När ungdomar tappat tron på sig själva och sin framtid – då är det nått som är snett.

När jag lyssnar till radion (månne Ring P1?) och hör någon säga att förklaringen till att det nu sätts fyr på bilar och att lokaler vandaliseras, är för att det saknas andra sätt att göra sin röst hörd – då är det nått som är snett.

När närpolisen i Stockholmsförorter på Facebook skriver ett inlägg där de förklarar sin rätt att bruka våld, och gör det med en ton som jag, och många med mig, uppfattar som väldigt stridslystet – då är det nått som är snett.

När nånannanismen frodas, alla vet vad som måste göras, men det är nån annan som bör göra det – då är det nått som är snett.

Men vems ansvar är det?
Vem bär ansvaret för att samhället ser ut som det gör?
Vem är ansvarig för att vi hamnat så snett?

De som tänder eld och förstör, de har ett ansvar. De har ett val. Och det val de tagit är främmande för mig. Våld är inte lösningen. Men de är inte ensamt skyldiga till att situationen ser ut som den gör.

Det är inte heller Husby-polisens fel att det brinner i Husby.
Det är inte politikernas fel, eller rektorns, arbetsförmedlarens, förälderns, socialtjänstchefens, företagargruppens, sophämtarens eller snabbköpskassörskans fel heller.

Eller rättare sagt. Det är det. Men inte enskilt. Det är detta och allt annat. Det är vi alla. Det är jag, du, vi, som bär ansvaret. Var och en av oss. Tillsammans.

När ungdomar tappat tron på livet så kan inte någon enskild pekas ut. Det är ett systemfel. Och vi är alla del i det systemet, på ett eller annat sätt, mer eller mindre. Vi röstar, betalar skatt, driver företag, är anställda, startar ideella initiativ, är tränare i barnens handbollslag, sjunger i kör, hjälper gamla Greta över gatan, besiktigar bilen, är aktiva konsumenter, hejar fram hockeylandslaget i VM och nyttjar vårdcentralen vid behov. Ingen av oss står utanför det system som heter Sverige.

Jag varken vill eller kan skygga från det ansvaret. Jag drömmer om en annan värld, en värld som fungerar bättre än den värld vi skapar varje dag. Men jag gör mer än bara drömmer. Jag agerar också, varje dag, för att ge min framtidsvision större möjligheter att slå in.

Det finns fler som agerar tillsammans för att göra världen lite bättre, ett steg i taget. Tack eleverna i årskurs åtta på Fittjaskolan – ni är underbara förebilder!

Vad kan du göra idag för att skapa framtidshopp?