Ångestklumpen växer!

Sitter här med en växande ångestklump i magen.

Ensamkommande flyktingbarn tilldelas God Man till dess de fyller 18 år, sedan skall de klara sig själva, och anses inte vara i behov av en God Man längre. Som God Man är det mitt uppdrag att bland annat skriva in mina Goda Barn i skola.

Så nu sitter jag här, med ett uppdrag som snart löper ut, och försöker febrilt ordna så att mitt Gode Barn ska bli inskriven på språkintroduktionsprogrammet innan hen fyller 18 år. Som vuxen får du först vänta på uppehållstillstånd innan du får rätt att gå på SFI, Svenska För Invandrare, nämligen. Och det kan dröja år, i värsta fall.

I samband med 18-års-dagen flyttas också ansvaret för mitt Gode Barn över från kommunal socialtjänst till det statliga Migrationsverket. I samband med det blir det flytt av boende, från kommunalt ordnade HVB-boenden till Migrationsverkets asylboenden (om man inte själv ordnar boende, antar jag?! Det vet jag faktiskt inget om. Ännu.) och då kan det också bli aktuellt med flytt över kommungränser.

Och här uppstår ångestklumpen. När jag nu lyckats med konststycket att få mitt Gode Barn inskriven i ett eftertraktat språkintroduktionsprogram i en kommun, den kommun hens HVB-boende ligger i, samtidigt som Migrationsverket hittat en plats till mitt Gode Barn i ett asylboende i en annan kommun. Så pass långt från den tänkta gymnasieskolan att det inte finns en chans att hen kan börja skolan där hen just fått plats.tankarsomspinner

Tankarna spinner.
Ångestklumpen växer.
Vad gör jag om det inte finns något boende i skol-kommunen?
Finns det en chans att få hen inskriven i skola i den nya kommunen?
Vem ringer jag?
Vilka knappar kan jag trycka på?

Tankarna rusar när jag ser att det ringer. Det är handläggaren på Migrationsverket som ringer tillbaka. Tar samtalet och redan efter hälsningsfrasen släpper ångestklumpen sitt tag om mig.

Handläggaren säger ”Sån tur finns inte, det händer aldrig… utom just nu!”. En plats på ett boende i rätt kommun uppenbarade sig efter lite ansträngning, vilket betyder att platsen på språkintroduktionsprogrammet är säkrad!

Vi pratar lite till innan vi lägger på, och jag kan andas ut. Ångestklumpen ett minne blott.

…det är vad mitt uppdrag som God Man handlar om. Som jag uppfattat det. Ett ärofyllt uppdrag, som jag inte tar lätt på. Det förpliktigar, på det allra bästa av sätt. Ett ansvar jag tagit på mig. Nu tänker jag svara an, om och om igen, för att göra det som krävs. Mer kan jag inte göra. Men mindre ska jag inte göra heller.

Med både skolgång och boende tryggat kan jag snart, med varm hand, önska mitt Gode Barn grattis på födelsedagen, veta att jag svarade an och gjorde det som krävdes. Med lite tur kanske Avdelningen för Överförmyndarärenden ringer snart med ett nytt Gott Barn i behov av en God Man (Kvinna!) som mig?

Medmänskligheten flödar!

Jag är God Man (Kvinna!) och som sådan har jag numera kontakt med personer jag aldrig tidigare stött på, som arbetar på myndigheter jag aldrig tidigare varit i kontakt med. Utan att jag riktigt satt ord på det hade jag, innan jag blev godkänd som God Man, en farhåga att jag skulle stöta på paragrafryttare, individer som inte såg människan bakom Migrationsverkets dossiernummer, människor som gett efter för frustrationen av att arbeta inom ett system som definitivt inte är skapt för den situation vi står i just nu, som gått vilse i byråkratins labyrintgångar och tappat sikte om det som var anledningen till att man en gång i tiden valde att arbeta med människor.

Jag inser det nu, nu när jag, efter en veckas intensivt kommunicerande med myndighetsanställda på socialtjänst, migrationsverk och skolansvariga, känner mig trygg i dess motsats. Jag har möts av sådan värme, sådan medmänsklighet, sådan välvilja, gentemot mitt Gode Barn, att ögonen tåras. Klumpen i halsen växer, gråten närmar sig, för att medmänskligheten finns och frodas. Trots den tuffa situation som så många arbetar inom, trots det till synes omöjliga att ordna det på bästa sätt för varje ensamkommande barn som tagit sig hit, i hopp om ett bättre liv, i hopp om en framtid.

Har ett Gott Barn som hamnat i kläm i systemet, just pga den orimliga situation som vissa kommuner ställts inför, då de tagit en alltför stor del av ansvaret att ge asylsökande allt de behöver för att kunna skapa sig en framtid i ett nytt land. Har förberett mig för att fajtas för hens skull, för att säkra att hen inte ska drabbas hårt av det som hänt, men icke. Hittills har jag inte behövs fajtas alls, utan verkligen dess motsats. Personer som gör mer än de behöver, mer än deras befattning kräver, har lugnat min oro, har fått mig att tro att det mycket väl kan gå vägen, att det som behöver ske faktiskt kan komma att ske. Insikten att jag inte är den enda som vill att det ska gå bra för mitt Gode Barn, att andra också ser vad som är bäst för hen och gör allt i sin makt för att vi ska kunna åstadkomma detta.

Stilla mitt hjärta. Gläds åt det du möts av!

stjärnorVärmen. Omsorgen. Humorn. Möten med människan bortom titeln; socialsekreterare, boendeansvarig, introduktionsprogramsansvarig, handläggare, boendepersonal, kontaktperson. Ni lyser som stjärnor på en mörk himmel och ni är många. Så många att ni lyser upp vägen framför mig, vägen som ger mitt Gode Barn möjlighet till en bra framtid, till meningsfylld sysselsättning och lärande.

För vet du? Medmänskligheten flödar! Den är överallt.

I dessa tider av fasansfulla nyhetsrubriker, ökande rasism och främlingsfientlighet, motsättningar inom och utom landet, kvinno- och näthat som tar idel nya och än mer avskyvärda vägar, så flödar medmänskligheten starkare. Den finns där. I större omfattning än dess motsats.

Kanske det svåraste just nu är att upptäcka den, att våga se att den finns där i rikligt mått?