Ringa, ringa, riiiiiinga!

Som jag vant mig av med det. Att plocka upp telefonen för att faktiskt r i n g a.

Jag menar. Jag plockar upp telefonen en miljard gånger om dagen. Men e x t r e m t sällan för att faktiskt ringa. Något oftare för att svara om det ringer, fast eftersom jag i 99 fall av 100 har min mobil på både ljud- och vibrationslöst läge, så är det inte så ofta det sker heller, eftersom det krävs en hög grad av slumpartad chans för att jag ska råka titta på telefonen och se att det ringer.

Men nu. Nu vill jag köra igång mitt nya koncept. Min nya bebis. Och jag vet, jag känner det djupt inom mig, att sättet jag kommer i hamn med detta mitt hjärtabarn är genom att ta personliga kontakter och faktiskt snacka med folk. Bloggar, Facebook Lives och statusuppdateringar i all ära, men jag vet att det inte är så jag når mina blivande deltagare.

Jag behöver prata med människor, ansikte mot ansikte allra helst, men åtminstone per telefon! Så jag plockar upp telefonen och ringer… och möts av telefonsvarare. Som ger mig ett frånvaromeddelande. Som ber mig skicka SMS och/eller email. Som på alla vis underlättar för mig att ”ta det skriftligt istället för muntligt”.

Så jag skickar ett SMS och ett mail. Men håller mig kort (och lockande så klart!) så att jag inte gör det som vore så himla enkelt: att överinformera, innan jag ens vet om jag värvat vederbörande till att vilja höra informationen jag har att ge.

Ohhhh, ja! Just precis det handlar det ju om!
Att värva, steg för steg. Inte överrösa med information, som inte är efterfrågad.

*Tar mig för pannan…
Vet att jag klampat i klaveret åtminstone ett par gånger redan idag.*

Fast det h a r varit!
Ä r inte i detta nu.
Nu är en ny stund.

Och jag har faktiskt stoppat mig från att sätta foten i klaveret åtminstone en gång idag också. Jag började tom skriva ett meddelande till en kompis (Caspian, vem annars liksom?) för att be om råd… men när jag formulerade frågan så såg jag vad det givna svaret var. Så jag raderade frågan och skrev följande till honom istället:
Började ställa en fråga till dig men när jag skrev den kom jag på svaret själv. Smart!

Så.
Trägen vinner.
Övning ger färdighet (givet att jag är närvarande till vad jag gör och inte gör och vilka resultat det får).
Vi får mer av det vi fokuserar på.

Och det är definitivt i n t e läge att ringa 112 och säga Kan ni komma och hjälpa mig? Jag är så rädd för att lyfta luren och ringa till människor som jag vill bjuda in till mitt nya koncept. De hade möjligen slussat mig vidare till Jourhavande medmänniska eller något dylikt, men inget annat.

För det ä r inget att vara rädd för. Det värsta som kan hända är att personen på andra sidan luren säger Nej vet du vad, det här lockar inte mig. Det bästa som kan hända är å andra sidan att jag får ett Ja, det här låter ju helt fantastiskt, jag vill väldigt gärna ta del av detta tre-dagars-utforskande. Hur anmäler jag mig?

*Trycker på publicera och plockar fram telefonen. Dags för nästa samtal!*

Sitter ni här och skickar sms till varandra?

‘Sitter ni här, tre kvinnor, och skickar sms till varandra?’ sa han, mannen som gick förbi oss där vi satt nedhällda i vars en solstol framför poolen. 

‘Nej, vi spelar Pokémon Go’, svarade vi och fortsatte plocka Pokémon efter Pokémon, ditlockade av lure-modulen jag satt på ett av de två tre Poke-stopp som vi nådde från vår perfekta positionering vid poolkanten.Han gick muttrande därifrån och vi tittade på varandra och konstaterade förnöjt att ibland är det väldigt skönt att befinna sig bland likasinnade. Vi fortsatte evolva Pokémons, levla upp, samla på oss bollar och potions. 

Och om du undrar, eller rent ut av oroas eller än värre, förfasas av vårt beteende, så kan jag lugna dig. Vi pratar. Också. Tar ett morgondopp i havsviken, springer en runda, dryftar viktiga saker som handledarutbildning för Läslyftet, Goda Barn, lojalitetskrav och Medvetna Val och njuter av hotellfrukost, Afternoon Tea och tre-rätters middag i fantastisk miljö på Häringe Slott. Kramas. Skrattar. Fäller en tår. 

Inget tar ut det andra, utan berikar och kompletterar. För just oss, just här och just nu.

Nu går vi och lägger oss, efter att ha tagit över Poke-gymmet för femtioelfte gången. Undrar om vi fortfarande har det i vår besittning när vi vaknar imorgonbitti?