Familjevännen Kit Ljung gästbloggar idag på Lucia, då vi påminns om hopp och ljusglimtar i ögat hos både liten och stor. Läs och njut:

Jag hade bett om att få besöka Mr B i hans skola. Mr B är 9 år, och den yngsta av de två barn, som jag betraktar som mina bonusbarnbarn. Han var 1,5 år första gången vi träffades.

Lagom till skollunchen infann jag mig och det visade sig att jag efter den, skulle få se barnens generalrepetition inför Luciafirandet. Mr B visade mig var jag skulle sitta, hämtade stol, förklarade hur det fungerad i matsalen och var som vanligt den ljuvliga unge, jag känner honom som. Barnens nyfikenhet på vem jag var blev tydlig redan i matkön. Alla kom fram och frågade frimodigt vem jag var, vad jag hette, vad jag gjorde där, osv. Flickan framför mig berättade och pekade ut vem av lärarna som var vem och att en av dem snart skulle sluta. ”För man får bara jobba här tills man är 64 år”, sa hon och fortsatte: ”Hur gammal är du?”, varpå jag svarade sanningsenligt: ”64.” Då tappade hon hakan, tittade stort på mig och så delade vi ett fniss.

I klassrummet samlade Fröken barnens uppmärksamhet och undrade om de noterat något ovanligt och då vändes alla blickar mot mig, som satt längst bak i salen. Så jag presenterade mig med den vanliga ramsan för hur mitt namn uttalas: bit, dit, hit, Kit. Man uttalar det ofta som ett rim på ”vitt”, men med ramsan, kan jag ofta se att ett ljus tänds!

I korridoren ställde alla barnen upp sig, sida vid sida, två och två för att strax marschera in i matsalen och sjunga Luciasång och julsånger. Det var oroligt i ledet och lärarna manade till tystnad flera gånger. Jag lyssnade efter uppmuntran de korta stunder, då barnen faktiskt stod stilla och tysta. Men hörde ingen. Den är lätt att glömma bort i ambitionen att hjälpa och lära barn hur man lever livet.

Strax innan intåget blev det knäpptyst och sedan hördes ljuvliga barnaröster sjunga Luciasången. Det var ett fint skådespel som barnen hade övat in och som rörde mig till glädjetårar. Jag såg tomtar, pepparkakegubbar, Lucia, tärnor, stjärngossar och åtminstone jag kunde ana ett och annat troll.

Efter uttåget och innan alla skildes åt i korridoren, passade jag på att tusentacka för att jag fått lyssna och se dem och gav dem också en speciell tummen-upp för att de stillnat och tystnat så fint, den där stunden, just innan intåget och då tyckte jag att jag såg en och annan ljusglimt i barnaögon. Åtminstone är det vad jag tror på, att uppmuntra barn. Att nolla det negativa beteendet – såvida inte livsfara föreligger, så klart – och istället uppmuntra i varje stund och de finns hela tiden. Inte med ”duktig”- kommentaren, dock. Det finns så många andra ord och uttryck, som förmedlar och befäster att det här beteende är ett bra och för alla fungerande beteende och som skiljer på beteende och person.

Dagen efter var det föräldrarnas tur att beskåda sina barn lussa och julsjunga. Det måtte ha varit både vackert och stämningsfullt!