Uppfattar mig själv med att tänka ”Jamen, jag vet ju att hen har ett gott hjärta, innerst inne” när jag ser bekanta dela rasistiska och/eller sexistiska bilder, länkar, texter på (först och främst) Facebook.

Kommer jag på mig själv.
Känner mig påkommen till och med, av ett flertal anledningar.
Till exempel dessa:

• Jag har hyfsat lätt att undvika att kliva in i dömandet. Tankar som ”Jamen hen e ju bara dum i skallen, fattar inte bättre” och dylikt, dyker sällan upp hos mig. För jag vet att hen inte är dum i skallen.
• Däremot så har jag svårare att undvika att hitta på en ursäkt för hens beteende, vill ha en förklaring, vill bortförklara tom. ”Jamen, hen har ju ett gott hjärta, egentligen.” Gud så tamt. Varför behöver jag hitta en förklaring till hens beteende och tankar? Varför är det viktigt för mig med en bortförklaring? Något som gör att jag kan sätta en etikett på beteendet, som om det därmed vore enklare att förstå, att fördra?
• Har jag hamnat i något slags medberoende? Tankarna går till berättelser jag hört om alkoholiserade män som slår sina hustrur och andra situationer av medberoende.
  ”Hen är snäll innerst inne, faktiskt.”
  ”Hen menar inte att slå mig, faktiskt!”
  ”Jag vet att hen älskar mig, faktiskt.”
  ”Hen mobbar bara för att hen själv blev utsatt som barn, hen menar inget illa, egentligen.”

Och så landar jag i följande:

Vilken j-a dålig ursäkt ”ett gott hjärta innerst inne” är.

Det ursäktar ingenting. Det är en flykt. En utväg, från att se, och stå för, det som jag upplever i stunden, nämligen:

Jag tycker inte det är ok. Jag vill inte leva i en värld av vi mot dem, av rasistiska, sexistiska, fascistiska strömningar, ja, jag vill bli kvitt alla -istiska strömningar!

Jag har, i varje stund, ett val. Jag kan välja att späda på hat, förakt och -ismer. Eller så kan jag välja något annat. Vänlighet. Medmänsklighet. Kärlek och samförstånd. 

Och vet du. Det är där jag snubblar. Ett av de krux jag står inför är att jag inte vet hur jag bemöter någon som delar rasistiska bilder, länkar, texter. Vad ska jag göra? Ignorera? Hur vänligt är det? Dölja/Blockera/Säga upp bekantskapen? Är det medmänskligt så säg? Ge svar på tal? Hur gör jag det utifrån kärlek?

Hur gör jag för att välja vänlighet, medmänsklighet, kärlek och samförstånd när jag ser något som är o-vänligt, o-medmänskligt, icke-kärleksfullt och definitivt o-samförståndigt?

Och så faller sista kulissen.
Påkommen. Av mig själv. Igen.
*ridå*
Icke-dömande, jo men tjena. Jag dömer ju så det stänker om det! Och hur bidrar det till samförstånd?

*Faller hårt. Rycker sen upp mig en smula för om inget annat så är det jag tänker och upplever just nu väldigt mänskligt, och garanterat inte unikt för mig… hoppas jag!*

Så hur gör jag då, i denna och liknande situationer, för att agera utifrån de värden som innebär att jag är i världen som den människa jag vill vara? Hur tänker du?

Där skulle inlägget publicerats. Med den frågan som slutpunkt. Jag hade nämligen tidssatt inlägget för publikation den 5 september 2015. Men jag gjorde inlägget till utkast igen, för jag velade i huruvida det var rätt läge för publikation, eller ej.

Men så såg jag Karin Adelskölds tweet, och insåg att jo, det är läge. Det är en fråga att fundera över. Och jag är inte den enda som funderar. Artikeln om hur kollegan blir ett internettroll som jag läste i helgen gav mig dessutom ännu mer vatten på min kvarn.

(Märk väl – begreppet trollande börjar missbrukas, allt som sker i syfte att hota och hata på nätet är inte synonymt med trollande, som är en mycket specifik typ av handling utfört av internettroll. Och jag vill inte påstå att de som väckte denna min fundering från början är troll.)

Därför kommer den så, frågan som jag inte har något riktigt bra svar på (och kanske det är för det inte finns ett sätt att agera? Behöver jag ta ställning i varje enskild situation? Fast nog kan jag väl hitta en grundläggande strategi att följa, som jag dock kan avvika från, om jag bedömer att ett annat agerande vore på sin plats?):

Så hur gör jag då, i denna och liknande situationer, för att agera utifrån de värden som innebär att jag är i världen som den människa jag vill vara? Hur tänker du?