Ringa, ringa, riiiiiinga!

Som jag vant mig av med det. Att plocka upp telefonen för att faktiskt r i n g a.

Jag menar. Jag plockar upp telefonen en miljard gånger om dagen. Men e x t r e m t sällan för att faktiskt ringa. Något oftare för att svara om det ringer, fast eftersom jag i 99 fall av 100 har min mobil på både ljud- och vibrationslöst läge, så är det inte så ofta det sker heller, eftersom det krävs en hög grad av slumpartad chans för att jag ska råka titta på telefonen och se att det ringer.

Men nu. Nu vill jag köra igång mitt nya koncept. Min nya bebis. Och jag vet, jag känner det djupt inom mig, att sättet jag kommer i hamn med detta mitt hjärtabarn är genom att ta personliga kontakter och faktiskt snacka med folk. Bloggar, Facebook Lives och statusuppdateringar i all ära, men jag vet att det inte är så jag når mina blivande deltagare.

Jag behöver prata med människor, ansikte mot ansikte allra helst, men åtminstone per telefon! Så jag plockar upp telefonen och ringer… och möts av telefonsvarare. Som ger mig ett frånvaromeddelande. Som ber mig skicka SMS och/eller email. Som på alla vis underlättar för mig att ”ta det skriftligt istället för muntligt”.

Så jag skickar ett SMS och ett mail. Men håller mig kort (och lockande så klart!) så att jag inte gör det som vore så himla enkelt: att överinformera, innan jag ens vet om jag värvat vederbörande till att vilja höra informationen jag har att ge.

Ohhhh, ja! Just precis det handlar det ju om!
Att värva, steg för steg. Inte överrösa med information, som inte är efterfrågad.

*Tar mig för pannan…
Vet att jag klampat i klaveret åtminstone ett par gånger redan idag.*

Fast det h a r varit!
Ä r inte i detta nu.
Nu är en ny stund.

Och jag har faktiskt stoppat mig från att sätta foten i klaveret åtminstone en gång idag också. Jag började tom skriva ett meddelande till en kompis (Caspian, vem annars liksom?) för att be om råd… men när jag formulerade frågan så såg jag vad det givna svaret var. Så jag raderade frågan och skrev följande till honom istället:
Började ställa en fråga till dig men när jag skrev den kom jag på svaret själv. Smart!

Så.
Trägen vinner.
Övning ger färdighet (givet att jag är närvarande till vad jag gör och inte gör och vilka resultat det får).
Vi får mer av det vi fokuserar på.

Och det är definitivt i n t e läge att ringa 112 och säga Kan ni komma och hjälpa mig? Jag är så rädd för att lyfta luren och ringa till människor som jag vill bjuda in till mitt nya koncept. De hade möjligen slussat mig vidare till Jourhavande medmänniska eller något dylikt, men inget annat.

För det ä r inget att vara rädd för. Det värsta som kan hända är att personen på andra sidan luren säger Nej vet du vad, det här lockar inte mig. Det bästa som kan hända är å andra sidan att jag får ett Ja, det här låter ju helt fantastiskt, jag vill väldigt gärna ta del av detta tre-dagars-utforskande. Hur anmäler jag mig?

*Trycker på publicera och plockar fram telefonen. Dags för nästa samtal!*

Velar, vacklar, väntar…

Sitter här vid datorn och får inget gjort… Eller, tja, jag twittrar för #skolvåren denna veckan, så jag kollar Tweetdeck nu och då. Har ett fönster öppet med Facebook, kollar mailen, både den privata och företaget, och svarar på något enstaka. Läser lite ur Gränsbrytnings fantastiska specialnummer om skola samtidigt som jag pratar med barnbarnet som sitter i soffan med farfar och tittar på Bamse.

Hela tiden med den diffusa känslan att det vore skönt att få dagens bloggande gjort, så att resten av dagen kan få gå i umgängets tecken.

20130510-114849.jpg

Men jag kommer liksom inte riktigt loss. Velar, vacklar, väntar på inspiration. Tänker att om jag bara skriver, ord efter ord, så kanske det blir något av det. Frågan är om det blir något som går att publicera. Känner mig lite som rödkålen nedan – snacka om invecklad. Frågan är vilken väg som leder framåt?

Invecklad!

Fastnar du någonsin på detta vis? Vad gör du för att ta dig ur det? Har du något riktigt bra tips så dela gärna med dig!