Dålig förlorare

I kvällningen spelas det sockminton (badminton med hemmagjord boll av en socka och ett hårband) över klädstrecket på Gula Hönan.

20130710-201143.jpg

Det blir, än en gång, uppenbart att en i familjen är dålig förlorare. Allra mest tydligt är det i singel-sporter, i lagsportsammanhang märks det inte lika väl.

Funderar över vilken jobbig känsla det där är och undrar hur jag som förälder kan hjälpa/stötta.

Kommer inte eg på något. Mer än det vi gör. Spelar fair, inga läggmatcher här inte. Snackar om att inte vara så hård mot sig själv. Kramar om och låter känslan ebba ut av sig själv. Försöker föregå med gott exempel vid både vinster och förluster och skrattar bort båda med en klackspark, för det är så roligt att bara umgås. Och kanske än mer, försöker att bara leka och spela utan att tävla.

Kanske är det också så att det finns fler dåliga förlorare i familjen, som bara lärt sig dölja det bättre?

Men, det gör varken till eller från, tycker jag. Hur hanterar man dåliga förlorare? Har du något tips?