Det innerliga samtalet, vems ansvar?

Felicia Feldt skriver om långa samtal som fortgår utan att hon får en endaste fråga. Och hennes man upplever detsamma. Läser, tänker, känner igen mig, och samtidigt – inte så mycket längre. Mer gammal igenkänning i det, om du vet vad jag menar?

Oavsett vilket, detta är ju onekligen ‘the downside’ av det som jag & Robert Klåvus​​ diskuterade på FB, som jag sedermera bloggade om. För det jag landade i min reflektion kring hela detta ego-race är att jag upplever att jag gått precis motsatt väg. Men absolut, jag ser det som Felicia ser, det gör jag absolut.

Fast vet du, en av anledningarna till att jag mer sällan upplever att jag hamnar i sådana här situationer, är faktiskt att jag blivit mer intresserad av andra. Jag fascineras av människor, och finner en glädje i att iaktta. Men jag finner stor glädje i att delta och samspela också. Måste det vara antingen eller?

Det riktigt intressant enligt mig, uppstår när Felicias make kliver fram och tar ansvar för sig och sitt:

Min man och jag hade några gäster på middag. Han sa: ”Nu har vi suttit här i fyra timmar och ni har inte ställt en enda fråga till mig under hela kvällen. Det gör mig jätteledsen.”

Det blev inledningen till ett verkligt nära samtal och en oförglömlig kväll. 

Direkt växer samtalsdjupet och ett tydligt skifte inträffar. Och vems ansvar låg det på? Vems ansvar är det att öppna för, möjliggöra, bjuda in, det innerliga samtal, som jag tror många suktar efter. De som pratar hela tiden? De som sitter tysta hela tiden? Allas? Ingens?

Det finns inga rätta svar här. Möjligen att det är allas ansvar, men om jag inte förmår se (och hur ska jag då kunna ta?) mitt ansvar, så är ju oddsen ganska dåliga för att jag kommer att skapa den förändring som kan leda till något annat än det som är.

Det är så enkelt att tro och tänka att den som pratar, pratar, pratar borde fatta att det är en pågående monolog hen är involverad i. Att hen ska se ”Oj hoppsan, men nu har jag visst varit i fokus den senaste timmen” men var är jag då? Vad är min roll? Passiv eller aktiv? Varför är det inte lika givet att fundera kring varför jag sitter tyst? Varför jag inte tar ett steg? Att våga ta det klivet, in i sårbarheten, ut i ljuset, är kanske en av de viktigaste saker vi kan göra som människor?Klivet in i ljuset

Adventslyft nr 19 – Iaktta

iakttaAtt IAKTTA är något jag gjort hela mitt liv. Som barn var jag den som står utanför sandlådan och tittar på barnen som leker i sanden, på gungorna och klätterställningen. Visst har jag ibland varit i sanden och lekt själv, gungat på gungorna och klättrat i klätterställningen. Men det känns som jag iakttagit mer än deltagit.

I 120 dagar har jag använt mig av appen Headspace och dess meditationer. Och när jag reflekterar kring vad Headspace ger mig, så är det just en daglig stund att iaktta mig själv. Att få syn på stillheten i mitt inre. Eller dess motsats.

Andy som är min ciceron under meditationerna har uppmuntrat mig att känna efter vilken känsla (emotion), sinnesstämning (sensation) och intention jag har då jag inleder meditationen. Och det är fascinerande vad jag upptäcker. Ibland är det fullkomlig ro, ett lugn utan like. Ibland är det som det kryper myror i kroppen på mig, det gör närmast fysiskt ont att sitta stilla och lyssna inåt. Ibland är min intention väldigt tydlig, andra gånger närmast höljd i dimslöjor.

Oavsett vad jag känner och vilken sinnesstämning jag är, så lyssnar jag. Och upptäcker nått. Ibland svävar fokus iväg gång på gång, och när jag upptäcker det så återgår jag till att hålla fokus. Andra gånger är fokus där utan minsta utfransning i kanten. Ingendera är mer rätt eller fel än det andra, ingendera är bättre eller sämre. Det bara är, på det vis som stunden är. Den är. Rätt upp och ned. Och när jag upptäcker den, för att jag iakttar, så blir kraften i Nuet oerhört tydlig.

Iaktta –  jaga påminns om Headspace, appen som jag njuter av att använda dagligdags, då jag får syn på stillheten i mitt inre. Eller dess motsats. Oavsett vilket så iakttar jag det. Utan dömande.
Iaktta – vem eller vad tänker du på?