”I ett svindlande ögonblick fick han erfara att allt som levde hade gemensam kärna och visste att den dag han kände sig själv skulle verkligheten uppenbaras. Inte så att inte alla hade olika roller, skilda uppgifter i det stora dramat. Det fanns svärmare, räknare, återhållare och somliga var som fjärilar under solen, njutare som fann lust i varje blomma.
Andra var sörjare som hans mor, åter andra var klippor som inneslöt elden. Som hans far. Många, många var beställare, andra var beställsamma, andra åter undvikare. Somliga hade som barn besökt underjorden och präglats för alltid av minnena från den resan.
Men skillnaderna var bara livets lek vid ytan, dess ständiga försök att pröva nya uttryck, nya former. Verkligheten, som fanns långt under händelserna och spelet, var en och densamma, såsom människorna var en. Därför räckte det med kunskap om en ende, den enda man kunde veta något om med någon säkerhet.”

Vem är jag?
Det är frågan jag hör när jag läser detta.

Vem är jag?
Vågar jag känna mig själv – fullt ut, på djupet, från topp till tå?
Vågar jag se allt jag är, även det jag skäms över att vara, oroas av att vara, förskräcks av att vara?
Vågar jag se allt jag önskar mig vara, allt tycker mig borde vara, allt jag längtar efter att vara, men inte är?

Oh, denna bok, denna älskade bok, så många frågor du ställer till mig, så mycket funderingar du väcker.

Vem är jag?

Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på en bokreflektion inspirerad av sidan 89 ur boken ”den som vandrar om natten” av Marianne Fredriksson.