Trots att utställningarna i nationalmonumentet Camp Vught, det västligaste av Nazi-Tysklands koncentrationsläger, är skrivet på holländska så sätter besöket stora spår i mig. Språk känns inte så viktigt, utställningens bilder och ljud, likväl som de energier som flödar där, talar direkt till mig.

Det är ett högsäkerhetsfängelse beläget på området, närmast vägg i vägg med museet. Jag undrar om det är av godo eller ondo att lägga ett fängelse på dessa marker, som under 1,5 år från januari 1943 till september 1944 hade en genomströmning av ungefär 31 000 människor. Av dessa dog 750 på området, av svält, sjukdom, missförhållanden eller för att de hängdes eller sköts.

Väldigt många fler förflyttades till andra koncentrationsläger, där de mördades. Under ett par dagar i juni 1943 fördes samtliga i lägret som var under 16 år gamla till Sobibor, där de mördades i gaskamrarna. Totalt 1260 barn och 1800 föräldrar.

Om vi har historia på schemat i skolan för att säkra att vi lär av historien så har vi misslyckats. Första världskriget var ‘the war to end all wars’ men inte blev det så. Andra världskrigets horribla koncentrationsläger var inte sista gången för den företeelsen heller.

Gossen är icke där, vart skall jag nu ta vägen? – Gen 37:30

Varför blir det så? Hur kommer det sig att vi, som människor, kan utföra så ofantligt hemska handlingar mot våra medmänniskor?

Jag har inget svar på frågan, men känner att det inte måste vara så här. Så obotlig optimist jag är så tror jag på ett hållbart lärande samhälle, där omtanke, engelskans compassion är en mycket med framträdande egenskap i mänskliga relationer. Tänk på Barnens Eld som det åligger dig och mig att säkra att den får fortsätta brinna!

Vad tror du? Kan vi skapa ett hållbart lärande samhälle där vi lever i fred tillsammans, allesammans?