Gästblogg: Kit besöker en skola

Familjevännen Kit Ljung gästbloggar idag på Lucia, då vi påminns om hopp och ljusglimtar i ögat hos både liten och stor. Läs och njut:

Jag hade bett om att få besöka Mr B i hans skola. Mr B är 9 år, och den yngsta av de två barn, som jag betraktar som mina bonusbarnbarn. Han var 1,5 år första gången vi träffades.

Lagom till skollunchen infann jag mig och det visade sig att jag efter den, skulle få se barnens generalrepetition inför Luciafirandet. Mr B visade mig var jag skulle sitta, hämtade stol, förklarade hur det fungerad i matsalen och var som vanligt den ljuvliga unge, jag känner honom som. Barnens nyfikenhet på vem jag var blev tydlig redan i matkön. Alla kom fram och frågade frimodigt vem jag var, vad jag hette, vad jag gjorde där, osv. Flickan framför mig berättade och pekade ut vem av lärarna som var vem och att en av dem snart skulle sluta. ”För man får bara jobba här tills man är 64 år”, sa hon och fortsatte: ”Hur gammal är du?”, varpå jag svarade sanningsenligt: ”64.” Då tappade hon hakan, tittade stort på mig och så delade vi ett fniss.

I klassrummet samlade Fröken barnens uppmärksamhet och undrade om de noterat något ovanligt och då vändes alla blickar mot mig, som satt längst bak i salen. Så jag presenterade mig med den vanliga ramsan för hur mitt namn uttalas: bit, dit, hit, Kit. Man uttalar det ofta som ett rim på ”vitt”, men med ramsan, kan jag ofta se att ett ljus tänds!

I korridoren ställde alla barnen upp 20131213-145710.jpgsig, sida vid sida, två och två för att strax marschera in i matsalen och sjunga Luciasång och julsånger. Det var oroligt i ledet och lärarna manade till tystnad flera gånger. Jag lyssnade efter uppmuntran de korta stunder, då barnen faktiskt stod stilla och tysta. Men hörde ingen. Den är lätt att glömma bort i ambitionen att hjälpa och lära barn hur man lever livet.

Strax innan intåget blev det knäpptyst och sedan hördes ljuvliga barnaröster sjunga Luciasången. Det var ett fint skådespel som barnen hade övat in och som rörde mig till glädjetårar. Jag såg tomtar, pepparkakegubbar, Lucia, tärnor, stjärngossar och åtminstone jag kunde ana ett och annat troll.

Efter uttåget och innan alla skildes åt i korridoren, passade jag på att tusentacka för att jag fått lyssna och se dem och gav dem också en speciell tummen-upp för att de stillnat och tystnat så fint, den där stunden, just innan intåget och då tyckte jag att jag såg en och annan ljusglimt i barnaögon. Åtminstone är det vad jag tror på, att uppmuntra barn. Att nolla det negativa beteendet – såvida inte livsfara föreligger, så klart – och istället uppmuntra i varje stund och de finns hela tiden. Inte med ”duktig”- kommentaren, dock. Det finns så många andra ord och uttryck, som förmedlar och befäster att det här beteende är ett bra och för alla fungerande beteende och som skiljer på beteende och person.

Dagen efter var det föräldrarnas tur att beskåda sina barn lussa och julsjunga. Det måtte ha varit både vackert och stämningsfullt!

Vem är jag?

I början av november gästbloggade jag på kostradgivarna.se med följande blogginlägg:

På en föreläsning nyligen med Charlotte Rudenstam fick publiken uppgiften att under två minuter berätta för bordsgrannen ”Vem är jag?”. Helena Roth by Alma RothJag började, och tyckte det var lite lurigt, främst för att jag inte är så förtjust i etiketter. Så många av etiketterna vi tilldelar oss själva eller andra handlar mer om vad vi GÖR än om vem vi ÄR, tänker jag. Men, jag drog igång och funderade och resonerade och berättade. Min bordsgranne tappade hakan efter en stund och sa lite chockat till mig:

– Oj vad du verkar ha tänkt mycket på detta. Du verkar veta precis vem du är. Jag vet inte alls vad jag ska svara.

När de två minuterna var till ända var det ju hens tur att göra just det, berätta för mig vem hen är, och det satt hårt inne. Efter en stunds tystnad började hen berätta om sitt jobb, vilken position hen hade och vad det handlade om. Efter en liten stund av det, så frågade jag:

– Men, är detta vem du ÄR, eller är det vad du GÖR?

Jag möttes igen av en markant tystnad, innan hen sa att det ju är vad jag gör. Och det har hen ju rätt i.

Det var en intressant observationen och jag insåg till fullot att det finns många vuxna som tappat bort sig själva lite grann, som definierar sig själva utifrån vad de gör, snarare än vem de är.

Nånstans på vägen så tror jag vi tappar bort helheten i vårt jag. För titta på ett litet barn – de bara är. Helt naturligt. Inga konstigheter. Sen händer något. Vi (vuxenvärlden) börjar sätta epitet på dem. Säga att de är duktiga när de klär på sig, ritar en teckning och sätter undan tallriken i diskmaskinen. Berömmer dem ofantligt för saker de gör…. och glömmer kanske bort att ge dem bekräftelsen i att de är fantastiska och underbara som de är. Alternativ uppmuntran är inte lika lätt för många av oss. Men kanske kan du säga:

– Jag ser att du kunde knäppa knappen i byxan alldeles själv idag!
– Jag ser att du lagt ner mycket arbete på den här teckningen, kan du berätta för mig vilka färger du använt dig av?
– Vad mycket enklare det blir när vi hjälps åt att ta undan efter maten!

Tonårsdottern kom hem häromdagen och berättade om den störiga killen i klassen. Jag kände hur det stack till i hjärtat på mig. Så jag kunde inte hålla mig från att ställa frågan:

– Tror du att han ÄR störig, eller är det något han GÖR som du/ni uppfattar som störigt?

Hon tänkte en kort stund, innan hon sa, att det så klart var det sistnämnda. Men tänk så lätt det är att säga att folk är dumma, när de kanske sagt något dumt. Eller att de är så otrevliga, fast det egentligen bara är en handling de gjort som vi uppfattar så. Med det sagt, menar jag så klart inte att vi ska bete oss hur som helst! Jag har ett ansvar för mina handlingar. Men det blir ohälsosamt och skadligt när jag tror att jag ÄR det jag GÖR. För hälsa, verklig hälsa, är beroende av att jag hyser omtanke och kärlek för hela mitt jag, både det jag är och det jag gör. Och tappar jag bort den jag är – ja, då är jag inte hel.

Och då funderar jag över våra barn – vilken slags förebild är jag då för mitt barn? Om jag tappat bort den jag är, hur kan jag då med någon slags trovärdighet berätta för mitt barn att det duger som det är? För nog ligger det mycket sanning i ordstävet att barn gör som vi gör, inte som vi säger.

Vem är du?