Premiärdags!

Minns du första gången du smakade jordgubbar? Eller tog bussen hem själv från en bio? Kysste någon? Satte dig bakom ratten helt solokvist, med ett alldeles pinfärskt körkort i plånboken?

Alla dessa premiärer. Så underbara de är. Första gången.

Eftersom jag var ensamstående med min dotter under hennes första tre år var jag väldigt observant på alla hennes premiärer. Fotograferade, skrev, berättade. Delade på alla sätt som gick då innan sociala media-tidevarvet. Ville dela undren med andra.

Tänker på det nu i samband med det inlägg jag skrev om etiketter.

Vad går vi miste om som vuxna när vi inte längre ser på världen med ett barns ögon? När vi slutar förundras över sötman i en solvarm jordgubb. När vi inte ser det vackra i en bukett vissnande tulpaner utan bara raskt kastar bort dem. När vi bara blir irriterade över silverfisken i badrummet eller myrorna på uteplatsen.

Tulpan3

Är det för att vi är vana? Har blivit blasé? Loja? Inrutade? Tar saker och ting, och inte minst människor, för givna? Vad skulle hända om vi försökte att titta på saker och händelser på riktigt? Verkligen såg dem. Verkligen upplevde dem. Lyssnade, kände, smakade på dem. Jag undrar jag.

När uppmärksammade du senast en premiär?