultat. Det vore intressant att höra om din upplevelse liknar min eller om du upplever något annat. Är du villig att testa?

Be creative versus Take action

On one of the first weeks of the Create the impossible-course the theme was Be creative. Michael Neill spoke in the daily audio on creativity, giving different assignments, one of which was to create something from nothing. Overall, the entire week centered around creativity.

And you cannot imagine the magnificent examples of creativity that my fellow classmates birthed and shared with the rest of us. There were songs, blog posts, paintings, elaborate meals, and also a lot of headway of the various create-the-impossible-projects of people in the group. The energy was mostly light, bright, bouncy and joyful, with a lot of play and openness as to what wanted to be created. 

Then a few weeks later, the weekly theme was Take action. Michaels daily audio gave instructions to take action, even to take massive action, to just-do-it, and really get down to work, so to speak. 

And the difference, also in me, was amazing to witness. Some people jumped right in and took action, being totally fine with it. But myself, and a lot of the others on the course, got up in our thinking. I had thoughts such as

Is it really appropriate to force myself into action? 

What if I don’t feel like taking action? 

Should I really force myself into it? 

Will I take the correct actions if I force myself, or will that mean I’ll be working against my intuition? 

Well, you can probably hear my inner dialogue spinning around and around on this, with a lot of judgement thrown in, ideas about right and wrong, and a fear of going down the wrong path. 

Then something happened. Michael spoke about the theme of the Take action-week during the weekly phone-in-session, and I was reduced to hysteric giggles at how silly I’d been. Because what Michael so aptly pointed out, is that being creative and taking action, are really jusy two different ways of talking about the same thing. 


I had a huge Homer-Simpson-moment when that hit home. 

Because he’s right. It is. Being creative is about taking action. It’s about just doing something, making something come to life. Whether it be a song, a meal for the family, a painting, a website, a blog post or an email asking someone for assistance. Taking action is about being creative, it’s about taking steps towards a goal, or just taking a step forward anyway, because it feels appropriate to take a step forward. 

It’s just different words. And it became painfully obvious to me, that I place totally different meaning upon these two words. Which is actually a great piece of information! If I’m paralysed by the Be creative-bit, well then, don’t go there. Use the Take action-vocabulary instead, by all means. And vice versa. If Taking action feels very serious, strict and rather makes your imagination and creative playful side shut down, inhibiting you from actually taking action, well, then use words like Be creative instead. Simple right?

Because neither is more right or wrong than the other. It’s just two different ways of getting things done. Of making stuff happen. And trust me on this my friend, making things happen is a key factor for progress, for movement, for learning, for expanding. So whatever you do, make stuff happen! And perhaps play with these two concepts to find out which gets your juices flowing?

Three things I know to be true

Michael Neill shared a TED Talk in his newsletter the other day, and it’s a TED Talk to watch. More than once. It’s rich.

It inspired Michael to share three things he know’s to be true in his newsletter. I was inspired to share the newsletter with a friend, asking for his three true things, and whaddayaknow, I got the question back:

What are three things you know to be true?

It sat in my email inbox for a few days, but at this very minute (which was at 10 pm Thursday evening of March 19th, 2015, when I replied to the email), this is what I know to be true:

1) That the shortcomings of human beings is our greatest gift, because when paired with awareness and consciousness, the shortcomings carry a message, a loving message.
2) That I absolutely love the silence that occurs during deep connection, the silence that is so rich it can be touched. It can occur when I meet myself, and when I meet others. In any instance, it’s like touching wonder and magic.
3) Spring is on it’s way, my face is still tingling from the heat of the spring sun, which I spent a marvelous four hours in, earlier today.
What are three things you know to be true?
This blog post, number 20 of 100, is a part of the #blogg100 challenge currently running in Sweden

Made to bounce


Not a Christmas glass ornament. And no orange. Not even a rubber ball. But a ball, at least.

Did you know human beings are rubber balls? You see. We’re made to bounce. Truly. We’re not fragile Christmas glass ornaments, shattering to a trillion pieces if we’re dropped onto a floor. And we’re not oranges that seemingly can get dropped on the floor many times, without getting affected by it. Looking fine on the outside, but on the inside, rotting away, damaged by the constant battering onto the floor. You see, we’re rubber balls, made to bounce. That’s what we do when we’re dropped onto a floor.
This analogy comes to me via Michael Neill who got it from a book called Bounce.

Here’s one of my most momentous bounces:

9 months pregnant with my first child my then husband called (!) me up and said ‘I’m breaking up with you.‘.

I was 27, he was 29 and we’d been together for 10 years. Turns out that’s no guarantee you know one another. (But yeah, there were signs that something was amiss ever since the planned pregnancy was confirmed – and if I’m honest, the signs were accentuated by the pregnancy, they were there for years – but I still wasn’t prepared for what happened.)

I spent 24 hours wanting him back, begging him to stay with me, to calm me and hold me safe. Needless to say – he didn’t.

24 hours later, I turned the page of that chapter of my life, looking ahead rather than back, and I wouldn’t have taken him back even if he’d asked. Needless to say – he didn’t.

And to this day, it’s the best thing that ever happened to me. For my child, it’s a different story for various reasons. Still, I can see how she’s benefitted greatly from me growing as a person ever since my bounce.

This was in 1999 and it marks the turning/starting point of my inner journey of discovery. Into something else, new, bigger, better. Living. Fully.

So yeah, we’re made to bounce. That doesn’t mean it’s ok for me to take other people (or myself) and throw them hard at the floor, anticipating the bounce, of course. No, we should be kind to one another. But shit happens. And when it does, we bounce.

Have you had one of those shit-happened-and-I-thought-my-life-was-over-for-ever-moments where instead you bounced into something else, new, bigger, better?

Create something from nothing

As a part of the Create the impossible-project, we get a short audio in the morning 6 out of 7 days of the week. This week Michael Neill set off with a challenge to ”create something out of nothing” each day of the week. Yesterday, my creating was the necklace-hangers from the #cleanse4expansion-project that you can read about here:

Not ”having created anything from nothing” today, except a few slides and tweaks to a class on quality and environmental management systems I’m holding Thursday, I got a wee bit stressed when evening rolled in, as I had choir practice for the first time this semester tonight. Luckily, that’s where it was. The creation. As a part of the last bit of warming up our voices, we were to no-no-no-sing in three tunes (Soprano, Second Soprano, Alto) to Twinkle twinkle little star. We did. A couple of times. And then, Jens, our choir leader, told us to break out into our own tunes, experimenting… and we did. I did.

Twinkle twinkleAnd as I sang, simultaneously listening to the myriad of notes soaring out into space, while still clearly being Twinkle twinkle little star…. it came to me:
WOW, talk about creating something out of nothing!

And when the last note faded out…. Jens voiced what I was thinking: no one will EVER hear that specific version of Twinkle twinkle little star, ever again.

Pretty amazing to create something from nothing, having it take form for a minute or two, and then fading away, back into the formless again.

Have you created something from nothing today?

Adventslyft nr 21 – Hem

hemHem. HEM. Vad är ett hem?

Är det min bostad?
Vad händer då om jag saknar bostad?

Är det min familj?
Vad händer då om jag förlorar min familj?

Är det sakerna jag omger mig med?
Vad händer då om någon olovligen tar mina saker?

Om jag förlorar min bostad, min familj, mina saker.
Betyder det att jag är hemlös då?

På sätt och vis. Ja.
Men samtidigt.
Nej. Absolut inte!

För hem är en känsla som jag bär inom mig.
Hem är inte min bostad.
Hem är inte min familj.
Hem är inte mina saker.
Hem finns inuti mig.

Hem kan vara mina känslor om min bostad.
Hem kan vara mina känslor om min familj.
Hem kan vara mina känslor om mina saker.
Men det sitter inte i bostaden, familjemedlemmarna, sakerna. Även fast det är lätt att tro det. Det har jag själv gjort under större delen av mitt liv. Men inte längre.

För hem är en känsla som sitter inuti mig.

Detta är en insikt jag slagits av senaste året. Michael Neill inledde Supercoach Academy 2014 med att prata till känslan av att vara hemma, att komma hem, och gjorde just denna koppling. Att hem är något jag bär inom mig.

Jag förstod inte först. Det kändes svårt att frikoppla begreppet hem från fysiskt påtagliga saker, så som min bostad, allt jag möblerat och inrett min bostad med och mina kära familjemedlemmar. Men successivt under året så har känslan av hem allt oftare landat i mig, och den växer, fördjupas, förgrenar sig. Jag jordas. Och idag är jag allt som oftast hemma, i mig själv.

Hem – jag tänker med tacksamhet på Michael Neill som inledde SCA2014 i Santa Monica med en invitation att komma hem. Att hem är något jag bär inom mig.
Hem – vem eller vad tänker du på?

Adventslyft nr 6 – Möjligheter

möjligheterMÖJLIGHETER. Eller omöjligheter? Jag gillar det engelska ordet IMPOSSIBLE där jag kan leka lite med ordet och väldigt enkelt omskapa omöjligheten till en möjlighet, med hjälp av en apostrof och ett mellanrum: I’M POSSIBLE. Det säger i stora drag hur jag numera ser på livet. Det mesta är möjligt, om jag bara får tummen ur att verkligen försöka. Har en nyvunnen visshet som säger att den mänskliga potentialen vi alla besitter är så ofantligt mycket större än vad merparten av oss gör av den.

Så varför inte köra på och försöka skapa det omöjliga?

Jag gick ju Michael Neills Supercoach Academy under 2014 och jag har verkligen haft ett transformativt år mycket tack vare den upplevelsen. I januari drar han igång en onlinekurs som heter CREATING THE IMPOSSIBLE som jag har bestämt mig för att hoppa på. Därför gjorde jag just slag i saken och anmälde mig! Och så vill jag fråga dig om du vill göra mig sällskap? Jag skulle mer än gärna göra sällskap med dig. Vägen är mödan värd, säger man ju, och varför inte se till att ha trevligt sällskap under tiden?

Om du bestämmer dig före den 10 december får du kursen till 40% early bird-pris. Läs mer och anmäl dig här:

Möjligheter – det pirrar när jag i tanken leker med möjliga omöjlighetsprojekt för kursen.
Möjligheter – vem eller vad tänker du på?