Tagen som gisslan?

Det vore så lätt.
Igår. Idag. Troligen imorgon med.
Att drunkna i det moras av hat, illvilja, missunnsamhet, misstänksamhet, rädsla, fördomar och våld som är överallt, runtomkring mig.
Varhelst jag ser, varhelst jag läser, varhelst jag går… Omringad.

Så enkelt det vore att låta mig tas som gisslan av detta.
Av hatet. Våldet. Rädslan.

Att dela vidare.
Att läsa, förfasas, fördöma.
Fastna i dramaträsket.

Det gör jag. Ibland. Minimerar mängden ilska, hat, missunnsamhet jag sprider vidare.

Att säga ”Det räcker nu!”.
Att skriva #inteerkvinna och lägga upp ett foto av mig själv på Facebook.
Att hålla Förintelsen i åminnelse och högt och innerligt ropa ut ”Aldrig mer!”.

Jag gör allt det där också. Ibland. Markerar, säger ifrån, tar ställning.

Till vilken nytta? Gör det skillnad? Leder det till det jag önskar se mer av?kärlekHjärnan fungerar så att det som vi lägger fokus på, det vi uppmärksammar och ständigt återkommer till, det uppfattar hjärnan som viktigt. För mig är kärlek, medmänsklighet, generositet, omsorg och respekt, värme, glädje, livslust och en tro på välviljan viktigt. Så vad föder jag min hjärna med? Vilken kosthållning har jag, på det mentala planet? Vilken mental kost bjuder jag mig själv och min omgivning på? Väljer jag hatet eller kärleken, rädslan eller medmänskligheten, misstron eller förtröstan?