Strategin Bådeock!

Publicerad den 19 april, 2013 av Helena Roth

Den 19 oktober publicerade jag ett inlägg som hette Bådeock! Eftersom detta ord ständigt dyker upp, så skriver jag om inlägget lite och kör en repris:

Blir så fascinerad av tendensen att tänka antingen eller som jag stöter på lite överallt. Själv har jag mycket större fallenhet åt både ock-tänkande. Nuförtiden, märk väl. Helena för bara fem-tio år sedan var en antingen eller-typ.

För egen del ser jag behovet av både ock-tänkande på alla plan. I hemmet, skolan och på jobbet. Oavsett om det gäller datorer i skolan, kosthållning, vikten av motion och fysisk träning, jobba, spela Wordfeud på telefonen, virka, fågelskåda eller läsa böcker. Alla lockas inte av alla dessa aktiviteter, men oavsett vilket, för mycket av det goda blir alldeles för bra helt enkelt. Lagom är bäst. Det är närmast en universalregel.

Anna Kaya bloggar från #SETT2013, och hänvisar till Ante Runnquist som pratar om just detta. Ante säger:

Vi måste bli bättre på ”både och” i skoldebatten i stället för ”antingen eller”.

Och eftersom jag brinner för just skolutveckling, så håller jag mig kvar i det resonemanget. För jag håller med Ante. Det är för mycket ställningstaganden bland skoltyckare, där man utifrån sin egen ståndpunkt drar slutsatser för resten av Sveriges befolkning. En av #skolvårens grundteser är att det inte finns ett rätt sätt, det finns bara mitt sätt, som är rätt för mig, men inte nödvändigtvis för dig.

Låt oss dela våra bilder av det samhälle vi vill ha, och hur ett skolsystem kan vara utformat som leder oss dit. Låt oss lyssna till vad andra tycker och tänker i frågan. Då kommer vi, tror jag, att hitta en gemensam målbild för vad vi ska med skolan till, vilket samhälle vi vill skapa. Kanske multilogen även kan ge oss insikt och acceptans att det går att nå dit med olika färdsätt och på olika vägar?

Vore det möjligt tror du? Själv svarar jag JA på den frågan.

För betänk följande; det handlar inte om antingen eller, utan både ock. För de allra allra flesta av oss är världen inte svart eller vit, utan består av ett myller av gråa nyanser. Grått som dessutom symboliserar vishetens färg.

Våga var lite nyfiken! Både på din egen framtidsvision, och andras. Inled en dialog med de som har en helt annan vision än du. Kanske möts ni på halva vägen och går därifrån med ökad insikt! Båda två!

Bejaka de gråa nyanserna, och vidga din egen färgskala. Ställ frågan, till dig själv eller någon annan, vad du ser i framtiden?

Gör en bra dag!

Publicerad den 14 april, 2013 av Helena Roth

Efter en intensiv vecka, inte minst gårdagen på #sv3rige, och med vetskapen att nästa vecka blir likadan, var det viktigt att göra en bra dag av idag. Och det har jag lyckats med! Se själv:

Sovmorgon – vilade ut.
Drack en fantastiskt god grön smoothie med svarta vinbär från frysen som främsta smakhöjare till frukost. Den kombinationen tänker jag spinna vidare på.
Lite twittrande som #skolvåren.
Mycket messande och tankespjärn med mina backoffice #skolvårare-kollegor.
Bakade scones som vi lunchade på i trädgården medan tranor i hundratal drog norröver på himlavalvet.
Tog bussen med familjen till MFF-Kalmar-matchen. Vi hurrade, hejade och sjöng MFF till en 1-0-seger.
Lämnade över stafettkontot @skolvaren till Therese.
Åt middag på Los Arcos.
Tog bussen hem, satt brevid minstingen som frågade ”Vad är det egentligen du jobbar med nu mamma?”. När jag kom till #skolvåren-delen så nämnde jag att vi försöker få folk att fundera över frågan ”Vad ska vi med skolan till?”. Hans omedelbara svar blev:

Skolan finns så att vi barn kan lära oss saker!

Hela familjen samlade i soffan, framför Mästarnas Mästare live på SVT Play (äger ingen TV).

Nästan allt av det ovanstående har jag gjort tillsammans med de fyra människor jag står allra närmast; mig själv, min make och mina barn. Det blir inte mycket bättre än så!

Ja, det skulle vara att avsluta med ett riktigt gott skratt:

Så har jag gjort en bra dag av idag. Jag tänker göra en bra dag imorgon också!

Hur gör du en bra dag?

Sverige 3.0

Publicerad den 12 april, 2013 av Helena Roth

Imorgon ska jag, tillsammans med 99 andra, föra ett fysiskt samtal om Sverige 3.0. Den hashtag som används är #sv3rige.

Jag är väldigt nyfiken på det hela – både själva konceptet, ämnet och de andra 99 deltagarna. Ska bli väldigt roligt! Är glad jag har möjlighet att delta, för ända sedan jag läste Per Falks blogginlägg om Stockholmseventet så har jag velat få chansen.

Och nu är den här.

Givetvis kommer jag försöka lyfta fram min framtidsvision, och #skolvåren, som ju är min främsta inspiration just nu!

Men framför allt kommer jag att få ta del av andras klokskaper och det längtar jag efter!

Har haft en intensiv vecka, inte minst gårdagen vars alla intryck jag fortfarande smälter! Så just nu ser jag fram emot att ladda med en Dance Walk längs Malmös gågata (the original one!). Tror det kan behövas för morgondagen lär bli intensiv!

Har du hört talas om Sverige 3.0? Vad tycker du om initiativet?

Mitt hundrade inlägg

Publicerad den 7 april, 2013 av Helena Roth

Detta är det hundrade inlägget på min blogg. Tjohoo!
En milstolpe som jag är riktigt stolt över.

Jag ser fram emot att skriva hundra nya inlägg men tänkte landa lite i dessa först. Har suttit och bläddrat igenom min blogg och även dykt ner i statistiken.
6081 inlägg har lästs, sedan jag startade bloggen den 20 augusti 2012. Jag märker att jag får fler besök ju mer aktiv jag själv är på andra forum. Om jag twittrar och Facebookar och aktivt länkar till mina inlägg, ger det effekt på besöksstatistiken. Likaså när jag kommenterar på andra bloggar eller nätartiklar. Logiskt.

De fem mest lästa inläggen hittills är:

#skolvåren
Om HERO the coach (tekniskt sett en sida, inte ett inlägg. Struntar i det!)
Lyckorus
Samskapande
Bidra!

De fem minst lästa inläggen är:

Fem inlägg jag tycker om:

Fem inlägg som jag önskar fler skulle läsa:

Fem inlägg som ligger nära #skolvåren:

Fem inlägg med hög coachfaktor:

Fem inlägg som ligger mig nära hjärtat:

Det är väldigt svårt att sålla och välja vilka inlägg jag ska lyfta fram – jag märker att jag tycker riktigt mycket om många av mina inlägg. Det känns jättehärligt. Jag tar det som ett teckan på att det jag skriver kommer från hjärtat, att dessa nedpräntade ord verkligen är Jag.

Jag vill med denna bukett tacka dig för att du läser.
Jag vill tacka dig som länkar vidare till andra.
Och du som skriver en kommentar på bloggen, Facebook och/eller Twitter ska ha ett särskilt tack – att få ett gensvar på mina tankar och funderingar hjälper mig vidare.

Tack!

Cirkeln sluts

Publicerad den 24 mars, 2013 av Helena Roth

Låg och läste i sängen när jag slogs av en insikt.

En av de saker jag är mest ihärdig med vad gäller #skolvåren är att det inte finns ett sätt som är rätt sätt, utan det finns många olika sätt, som är bra för olika individer. Vi är alla olika och vi behöver därför olika saker för att växa och utvecklas.

Mindes jag tillbaka till min tid som utbytesstudent i Lincoln, Nebraska, i USA. Lincoln är en frikyrklig stad, kanske kan jämföras med Jönköping. Min värdfamilj var sjundedags adventister, om jag minns rätt (det är några år sen vid detta laget!). Jag var en sextonårig svensk tonårstjej fullt övertygad om att jag visste allt och att jag alltid hade rätt dessutom. Lätt kulturkrock vill jag lova.

En av de första kvällarna hamnade jag i en diskussion om religion med min värdfamilj, främst med värdmamman Janene. Jag hade läst eller lyssnat till Jonas Gardell på sommaren innan jag reste över Atlanten. Han pratade om religiösa som envist bedyrar att just deras gud är den enda sanna guden, och la till att det omöjligt kan stämma…

”…för tänk om då eskimåerna skulle ha rätt och Gud är en isbjörn. Hur förvånade alla andra skulle bli!”

Det där tog jag fasta vid, och min argumentation med min värdfamilj rörde sig kring det faktum att jag anser det helt ok att säga att min gud är rätt för mig, men inte att jag därmed har rätt att säga till någon annan att deras gud är fel. Det är bara annorlunda.

Dvs, det finns inte en gud som är rätt gud, det kan finnas många olika gudar, eller avsaknad av gudar för den delen, som är rätt för olika individer. Mångfald!

Och när jag insåg det, där jag låg och läste min bok, så var det som om cirkeln slöts. Tänk att jag som 16-åring, odrägligt självsäker och full av mig själv, ändock bergfast trodde på något som jag nu, ett kvarts sekel senare, tror lika fullt på:

Det finns inte ett rätt sätt, det finns bara mitt sätt. Och ditt sätt. Och hens sätt.

Det finns andra som tror som jag, och de som tror som du osv. Och det är ok. Men vad ska det till för att vi ska acceptera olikheter, utan att värdera dem utifrån en påhittad rangordning? Vad ska det till för att vi ska kunna se att det verkligen finns olika sätt att nå samma mål, och att det är ok? Vad tror du?

(Och om ni undrade: Min värdpappa tog mig åt sidan dagen efter vår diskussion och sa nått i stil med:
”Du kanske ska tänka på vad du diskuterar med Janene, hon är inte van vid så frispråkiga tonåringar. Religion är ett känsligt ämne vet du.”.)

Rädslorna

Publicerad den 19 mars, 2013 av Helena Roth

Ursprungligen publicerades detta inlägg i september under titeln Rädslor. Det ligger så ofantligt mycket i det att jag vill dela det med er igen, i något omskriven form!

Rädslor kan sätta stopp för mycket. Både stort som smått. Det händer mycket just nu och jag ser synkroniciteten i att det pratas transformation på många olika arenor. Nedanstående citat delades av Alan Seale i ett nyhetsbrev.

Betänk vilka möjligheter som kan öppnas för oss om vi vågar tänja våra komfortzoner lite grann. Det måste inte vara stora kliv eller halsbrytande äventyr. Det kan räcka med det lilla.

Förändring börjar i mig, i dig, i hen.

Det är en liten dänga #skolvåren återkommer till gång efter annan. Och det är ju så. Det som hindrar oss från att kliva en tum in i det okända är alltsom oftast just rädslor.

Våga gör som Mark Nepo säger så klokt: kliv utan tvekan en tum in i det okända.

Ett sätt att göra det är att sluta tänka ”Vad kommer jag få?” och istället utgå från ”Vad bidrar jag med?”. Liten men avgörande skillnad i utgångspunkt.

#skolvåren är i stor utsträckning ett sådant här okänt som jag, och många med mig (!!), klivit in i. Utan att riktigt veta vad det innebär, var det kan leda, eller ens vad just jag kan bidra med. Men klivit in har vi gjort, och tillsammans samskapar vi något, som inte låter sig göras om vi fastnar i rädslorna vi alla bär på.

Vissa har redan hunnit klivit av också. Det kanske inte kändes rätt, eller utmanade lite för stora eller många rädslor. Det är ok det med. Jag tror att vi alla kan bidra till allting, men vi behöver också hålla vårt fokus så att vi satsar på de områden vi brinner mest för. På det viset bidrar vi alla till förbättring och förändring där vi kan bidra mest.

Har du gjort det någon gång, klivit en tum in i det okända? Vad ledde det till?

#fskchatt

Publicerad den 18 mars, 2013 av Helena Roth

Svara

Det finns #skolchatt, #fskchatt (förskolechatt alltså) och #fpchatt (fritidspedagogikchatt) på Twitter, och vardera chatt har sin tid och dag. För att det ska ge något så bestäms ämne innan chatten inleds, och häromdagen gick det ut ett upprop om förslag på ämnen till förskolechatt. Jag svarade:

Efter att vi bollat det där fram och tillbaka några gånger så blev det spikat. Så torsdagen den 21 mars kl 21 kommer ämnet på förskolechatt att vara just:

Det ska bli intressant att delta i #fskchatt på torsdag – jag hoppas även du vill delta! Är du intresserad av barn och ungdomars lärande och skolutveckling, så är Twitter ett ypperligt ställe att finnas på.

Jag lovade Fredrik Larsson att skriva några rader om vad jag egentligen menade när jag skrev detta, så här kommer det:

I nuläget ligger #skolvåren ständigt längst fram på hornhinnan för mig, och det är så klart ursprunget även till min fråga till #fskchatt. Tittar jag på förskolan som koncept så ser jag framför mig ett lärande där barns stjärnögon (för att använda Lou Rosslings uttryck) verkligen får gnistra i hög utsträckning. Det syns också i nedanstående klipp från Malmö Stad:

Frågorna i mig är många, bland annat följande:
Hur kan stjärnögonen fortsätta tindra och gnistra upp genom hela skolsystemet, ut i arbetslivet och aldrig släckas?
Hur kan förskolans gnistrande stjärnögon få fortleva och uppmuntras?
Vad är det med förskola som gör att barns nyfikenhet och upptäckarglädje inte bara får fortleva utan i hög grad uppmuntras och frodas?
Vad är den där essensen? Handlar det om att barnet är i fokus?
Och hur kan vi ta med essensen in i resten av skolsystemet?
Tindrande stjärnögon – vad kan de ge i ett högre perspektiv?
Hur kan det bidra till att hållbart lärande samhälle?

Hur tänker du?

Transformation!

Publicerad den 17 mars, 2013 av Helena Roth

Under Global summit for Transformational Leaders and Coaches slogs jag av en insikt, verkligen slogs, hårt och djupt.

Inom coaching pratad det mycket om skillnaden mellan transaktion och transformation. Transaktion handlar om GÖRANDET, på engelska kan det benämnas content coaching. Till exempel, jag vill gå ner i vikt, alltså måste jag göra äta mindre och motionera mer. Det är i grunden förändringar baserade på yttre faktorer, det handlar om hur jag gör.
Transformation handlar om VARANDET, på engelska blir det presence coaching. Jag vill vara en rörlig och hälsosam människa, alltså måste jag vara rörlig och hälsosam. Hur är man då? Ja, då måste vi titta på VARANDET, det inre, det handlar mycket om min inställning. Det är det som kan leda till en varaktig förändring som du förkroppsligar.

Jag har skrivit om skillnaden mellan varande och görande tidigare. Den hårda insikten var hur detta relaterar till skoldebatten.

Ofantligt stor del av skoldebatten är transaktionell. Det handlar om görandet, om de pedagogiska HUR:en. Det handlar om IKT, om utepedagogik, om betyg och läxor, om storlek på barngrupper och personaltäthet. Väldigt lite av skoldebatten är transformationell, dvs handlar om varandet. Men nu börjar det hända något, fler och fler börjar nosa på dessa större frågor. Ett resultat av det är #skolvåren. Jag tror att den tidigare bristen på debatt kring samhälleliga VARFÖR är anledningen till att #skolvåren fått sådan spridning och ger en ny känsla av hopp.

Jag säger inte att pedagogiska HUR är oviktiga att diskutera. Inte alls. Det är ofantligt viktigt – eftersom det syftar till att säkra en förbättring av det befintliga skolsystemet. Och det finns hundratusentals elever i landet som behöver detta idag, för de är inne i skolsystemet i just detta nu.

Men de samhälleliga VARFÖR måste också börja diskuteras, eftersom det kommer att påverka så ofantligt många fler, i alla våra kommande barn och ungdomar. För mig betyder #skolvåren att skapa nytt, tillsammans. Samskapande. Inte att lappa och laga befintligt system, utan att fritt tänka kring varför vi vill ha – behöver! – ett hållbart lärande samhälle. Detta är själva syftet. När vi enats kring det kan vi gå djupare och djupare ner i detaljer och närmar oss slutligen de pedagogiska HUR:en också. Och tänk vilken guldgruva det då finns att ösa ur, eftersom det finns många goda exempel.

Men dessa goda exempel måste vara starkt förankrade i varandet – och för att nå dit måste syftet med skolan diskuteras. Själv tror jag på en multilog kring frågan, där alla i samhället deltar. Inte bara skolsverige. Inte bara politiker. Utan alla. Skolsverige, politiker, näringsliv, förändrar, pensionärer, barn och ungdomar (prata MED istället för OM!), kulturarbetare och arbetslösa, storstadsbor och bybor, rika som fattiga, ja, helt enkelt alla.

Ett sätt att göra det är att hoppa rätt in i multilogen som förs på Twitter och på Facebook likväl som på #skolvårens blogg. Anmäl dig också till #skolvårens första stora afk, dvs away from keyboard (att vi träffas fysiskt helt enkelt), i Varberg 18-19 juni. Där kommer fokus vara på VARFÖR, vad syftet med skolan är, vad ska vi med skolan till, vad är de samhälleliga varför. Hjälp oss även att sprida inbjudan så vi verkligen får en mångfald i Varberg – alla behöver vara representerade!

Skolsystemet är ett av de främsta samhällsbyggande institutionerna eftersom alla passerar genom det. Ska vi inte tillsammans se till att det då blir så bra det kan? Så att alla som kommer ut från skolsystemet mår bra och har fått frodas och uppmuntras utifrån sin egen unika potential?! Jo – det gör vi! Är du med? Kan du hjälpa mig med detta? Jag tror och hoppas att du kan det, och säger därför tack!

Komplement

Publicerad den 4 mars, 2013 av Helena Roth

Det finna väldigt många rörelser, initiativ, konferenser, tidskrifter, hemsidor, företag och organisationer, mer eller mindre formella, som alla strävar efter att förbättra skolan och skolsystemet i Sverige. #Skollyftet, #fritidslyft, #skolchatt, Skolvision 2013, EdCamps, #lärartycket osv. För mig är #Skolvåren ett riktigt bra komplement till alla dessa. Inte minst eftersom #Skolvåren syftar till att bjuda in hela samhället i multilogen kring vad vi ska med skolan till. Lisa Carr formulerar det väldigt väl när hon beskriver #Skolvåren.

För mig handlar allt detta om att vi vill något mer. För MIG är detta ”något mer” ett helt annat skolsystem till 2020, och jag satsar globalt, inte bara Sverige. För att nå dit krävs både ett skolparadigmskifte men även ett dito för samhället i stort. Och det är många hållplatser på vägen dit. Det finns till och med många olika vägar dit. En heter #Skolvåren, en Skolvision 2013, en Enhet och en annan Barnpartiet, en Skollyftet osv. Lite olika fokus och innehåll, men allt strävar efter ett hållbart lärande samhälle.

För någon annan kanske ”något mer” har en annan innebörd, uttryckt i andra ord. Men ett hållbart lärande samhälle tror jag vi alla har gemensamt.

Vissa kanske inte ens tänkt tanken att det kan behövas ett helt nytt system, utan ägnar sig mer åt att göra det befintliga skolsystemet så bra som möjligt. Och det är oerhört viktigt, eftersom det finns människor i dagens system som här och nu har behov av dessa förbättringar. Andra vill kasta av sig det gamla och ifrågasätta rubb och stubb (som jag då).

Olika människor kommer delta på olika hållplatser, välja sin/sina vägar, och ingen kan befinna sig överallt. Då blir det rent schizofrent. Men för mig är det viktigt att arbeta för och tro på att vi alla kompletterar varandra, inte motarbetar varandra, inte skapar vi-och-dem-läger.

Just nu så vaknar många inom skolsverige och känner HOPP för första gången på länge, samtidigt som många också tycker det som sker är skrämmande, som blir rädda. Och det behöver vi ta om hand på ett bra sätt. I Robin Sharmas bok ”De hemliga breven från munken som sålde sin Ferrari” skriver han bland annat följande om rädsla:

Det som håller oss tillbaka i livet är rädslans osynliga fängelse. Det håller oss instängda i våra trygghetszoner, som faktiskt är de farligaste platserna att leva på. Den största risken i livet är att inte ta några risker. Men varje gång vi gör något vi är rädda för tar vi tillbaka makten som rädslan stulit från oss – för på andra sidan om rädsla bor vår styrka. Varje gång vi vågar försöka växa och utvecklas blir vi friare. Ju mer rädsla vi tar oss igenom, desto mer makt återtar vi. På det här sättet blir vi både orädda och starka, så att vi kan leva det liv vi drömmer om. – Robin Sharma

Tillsammans kan vi skapa ett hållbart lärande samhälle. Det är vad jag drömmer om. Om vi är lyhörda och mottagliga, vågar ta oss igenom våra rädslor, och släpper prestigen att MITT sätt är RÄTT sätt. Insikten att det finns många olika sätt som alla kan gagna är ofantligt viktig att lyfta fram, gång efter annan. Mångfald berikar.

Vad är din dröm? Vilka vägar tar du för att bidra till att samhället når dit? Vilka rädslor behöver du ta dig igenom på resans gång?

Bidra!

Publicerad den 2 mars, 2013 av Helena Roth

Det finns en tendens att de som är tysta, vars forum varken är det talade eller skrivna ordet, inte tror att deras bidrag skulle vara värdefullt. Och det är synd, för så är det verkligen inte alls. Vi har alla något att bidra till, ibland mer, ibland mindre, men den människa finns inte som inte kan bidra överhuvudtaget.

I samband med att vi sprider #Skolvåren högt som lågt, inom och utanför skolsverige så dyker det upp oroande bevis på att människor inte tror sig om att kunna bidra. Se Therese kvitter nedan:

Det gör mig så ledsen att läsa. Inte minst för att vi här har en lärare som inte tror sig kunna bidra till skolutveckling. Hur är det möjligt? Och hur många fler är det som känner så här?

Lisa Carr har skrivit om det unika med #Skolvåren, som är ett initiativ som riktar sig till alla. Det ställer dock stora krav på alla oss som höjer vår röst både muntligt och skriftligt, i detta och andra sammanhang. Vi behöver vara väldigt nogranna med att göra plats till de tysta, till de som mest tänker, eller känner, eller de som med ton eller färg kan förmedla sitt bidrag.

Där var jag och Cecilia Sjöström eniga, som synes ovan. Och det är verkligen detta som är #Skolvåren – vi vill möjliggöra för alla röster, alla färger, alla former, att ta plats. Att tillsammans klämma och känna på frågor som:

Vad ska vi med skolan till?
Vad är det för samhälle vi vill ha?
Hur bygger vi ett hållbart lärande samhälle?

Och samtidigt som jag tänker och skriver detta snubblar jag över Seth Godin som skriver om att det inte finns någon anledning att vänta på tillåtelse. För så är det ju. Bidra, det är både en rättighet och en skyldighet!

“The woods would be very silent if no birds sang except those that sang best.” ― Henry Van Dyke

Och så kan vi inte ha det! Därför är #Skolvåren öppen för alla, oavsett ålder, bakgrund, yrke, geografisk tillhörighet, antal tatueringar och klädsmak.
Kom, delta i samtalet, för det är du och jag som tillsammans sätter formen på hur samtalet ska växa fram. Och samtalet äger inte bara rum i Varberg 18-19 juni, utan hela tiden, på bloggen, på Twitter, på Facebook och framför allt i soffan, fikarummet, matsalen och kontorslandskapet, i korridorerna, klassrummen, shoppingcentra och lastbilshyttar.
Hur kan du bidra till att göra samtalet så brett som möjligt?

HERO – the coach

I will hold a space for you, for exploration, discovery and insight

Etikettarkiv: skolvåren