Ringa, ringa, riiiiiinga!

Som jag vant mig av med det. Att plocka upp telefonen för att faktiskt r i n g a.

Jag menar. Jag plockar upp telefonen en miljard gånger om dagen. Men e x t r e m t sällan för att faktiskt ringa. Något oftare för att svara om det ringer, fast eftersom jag i 99 fall av 100 har min mobil på både ljud- och vibrationslöst läge, så är det inte så ofta det sker heller, eftersom det krävs en hög grad av slumpartad chans för att jag ska råka titta på telefonen och se att det ringer.

Men nu. Nu vill jag köra igång mitt nya koncept. Min nya bebis. Och jag vet, jag känner det djupt inom mig, att sättet jag kommer i hamn med detta mitt hjärtabarn är genom att ta personliga kontakter och faktiskt snacka med folk. Bloggar, Facebook Lives och statusuppdateringar i all ära, men jag vet att det inte är så jag når mina blivande deltagare.

Jag behöver prata med människor, ansikte mot ansikte allra helst, men åtminstone per telefon! Så jag plockar upp telefonen och ringer… och möts av telefonsvarare. Som ger mig ett frånvaromeddelande. Som ber mig skicka SMS och/eller email. Som på alla vis underlättar för mig att ”ta det skriftligt istället för muntligt”.

Så jag skickar ett SMS och ett mail. Men håller mig kort (och lockande så klart!) så att jag inte gör det som vore så himla enkelt: att överinformera, innan jag ens vet om jag värvat vederbörande till att vilja höra informationen jag har att ge.

Ohhhh, ja! Just precis det handlar det ju om!
Att värva, steg för steg. Inte överrösa med information, som inte är efterfrågad.

*Tar mig för pannan…
Vet att jag klampat i klaveret åtminstone ett par gånger redan idag.*

Fast det h a r varit!
Ä r inte i detta nu.
Nu är en ny stund.

Och jag har faktiskt stoppat mig från att sätta foten i klaveret åtminstone en gång idag också. Jag började tom skriva ett meddelande till en kompis (Caspian, vem annars liksom?) för att be om råd… men när jag formulerade frågan så såg jag vad det givna svaret var. Så jag raderade frågan och skrev följande till honom istället:
Började ställa en fråga till dig men när jag skrev den kom jag på svaret själv. Smart!

Så.
Trägen vinner.
Övning ger färdighet (givet att jag är närvarande till vad jag gör och inte gör och vilka resultat det får).
Vi får mer av det vi fokuserar på.

Och det är definitivt i n t e läge att ringa 112 och säga Kan ni komma och hjälpa mig? Jag är så rädd för att lyfta luren och ringa till människor som jag vill bjuda in till mitt nya koncept. De hade möjligen slussat mig vidare till Jourhavande medmänniska eller något dylikt, men inget annat.

För det ä r inget att vara rädd för. Det värsta som kan hända är att personen på andra sidan luren säger Nej vet du vad, det här lockar inte mig. Det bästa som kan hända är å andra sidan att jag får ett Ja, det här låter ju helt fantastiskt, jag vill väldigt gärna ta del av detta tre-dagars-utforskande. Hur anmäler jag mig?

*Trycker på publicera och plockar fram telefonen. Dags för nästa samtal!*

Från otänkbart till tänkbart till…?

Läs vad Emerich Roth skriver.

Emerich Roth är en av få överlevande i Sverige som fortfarande gör sin röst höjd, då han delar sina minnen landet runt. Stefan Zablocki är en annan av de få kvarvarande från Förintelsen, och honom har jag ynnesten att känna, då han varit en vän till familjen nästan hela mitt liv. När jag läser vad Emerich säger om andra världskriget påminns jag om att Stefan sagt något liknande.

Andra världskriget

Emerich Roth uppmanar mig och dig till följande:

”Låt inte rasistiska uttalanden och omdömeslösa generaliseringar passera oemotsagda på jobbet, på festen, på städdagen eller när det nu kan vara ni stöter på dem.”

Han fortsätter att uppmana till att bilda mig, informera mig, sök kunskap, uppnå förståelse. Eller kanske oförståelse? För det är så mycket med detta som jag inte kan förstå. Inte vill förstå. Men det har hänt. Och det händer om och om igen. Kan vi bryta cirkeln? Jag tror det. Jag lever mitt liv utifrån att det går, kanske tom utifrån att det redan är så, som jag önskar det vore. Och tillsammans kan vi göra det otänkbara som blivit tänkbart otänkbart igen.

Hur landar Emerichs ord i dig?