Etikettarkiv: dikt

#blogg100 – Säg till om jag stör.

Publicerad den av
6

Mot enkelhetens punktTipsades av en god vän att låna Pelle Bengtssons Mot enkelhetens punkt – anteckningar från vägkanten. Läser den på ett sätt som jag tidigare i livet aldrig hade tillåtit mig att läsa en bok. Inte ord för ord, mening för mening, utan mer tillåtande. Skummar med ögonen över sidorna och gör strandhugg där ögat får syn på något, som om det blänker till i en bit strandglas i strandkanten. Tänk så mycket det går att förändra i livet – mitt gamla jag lät mig inte ens sluta läsa en bok, om jag så upplevde den outsägligt trist, löjlig, ointressant. Ånä, hade jag plockat upp den och börjat läsa så skulle jag minsann läsa klart. Vilken befrielse det innebar i mitt liv den dagen jag insåg att det måste jag ju faktiskt inte alls. Att det inte är ett tecken på svag karaktär att inte läsa klart varenda bok jag satte i händerna på mig själv, utan kanske tom ett tecken på att vara smart, att hushålla med den ändliga resursen tid. Så många fantastiska böcker det finns – varför skulle jag ägna mig åt sådana som inte talar till mig?

Nåväl. Mot enkelhetens punkt talar till mig, men just nu, just här, så läser jag den skummande med strandhugg. Och ganska många sådana blir det, i ärlighetens namn! Inledningsvis dök en dikt upp, en dikt jag föll handlöst för i min ungdom, kärlekstörstande och romantisk. Eeva Kilpis Säg till om jag stör:

Säg till om jag stör,
sa han när han steg in,
så går jag med detsamma.

Du inte bara stör,
svarade jag,
du rubbar hela min existens.
Välkommen.

Tänk så annorlunda mitt liv kunde varit, om jag i ungdomen hade läst, och sett, att välkomnandet inte enkom kan bjudas till andra, utan även sträcker sig gentemot mig själv, de delar av mig jag *ännu* inte omfamnat. Å andra sidan är jag oändligt glad att jag på senare år till fullo lärt mig just det: att vara välkomnande, gentemot mig, på alla vis jag kan. Nyfiket, utforskande med glädje och lätthet. Det har rubbat hela min existens, på det mest grundläggande vis. Att välkomna sådant som rubbar ens existens kanske är något vi alla kunde behöva lite mer av?

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 5 av 100.
Boken ”Mot enkelhetens punkt – anteckningar från vägkanten” av Pelle Bengtsson.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com. 

Ge liv till den värld som är möjlig

Publicerad den av
3

I Skärtorsdags fick jag en ping på Facebook, då Rebecka tillägnade denna dikt till mig och andra förändringsagenter för en bättre plats för oss alla. Jag lyssnade andäktigt och rördes på djupet, av orden.

Blåkullafärd

Låt oss flyga till Blåkulla ikväll,
Till landet där allt är möjligt

Kom upp mina systrar och bröder till dans,
För att hedra allt som är viktigt

Släpp dina bojor, släpp dina kval,
Det är de som fjättrar dina vingar

Vi rider ej på kvast eller gris,
Enbart på skapelsens vindar

Där, vid brasans varmaste mitt,
Klingar ord och sånger om dig,

— om mig, om oss, om Vi,
om hem, om jord, om liv

Det som varit, har en gång varit,
men är också, i allt det som är

Död ger liv och liv ger död,
I skapelsens oändliga cirkel

Många har gått före — och dött i sin kamp,
De för makten farliga i visdom

De dansar vid vår sida denna magiska natt,
Och sjunger sånger om liv, om mod och kraft

Vi är många, vi är starka, vi är farliga nu
För alla dem som på rädslans lyra vill spela

Så låt oss mötas på Blåkulla ikväll,
Och ge liv till den värld som är möjlig.

—

av och med Rebecka Hagerfors.

Tack Rebecka, så underbart fint skrivet och framfört. Och vilken slutkläm – snacka om att det där går rakt in i mitt hjärta. Att ge liv till den värld som är möjlig, precis på pricken är det ju vad jag och så många fantastiska människor agerar för! Du är själv, i allra högsta grad, en av dessa människor, och jag är ofantligt tacksam för att våra vägar korsades.

Låt oss tillsammans, allesammans, göra allt vi kan för att ge liv till den värld som är möjlig – ok?

Skynda skynda!

Publicerad den av
3

Cyklade till min MasterMind-grupp idag, och lyssnade till On Being med Krista Tippit, som intervjuade Marie Howe, en amerikansk poet. Intressant som alla Kristas intervjuer, men framför allt så fastnade jag för Maries dikt Hurry som du kan höra uppläst av poeten själv här. Lyssna till den, den är bara en minut, så du hinner, jag lovar.

20130520-172713.jpg

Dikten handlar om en mamma som skyndar på sin dotter, för att hinna alla vardagliga ärenden. Hon kommer på sig själv och gör en tankevända. När dottern får chansen att agera mamma, så agerar hon så klart exakt som mamman, och skyndandet fortgår.

Känns som vi alla är hjärntvättade, mer eller mindre. Dessa digra att-göra-listor. Alla måsten. Allt som vi tror vi måste göra, för att någon annan gör det. Alla aktiviteter som barnen måste få gå på, annars är vi dåliga föräldrar som inte ger våra barn möjligheten att pröva på precis allt. Alla utlandssemestrar, spa-helger, renoveringsprojekt och bilinköp. Vi har fastnat i tron att det ska vara så här. Men måste det vara så?

Aldrig har vi väl haft så stora möjligheter att skapa det liv vi verkligen önskar och mår bra av, som just nu. Men hur många av oss gör det? Hur många tar tillfället i akt? Alltför få, tänker jag ibland. Undrar över vad det är som gör att många individer fattar beslut och väljer sådant som de inte mår så bra av, åtminstone inte långsiktigt.

Jag vet inte om min omgivning upplever det på samma sätt som jag, men jag saktar ner just nu. Och det är underbart. Det ger mig möjlighet att tänka, att reflektera, att bara vara. Jag älskar det. Testa det du med. Testa att sakta in. Att ta det lugnt. Att bara vara, på det sätt som du och din kropp mår allra bäst av (varande måste inte innebära att sitta med benen i kors och humma, märk väl!). Se vad som händer.

För vi måste inte skynda så mycket. Vi hinner ändå. Jag lovar. Frågan är om du tror på det. Gör du?